Egna egennamn

Skollärare John Chronschoughs memoarer är en satirisk roman av August Bondeson som utkom i två delar kring förra sekelskiftet. Huvudpersonen växte upp under enkla förhållanden och förargligast av dem alla var förmodligen efternamnet Persson, ett predikament som turligt nog var fullt möjligt att ta sig ur. Inför folkskollärarexamen byter han helt sonika efternamn till avgjort mer mondäna om än inte helt snarlika Chronschough i akt och mening att skapa sig en social plattform från vilken han bekvämt kan sparka nedåt och slicka uppåt. Så har skett långliga tider och sker än i dag, även om märkvärdiseringen av den egna personen numera snarare tar sig uttryck i fräsigt entreprenöriellt pladder, gärna späckat med haranger på engelska, så kallat corporate bullshit.

Oförtäckt högfärd är dock bara en av många källor till humoristiska namn. Enkla ljudmässiga effekter såsom allitteration, rim och andra upprepningar kan få ett namn att svänga störtskönt. Vi återkommer strax till det med ett glimrande exempel. Associationer genom ljud- och/eller stavningslikhet är en annan källa till munterhet; utan prut får den franske skidskytten Fillon Maillet vackert finna sig i att i vårt hem döpas om till Filet Mignon, bara som exempel. Ordagrann tolkning är ytterligare en, om än ofta sorgligt förbisedd, källa; svenska efternamn bildas som bekant gärna av sammansättning av två som det förefaller fullständigt slumpmässigt valda naturfenomen. Är oturen (eller turen) framme kan det bli ett par av raka motsatser, såsom Bergdal eller Dalberg. Stenkul.

Fiktiva nonsensnamn, alltså namn som ligger i munnen som namn men vilka av skäl som är uppenbara, eller som åtminstone framstår blott vid en flyktig granskning, rimligen inte är det, kan skapa en stark humoristisk effekt. Fast det måste det göras med finess och med tanke på målgruppen. I kulturtidskriften Svenska Mad som med sin sjuka humor präglade min generation förekom dussintalet återkommande nonsensnamn, till exempel Stig-Errol Töntbock som jag i min ungdom tyckte var vansinnigt kul. I dag ställer jag högre krav. Då är Bängroth ur min egen fatabur bättre. Det lider visserligen av samma övertydlighet men uppvisar ändå ett mått av finess och elegans som gör att det kan funka fint i vissa sammanhang. Ett namn som emellertid håller än, med extra allt godkänt, är Göteborgspoeten Gais-Åke Feskeböxa. Denne fine och viktige kulturarbetare uppträdde på 70-talet i varje avsnitt av radioprogrammet Plattetyder som hade mycket gemensamt dna med Svenska Mad, inte bara bildligt utan också via upphovspersonerna.

En annan ständigt återkommande figur i Mad var Ezra Svärd. Det är nu inget riktigt nonsensnamn då någon faktiskt skulle kunna heta så. Hursomhelst tyckte jag då och tycker fortfarande att det är sanslöst roligt, högst oklart varför. Humor kan ibland vara så subtil att den helt enkelt inte låter sig analyseras och kategoriseras. Ursprunget till mitt eget bildskapande går också att finna i Svenska Mad, närmare bestämt i de otaliga fejkannonser som roade mig omåttligt. Förlagorna var och är ju i sig redan till övermåttan sjuka, vilket är himla praktiskt då endast lika del humor återstår att försiktigt vända ner i smeten. Understundom kryddar jag med en referens till Mad, gärna i form av en antydan av Alfred E. Neumans nuna men även Ezra Svärd har vid tillfälle fått låna ut sitt namn.

Ezra Svärds rullande pörte.

Detalj på Ezras rullande pörte.

Ännu ett roande inslag i namnfloran är aptonymer, alltså personnamn som kan förknippas med personernas egenskaper eller yrke. Här finns otaliga exempel i dagens offentlighet med meteorologen Lisa Frost som ett av de mest kända. Det som roar i verkligheten gör det också fiktionen, såsom den i Grönköping verkande hr managementkonsulten Åke Schwung.

En riklig källa till hårt skruvade namn är förstås adelskalendern. Ett exempel är Natt och Dag, adelns svar på bonniga Bergdal. Där finns till och med nonsensnamn, alltså namn som inte finns, egentligen, ja förutom då i adelskalendern, vilket får anses minst sagt häpnadsväckande … hmm … eller ändå inte. Månntro de för ofrälset glasklara skälen till namns olämplighet plötsligt fördunklades i samband med inträdet i den mörka riddarsalen. Eller kan förklaringen vara så enkel som att adelslivet betraktades som en upphöjd sagovärld där de bland pöbeln rådande normativa traditionerna inte gällde? Så här lät det måhända vid frukostbordet hos den medeltida familjen Eriksson som just fått besked om sitt kommande avancemang i samhällshierarkin till lågadel (typ superettan, reds. anm.):

– Hmm, vad ska vi hitta på för ballt namn som absolut ingen annan har?

– Tja, vad sägs om Akterspeghel?

– Men för fan Gurra, tyckte precis att jag sa ballt, rätta mig om jag har fel. Det skulle ju nästan vilken random svenne som helst kunna heta.

– Asså coola ner farsan … … JAA!, nu vet jag, vi ska heta Svinhufvud! Det blir vi helt ensamma om.

– Mmm, garanterat.

Här skulle nyblivna maffiabossar och gängledare kunna låta sig inspireras och ta sig namnet Hesthufvud, både ledigt och sant fosterländskt übersvenskt. Eller Fårskalle, vad det anbelangar. Bland andra lediga ättnamn med det rätta adelsstuket noterar jag överraskande såväl Fågel, Fisk eller Mittemellan som Sten, Sax och Påse. Ett annat, märkligt nog ännu ej upptaget är af Träde, ett veritabelt fynd!

Det hände sig vid den tiden då hemmets tv var av modell tjock och alltjämt i dagligt bruk. Antikrundan stod på tablån, föremålet var en konstvävnad av en högt aktad textilkonstnär. Det fullkomligt glittrade om expertens ögon medans ja’ba’: ”Vilket asläckert namn: Märta Måås-Fjetterström!” Vi pratar kärlek vid första öronfladdret. (Jodå, jag tyckte om vävnaden också men den här kulturkrönikan handlar faktiskt om namn så konstföremålet får stå tillbaka.)

Hur står det till nu för tiden med den fina traditionen humoristiska namn? Jo vars, nationellt skapligt, lokalt över Gävlebukten lysande. Stadens stoltheter, jämte julbocken och Det stora snöfallet, Jan och Maria Berglin håller jag för landets allra främsta nutida kulturbärare i genren. De är förvisso några år yngre än vad jag är, men jag gissar att Berglins fann liknande inspiration i den sjuka humor som i vår ungdom kretsade kring Svenska Mad. Jag tog mig frankt friheten att göra min egen Berglinare som en hommage till konstnärsparet.

Till Berglins.

Avslutningsvis och för att återknyta till rubriken: humor går att finna inte bara i personnamn utan i alla egennamn, inte minst ortsnamn. Mellan Falun och Borlänge ligger Hinsnoret och utanför Kungsör hittar vi Aspesten. Med en smula nyskapande avstavning/betoning erhålls helt andra uttydelser än de förmodat avsedda. Rena magin. Omkastning av stavelser kan ge liknande dråpliga resultat. Från Mads syskontidning Hjälp minns jag särskilt Inälvsdalen, urrk.

Lucka 30

Och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?

En dussinfigur!

Titta på Kalle, titta på Kalle, han fick hål i sin skalle. Närmare bestämt på dagen för 302 år sedan dymedelst pickadoll. Den därpå följande, förödmjukande freden utgjorde slutet på stormaktstiden för ärans och hjältarnas välde. Än i dag är som bekant skjutvapen en mäkta populär, avdagatagande manick som rönt en exploderande renässans på senare år. Kalle Kula är ingalunda heller ensam bland potentater att genom historien möta samma öde. Exempelvis har flera kungar av nordligaste Amerika blivit skjutna mitt itu, såsom den USamerikanska seden för övrigt bjuder.

Se den avmätta minen, se den pompösa posen, åh vilket majestät! Visst är det ruggigt lik dagens megalomana och ytterst motvilligt abdikerande hövding över där? Fast dynastin Trump härstammar nu inte från en nordamerikansk indianstam utan invandrade från Rheinland-Pfalz, Tyskland, ehuru under det betydligt sexigare namnet Drumpf, vilket alltså farfadern begåvades med när han slog upp sina ljusblå under sent 1800-tal. Ännu halvannat sekel tillbaka, nådens år 1714, bröt Kalle upp från sin sexåriga spavistelse i norra Osmanien för att till häst bege sig hem till Svedala. I full karriär styrdes kosan mot Stralsund via Wien och genom bland annat just Rheinland-Pfalz. Hmm, minsann … månne ligger här en hund begraven (nudge-nudge)?

Jo alltså trots det vilda tempot tog ritten hela två veckor, så för en viril herre i sina bästa år hann det förstås rinna till x antal gånger. Jaha, så Kalle Kula trånade efter ynglingar? Tja, det må väl vara hänt, fast det ena utesluter ju inte det andra, eller hur? Såsom anstår en kung tog han väl helt enkelt vad han behagade, givet det förhandenvarande utbudet. Lite ac-dc så där (nudge-nudge).

Betänk också att patriark Drumpf inte kom från vilken gemen pfalzisk ort som helst utan Kallstadt, som givetvis har fått sitt namn till hyllning av vår hjältekonung. Nu pratar vi hel hundkyrkogård. Min hypotes försvagas på intet vis, snarare tvärtom, av att lille Donalds pappa Fred istället envetet hävdade att släkten kom från Sverige, närmare bestämt Karlstad av alla ställen. Därav går också att konstatera att lögnen, kvittrad eller inte, går i arv.


Runan finns också publicerad i dagens nummer av Arbetarbladet.

Ett karaktärsmord i all vällust

Resultatet av humorskapande bildmanipulering kan i den ena änden sägas vara satir, i den andra hommage som är en hyllning till förebilden eller objektet på den. Däremellan finns parodi, pastisch och parafras, där parodin visserligen är en drift men utan den vassa, kritiska udden som finns i satiren medan pastischen och parafrasen är mer neutrala efterbildningar. Samma skala från elak till snäll gäller också vid framställningen av den komiska poängen; i satiren ger den ofta sig själv medan hommagen är svårast och kanske inte ens har till syfte att roa. Var någonstans på skalan en manipulering hamnar ligger i betraktarens öga, om än samstämmigheten betraktare emellan i de allra flesta fall lär vara god.

För genomslaget av den manipulerade bilden hos publiken är förstås förlagans spridning av stor betydelse, oavsett var den manipulerade bildens karaktär befinner sig på skalan. Säkraste korten är därför förlagor av närmast ikoniskt slag, exempelvis den i ett omskrivet rättsfall högaktuella En svensk tiger. En annan ikon som jag länge har kastat lystna blickar på är den inom landets gränser världsberömda Fiskargubben som nog fortfarande hänger många i svenska hem, vi pratar helt enkelt väggprofil av sällan skådat slag. Sagt och gjort. Något otalt har jag varken med tavlan eller gubben, utan tvärtom gillar jag verket högt i all sin paranta kitschighet. Men en parodi blev det, tycker jag – döm själv:

Bilden tillägnas Fredrik Björkman. Fredrik är inte bara pappa, scoutledare och kulturredaktör på Arbetarbladet utan också intendent vid Sveriges största fiskargubbemuseum. Det är ett litet fiskargubbemuseum, 5,75 kvadratmeter, men ändock landets största. Har du vägarna förbi Söderhamn så kontakta gärna Fredrik för att avtala om ett besök.

Jernis alter ego på gammelmedia

Jag läser i dagens nummer av Arbetarbladet:

Texten är ganska suddig. För tydligare läsning finns bilden också uppdelad i fyra filer, ett, två, tre och fyra. Eftersom spalterna i tidningen går uppifrån och ner på uppslaget måste du vid spaltvis läsning växla mellan de olika filerna, först mellan första och andra filen, sen mellan tredje och fjärde. Lättast för läsningen är att skriva ut filerna.

För den som har nätprenumeration på Mittmedia är det allra smidigast att klicka fram nätversionen som dessutom har några ytterligare illustrationer som inte fick plats i tidningen.


”Kina vill att jag förlorar”, trumpetar Trump enligt svt. ”Viruset kommer från labb i Kina”, truddiluttar han vidare enligt tv4. Hur tänkte han då? Det faller naturligtvis på sin egen orimlighet, ja inte att kineserna vill få bort honom, för vem vill inte det, herregud? Men konspirationsteorin, för om så vore hade viruset givetvis varit designat för att ta kål på just Trump, ”en målsökande biologisk missil”, det fattar ju en femteklassare.

”Lyxflykting”

Triggervarning: ”Vänsterliberal smörja.”

Knappt fem år har gått sedan treårige kurden Alan Kurdi hittades drunknad på en strand vid Medelhavet. Bilden spreds över världen, flyktingopinionen svängde, insamlingar slog rekord. Inte desto mindre upprördes vissa istället av upprördheten, däribland signaturen David som på den SD närstående sajten Avpixlat kommenterade: ”Ändå verkar en stor del av folket reagera precis lika hysteriskt känslomässigt som PK-nomenklaturan vill: Ett barn! Oj, vi måste ta hand om det!”

Brunsmetning.

Stora strömmar av flyktingar från krigets Syrien tog sig under samma höst bland annat till Sverige. ”Lyxflyktingar” enligt järnrörspikadoren Kent Ekeroth, vid den tiden sverigedemokratisk riksdagsman. Sverige fick en ”flyktingkris” och pendeln svängde snabbt tillbaka, hårt och brutalt. Lille Alan, vår strandade Osverigevän, var snabbt glömd och begraven, gränsen bommades igen. Så bedarrade ”Flyktingkrisen” – men vad skönt!

Fast flyktingkrisen bestod förstås, och består än i dag, kanske värre än någonsin, medan brunsipporna frodas i den svenska, enkannerligen den skånska, myllan. I Turkiet delar Jimmie Åkesson ut flygblad, i hela svenska folkets namn: ”Sverige är fullt!” På hans rygg står att läsa ”Förändring på riktigt!” Inga tomma ord minsann. I Sölvesborg, SD:s egen tomteverkstad, styr nämligen Louise Erixon – den goda smakens riddarinna, menskonstens vedersakare och sambo med Åkesson – med järnhand för att steg för steg implementera den ultranationalistiska repressionen.

Efter ett medborgarförslag har i Gävle beslut fattats om att staden ska få sitt eget ”Walk of Fame” med bilder på välkända lokala profiler. Bland drygt tusen nomineringar ska 17 celebriteter väljas ut för att ramas in och ställas ut på ett av stadens torg. Louise Erixon, som är uppvuxen i Gävle och Sandviken, kan förmodas vara en av de nominerade; svansen här är gudbevars lika stor och högljudd som på de flesta andra ställen. Givetvis har hon ingen chans, utan den eventuella nomineringen ska fastmera uppfattas som en markering av vad som komma skall, efter maktövertagandet. Vem som då får stå tillbaka av de sjudderton kräver precis ingen konsultation hos Einstein för att förespå: Joe Hill, Gävles store son, protestsångare, vänsteraktivist och en legend bland socialister, anarkister och fackföreningsfolk i USA. Under tiden kan vi gott låta Louise Erixon få dväljas på Avan, stadens gamla soptipp, i en ”Walk of Shame.” Jernis står välvilligt till tjänst med passande bild, såsom den här:

Tankar i tiden 1

Som den ledande konspirationsteoretiker av Guds nåde jag ändå är framlägger jag härmed min teori att samtliga – och denna min alldeles egen är förstås inget undantag – på nätet förekommande konspirationsteorier i själva verket utgör delar av en gigantisk konspiration, högst sannolikt på ryskt eller marsianskt initiativ.

Säkraste platsen i coronatider är, när allt kommer omkring, allmänna lokaler, såsom pubar, restauranger, bibliotek, gym och arbetsplatser – knappt en käft finns ju där. Eller på landsbygden.

Jernis på gammelmedia

Inlägget Plastkossor söker ”plastföräldrar” fick kulturredaktörerna vid Gävletidningarna att gå igång. Arbetarbladet vann publiceringsstriden. Ombedd att illustrera inlägget/artikeln i vardande föll polletten snart nog ner i min omtumlade hjärna. Resultatet blev den raskt hopkomna bilden i Ferdinand ser blått … Lite mallig är jag, får erkännas, över att vara med på en söndagskultursida i en tidning av Arbetarbladets kaliber. Som antyds i ingressen kan det med tiden tänkas bli fler bidrag:

Plastkossor söker ”plastföräldrar”

Efter lång tid av ekonomiska problem köptes för ett par år sen det fristående Gefleortens mejeri upp av den kreatursälskande mejerijätten Glufs-Glufs i syfte att utveckla verksamheten. I maj kommer verksamheten sålunda att läggas ner. Skillnaden mellan att ”utveckla” och ”avveckla” är trots allt ändå hårfin, blott ett par ynka bokstäver.

Utanför entrén till Gefleortens står en liten, i uppland och gästrike kring känd flock plastkor i naturlig storlek. Nu ska dessa ”adopteras” bort, inte till lägstbjudande som på forna, tjusiga tiders barnauktioner utan till den som bäst motiverar varför just den är mest lämpad att få ta hand om en kossa.

Sverigedemokraterna Gävle uppges vara eld och lågor, enligt en läcka vid deras lokala kansli. Minst en ko hoppas man på att få överta, gärna hela besättningen. Tanken är att när, inte om, SD kommer till makten i Gävle i första hand ersätta det i nationalkonservativa kretsar så förhatliga konstverket Priapos Trädgård, som är placerat i cirkulationsplatsen vid Gävles västra infart. För den i Gävles offentliga kulturliv oinvigde kan sägas att konstverket i fråga kännetecknas av en erigerad (alltså på högkant ställd) rosalackerad bil av jeepmodell, vilken såväl bokstavligt som bildligt står som symbol för mäns näst käraste ägodel till förlängning av den allra käraste. Det nya konstverket ska enligt läckan avtäckas under namnet Rondellkossan Muuhammed.

Priapos Trädgård (Gefle Dagblad 170719).

Skulle fler än ett exemplar tillfalla SD finns fler konstverk i stadens cirkulationsplatser som kanske inte kan anses vara fullt lika ”utmanande” (läs urartade) men väl fullständigt obegripliga och därför med fördel skulle kunna bytas ut mot en praktfull, nationalromantisk plastkossa i naturlig storlek.