Slitna språk- och nattdräkter

Den politiska floskeltoppen har under flera år ohotat toppats av ”Jag känner mig trygg med …”, vilket översatt i vardagstal vanligen betyder ”Jag har inte jävla susning om vad som gått snett men har ingen som helst avsikt att gräva i skiten.” Under senare tid har emellertid en annan klyscha seglat upp som en stark konkurrent. Jag tänker på det i politikerbranschen i dag mäkta populära uttrycket ”Den/det har tjänat oss väl”, inte sällan med en rågad skopa illa inlindat självberöm.

Det ospecifika, undflyende ”oss” gör dessutom påståendet så gott som omöjligt att kritisera i sak och kan därmed sägas tjäna i vart fall politikerna synnerligen väl. Ta till exempel den förda skogspolitiken som också den givetvis påstås ”ha tjänat oss väl”. Det frambringar ett försåtligt sken av att omfamna hela svenska folket, men där ”oss” i själva verket främst omfattar stora skogsägare och alla politiker som stöder det kortsiktigt lukrativa men ohyggliga hyggesbruket i utbyte mot röster och framtida reträttposter. Se där ett om än inte moraliskt så likväl semantiskt oantastligt mumbojumbo.

Pensionerade pyjamasbyxor som under dussintalet år tjänat mig väl.

Sådan är liberalismen – sköt dig själv och skit i andra, eller?

”Sådan är kapitalismen …” skaldade Fred Åkerström. Hur är då liberalismen, denna till kapitalismen edsvurna politiska ideologi? En knepig frågeställning som det redan skrivits hyllmetrar om och än fler är att vänta. Här bidrar jag med ännu någon tiondels millimeter i vilken jag ger min syn på liberalismens grunder och hur de kommer till uttryck. Mycket gott kan förvisso framhållas om liberalismens visioner – ett rosenrött (eller självfallet av annan valfri kulör, fattas bara) skimrande Samarkand åt alla – men det finns samtidigt högst besvärande inbyggda omöjligheter, motsägelser och tillkortakommanden som får det ideologiska bygget att skälva.

Jag har flera gånger med såväl för- som beundran betraktat aktiviteten vid Furuviksparkens attraktion Woody, den där det gäller att snabbare än Fantomen klubba tillbaka cylindrar som poppar upp ur hål. När en cylinder resolut bankats på plats så poppar en annan jäkel upp en millisekund senare. Inte så lite påminner de bångstyriga cylindrarna mig om liberalismens olika ideal, om deras oförmåga att samtidigt vara på plats, om de liberala tankesmedernas ihärdiga men till synes tröstlösa hamrande. I det följande ska jag förklara närmare vad jag menar.

Woody i Furuvik – en lek för blixtsnabba ”reaktionärer”. (Foto: Lillemor Jernberg)

Frihet, ett av liberalismens honnörsord, är ett svårgripbart begrepp. Meningsfullt blir det först i ett sammanhang där också dess motsats föreligger, åtminstone som ett hot. Frihetslängtan förutsätter rådande ofrihet. Liberalismens stora mål kan alltså sägas vara att utradera förutsättningen för sitt eget berättigande. Nåväl, det går ändå att köpa och är knappast unikt, men ändå intressant att notera. Ett annat av dess honnörsord är äganderätt. Att ägande är en rent mänsklig, juridisk konstruktion för att organisera vårt samhälle som inte har någon som helst bäring i ett ekologiskt sammanhang bortses tyvärr alltsomoftast ifrån. I sin extremaste tolkning ger äganderätten den ägande en oinskränkt makt över sina ägodelar och domäner, som vore den instiftad av Gud fader (eller annan valfri omnipotentat) själv.

Vi kollar vidare på liberalismens grunder, där portalparagrafen lyder: Liberalismens idé är att varje människa ska ha frihet att göra vadhelst den vill, så länge det inte är till skada eller nackdel för någon annan, på’t ungefär. Portalparagrafens första tillägg är om än inte lika tjusigt så väl så högtravande: Du skall icke moralisera över andras ditten och datten, där ditten och datten efter eget gottfinnande ersätts med någon eller några handlingar, till exempel köttätande och flygresande. Visst låter det misstänkt likt ett budord, det elfte, bland liberala ledarskribenter och opinionsbildare förmodligen kort och gott benämnt Budordet. Finns säkert att beställa som korsstyngsbroderi med valfria handlingar hos välsorterade partihandlare.

Det är stora ord som i någon mening är inbördes motstridande; den som i sin egen frihetssträvan kastar skiten i någon annans fläkt och därigenom bryter mot portalparagrafens andra halva, bisatsen, kan enligt Budordet likväl slippa att få fan för det, åtminstone verbalt. Men det förstås, det ingår väl i det liberala kluvenhetskittet. Nu ska portalparagrafen heller inte tas så där jättebokstavligt, otillämpbar som den har visat sig vara.

Så vad är kruxet med portalparagrafen? I en fysiskt begränsad värld påverkar de allra flesta av dina handlingar – emellanåt genom hävdande av äganderätten – en annan människa eller art, ibland positivt men förmodligen betydligt oftare negativt. Att leva på vår jord innebär därför oundvikligen att många av dina handlingar, förr eller senare, är till skada eller nackdel för någon annan. Den enes tillägnade frihet inkräktar inte sällan på den andres frihet. Ständigt uppstår olika situationer med motstridande intressen där någon part eller flera måste göra avkall på sin handlingsfrihet, levnadssätt eller, vid Gud förbjude, sin förment oinskränkta äganderätt. För att förhoppningsvis på bästa och mest rättvisa sätt kunna lösa sådana intressekonflikter under ständiga förhandlingar krävs starka offentliga institutioner som genom demokratiskt stiftade lagar och fastställda förordningar har makten att fatta beslut som medborgarna har att respektera (allemansrätten och hastighetsbegränsningar är tydliga, vardagliga exempel). Här är det av största vikt att talan, baserad på beprövad kunskap och värderingar, också förs för påverkade parter som inte har någon röst i den demokratiska processen, dvs. barn, framtida generationer och andra arter. Dessvärre är starka offentliga institutioner och regleringar inte liberalismens starka sida.

Betraktad som den utopi den faktiskt är, är portalparagrafen förvisso vacker, något att sträva mot om än ouppnåeligt. En kraftig invändning är dock dess totala fokus på individens självförverkligande utan något som helst som berör individens betydelse för samhällsbygget och vår gemensamma frihet. Men ack, utvecklingen har istället lett till en än starkare betoning på individen, den egna vinningen och starkare äganderätt; tja möjligen kan någon tanke tillägnas sina närmaste också – simsalabim.

Denna urvattning av bisatsen så länge det inte är till skada eller nackdel för någon annan till i bästa fall en bisak har dessutom tyvärr skett och sker med våra folkvaldas välvilliga assistans till förmån för den (ekonomiskt) starkes rätt:

  • I den liberala demokratin Sverige inte bara tillåter vi utan inbjuder riskkapitalister, lobbyister och expolitiker verksamma inom välfärdssektorn att sko sig grovt på det allmänna till stor skada för sammanhållningen i landet, och låter oss istället förfasas över höga skatter och förvånas över sociala oroshärdar.
  • I den liberala demokratin Sverige inte bara tillåter vi utan uppmuntrar till kalhyggen och trädplantager som är till stor skada för den biologiska mångfalden och klimatet och därmed för allt levande, nu och i framtiden, och låter oss istället förfasas över barkborreangrepp och omoraliska älgar som tuggar i sig av skogens håvor såsom de gjort långt innan människan invaderade Skandinavien.
  • I den liberala demokratin Sverige inte bara tillåter vi utan … (fyll i ditt eget favoritskräckexempel ur det proppfulla kabinettets gömmor med andra horrörer såsom groteskt växande ekonomiska klyftor, djurfabriker, rovfiske och behandlingen av samer).

Gång på gång visar sig liberalismen oförmögen att ställa sig på den svagares och mindre röststarkares sida.

Människoskador på skog. (Foto: Fredrik Björkman)

Avslutningsvis ska vi ta en närmare titt på Budordet, alltså Du skall icke moralisera över andras ditten och datten. Vilka handlingar kan ditten och datten tänkas stå för? Inte gärna moraliserande i alla fall, eftersom Budordet i sig är moraliserande och skulle då liksom fördöma sig självt. Visserligen är logisk kullerbytta-bakåt med trippel skruv ett väl inövat cirkustrick i den politiska manegen, men att därigenom sätta munkavle på sig själv vore givetvis sällsynt korkat. Moraliserande över andras moraliserande, det vill säga metamoraliserande, är således ett självklart undantag från Budordets liberala bannbulla, inte minst då det utgör en av liberala opinionsbildares paradgrenar.

Vi har alla olika uppfattningar om vad som är omoraliskt och i vilken grad, exempelvis årliga Thailandsresor. De som tycker resorna är schyssta eller i vart fall inget tjafsa om har förstås ingen anledning att moralisera, det ligger i sakens natur. Vi som inte håller med borde givetvis i god ordning, i frihetens namn, kunna få framföra vårt ogillande utan att serveras metamoralkakor av typen ”man ska inte moralisera över …” ur den välfyllda liberala kakburken. Inte bara den liberala förresten, nybakade serveras oss numera även från vänster, där ideologin visat sig vekare än trånaden efter maktbringande röster.

Det är ju inte så att vi andra ständigt önskar eller orkar framföra protester; problemet är försöken att tysta oss, att förvägra oss möjligheten att moralisera över det vi finner starkt omoraliskt, sådant som vi anser bryter flagrant mot portalparagrafen. Moral är trots allt en förutsättning för samhällets stabilitet och att öppet kunna förmedla den är en grundpelare i det sociala samspelet och demokratiska samtalet. Så snälla liberala skribenter och andra metamoralister, kan ni vara så goda att sluta moralisera över vårt moraliserande, som vore er moral högre stående än vår.


(Inlägget är i något annorlunda version även publicerat i Arbetarbladet kultur 220818)

Tanken vindlar 15

Det hände sig då seklet var ungt att jag råkade snubbla över en tomflaska i vilken det hade varit olja för båtmotor. På etiketten uppgavs stolt: ”Oljan för yrkesproffsen!” Ett oslagbart svenskt rekord i tautologi förstås. Faktum är att ingen har varit ens i närheten förrän igår då rekordet överraskande tangerades enligt vad som framgår i en DN-artikel: ”… så vi ser fortfarande att det är de fattigaste som kommer att drabbas av de här limitbegränsningarna, säger Marie Ottosson, överdirektör på Sida.” Jernis gratulerar.

Från den afrikanska djungeln meddelas att Cheeta i protest mot indragna bananransoner lämnat Tarzan för att starta eget på Youtube som influenser:

Det blågula blocket – ett olustspel


För övrigt ”uppmuntrar” jag dig Jimmie Åkesson att återvandra till Skåne. Bidrag till rejäla kängor kan du söka hos Återvandringsverket. Undvik E4:an, det är strängeligen förbjudet att promenera på motorväg. På landsvägarna söderut kan du gnola glatt på Edvard Perssons gamla dänga. Väl hemma är det fritt fram att öppet bejaka den skånska kulturen. Men var inte blygsam, satsa stort med detsamma. En replika i skala 1:1 av Lars Vilks konstverk Nimis i form av en spettekaka borde få dig sysselsatt gott och väl till pensionen, till fromma för vårt kära fosterland.

Uncle Ron

Hamburgare eller ”hamburger” som det heter i USA, vad är det annat än typ pannbiff med lite geggamoja mellan två brödstycken, men ack så populärt. Ursprunget är lite osäkert men beteckningen antas anspela på till USA utvandrade tyskar från Hamburg som förde med sig anrättningen (snarare än att vara huvudingrediens i densamma, vilket annars kan vara lätt att förledas tro). Förmodligen var språkförbistringen stor i början då ”ham-” inte alls syftade på skinka. Och all cred åt den store engelske filosofen och statsmannen sir Francis Bacon som kom på att det går alldeles utmärkt att kallröka sidfläsk. Annars hade ju inte funnits hamburgare med bacon, ”bacon burger” och vi hade fått hålla till godo med en skiva rökt skinka som grädde på köttmoset, alltså ”ham burger”, ej att förväxla med ”hamburger”. Därtill finns ”hamburgerkött” som är varmrökt hästkött. Förvirringen hade kunnat vara total.

Den svenska konsumtionen per person av kött (från däggdjur och fjäderfä) har på 60 år nästan fördubblats med snabbväxande snabbmatskedjor som überentusiastiska hejarklacksledare. Kraftigt höjd levnadsstandard för människan och dito sänkt för köttdjuren med ty följande prissänkning har här varit och är starkt drivande för det ökade köttsliga begäret, vilket åtminstone i städer låter sig tillfredsställas runt närmsta hörn. Med sänkt levnadsstandard tänker jag mig att det inte kan vara så jättelajbans att födas, leva och dö i en köttfabrik. Den tidigare traditionella djuruppfödningen på landet hade trots allt en viss inneboende anständighet.

Uncle Ron.

Ett annat stort problem förutom djurhållningen är som bekant klimatpåverkan, kanske inte så mycket genom boskapens idoga pruttande som skövlingen av skog för sojaproteinsproduktion, åtminstone långsiktigt. Inte sällan framförs i debatten att vad den lilla människan gör inte spelar någon som helst roll för den stora vida världen. Tja, människans samlade vikt utgör i dag 36 procent av alla däggdjurs vikt sammantaget, en groteskt stor andel för en enda art. Bara som exempel. Än mer skrämmande blir jämförelsen om alla tamdjur, varav de allra flesta individer är att betrakta som kortlivade köttproduktionsenheter, räknas in i människans domän. Kvar blir ynka 4 viktprocent att fördela mellan de vilda däggdjuren som består av cirka 4500 arter. För fåglarna är motsvarande siffror 70 viktprocent köttproduktionsenheter i fjäderfäfabriker bestående av ett fåtal arter och 30 viktprocent vilda fåglar bestående av cirka 10 000 arter. Näst på tur står insekterna. Nu snackar vi jätten Glufsglufs, vi pratar planetärt ”Lebensraum”. Antropocen är bara förnamnet.

Tankar kring en vägskylt mellan Storvik och Hofors

Vår mentala färd kan sägas starta vid Gävle slott och Per Bill. Bill är nu inte bara efternamnet på Gävleborgs utmärkta och sympatiska landshövding utan betecknar också den del av en plog som skär igenom åkerstubben. Jag minns från min barndoms somrar på 60-talet, då jag ”hängde” på en bondgård dagarna i ända, att billen och i synnerhet dess spets ofta blev sliten och behövde bytas till en sprillans. Av någon outgrundlig anledning var den nya delen alltid tjusigt lackerad i klara färger, grönt eller blått; efter några få varvs plöjning var lacken förstås ett minne blott. Som vän av ordning och rationalitet har jag förutsatt att ofoget med det bisarra, avslutande lackeringssteget av billar sen länge måste har upphört, en villfarelse som jag brutalt blev tagen ur vid en nyligen företagen resa till Dalarna. Precis här träder nämligen ovan rubricerade vägskylt, informerande om ”Billackering”, in i historien.

Foto: Google Maps.

Kalle Kula åter i tryck

Inte utan stolthet kan jag meddela att mitt dussinporträtt (tidigare också publicerat i Arbetarbladet) pryder baksidan på septembernumret av ärevördiga Fibban (alltså k-organet, inte p-organet).

En dussinfigur.

Äldre äldre äldre äldre äldre äldre äldre

Åt Folkhälsomyndighetens begrepp av typen yngre äldre har det letts i mjugg i stugorna samtidigt som begreppsstrukturen är aningen diffus. Se här ett förslag till Tegnell och co. till båtnad för såväl ökad munterhet som noggrannhet:

Låt oss kalla den nyfödda yngre yngre yngre yngre yngre yngre yngre. Fyll sen på år för år genom att ersätta första yngre räknat från höger med äldre och byta alla bakomliggande äldre mot yngre. För 1-åringen blir det enkelt: yngre yngre yngre yngre yngre yngre äldre.

Kommen till exempelvis 55 år erhålls yngre äldre äldre yngre äldre äldre äldre. Med receptet ovan inser vi raskt att nästa på tur, 56-åringen, på stringent ny-FHM:iska får beteckningen yngre äldre äldre äldre yngre yngre yngre. För den som undrar syftar rubriken på en 127-åring.

Jernis som yngre äldre äldre yngre äldre yngre äldre.

(Som av en händelse är det precis så här datorer räknar, så kallat binärt. Visserligen tillämpar vi här symbolerna 0 och 1 istället för yngre och äldre, men det är ju inget datorn har en minsta susning om.)


Anmärkning: Texten är ett bidrag till Arbetarbladets nya artikelserie ”Krumelurika” där tidningens egna kulturjournalister och fria skribenter när andan faller på formulerar något kort och kärnfullt om precis vad som helst som kan rymmas inom det vida begreppet kultur.

Egna egennamn

Skollärare John Chronschoughs memoarer är en satirisk roman av August Bondeson som utkom i två delar kring förra sekelskiftet. Huvudpersonen växte upp under enkla förhållanden och förargligast av dem alla var förmodligen efternamnet Persson, ett predikament som turligt nog var fullt möjligt att ta sig ur. Inför folkskollärarexamen byter han helt sonika efternamn till avgjort mer mondäna om än inte helt snarlika Chronschough i akt och mening att skapa sig en social plattform från vilken han bekvämt kan sparka nedåt och slicka uppåt. Så har skett långliga tider och sker än i dag, även om märkvärdiseringen av den egna personen numera snarare tar sig uttryck i fräsigt entreprenöriellt pladder, gärna späckat med haranger på engelska, så kallat corporate bullshit.

Oförtäckt högfärd är dock bara en av många källor till humoristiska namn. Enkla ljudmässiga effekter såsom allitteration, rim och andra upprepningar kan få ett namn att svänga störtskönt. Vi återkommer strax till det med ett glimrande exempel. Associationer genom ljud- och/eller stavningslikhet är en annan källa till munterhet; utan prut får den franske skidskytten Fillon Maillet vackert finna sig i att i vårt hem döpas om till Filet Mignon, bara som exempel. Ordagrann tolkning är ytterligare en, om än ofta sorgligt förbisedd, källa; svenska efternamn bildas som bekant gärna av sammansättning av två som det förefaller fullständigt slumpmässigt valda naturfenomen. Är oturen (eller turen) framme kan det bli ett par av raka motsatser, såsom Bergdal eller Dalberg. Stenkul.

Fiktiva nonsensnamn, alltså namn som ligger i munnen som namn men vilka av skäl som är uppenbara, eller som åtminstone framstår blott vid en flyktig granskning, rimligen inte är det, kan skapa en stark humoristisk effekt. Fast det måste det göras med finess och med tanke på målgruppen. I kulturtidskriften Svenska Mad som med sin sjuka humor präglade min generation förekom dussintalet återkommande nonsensnamn, till exempel Stig-Errol Töntbock som jag i min ungdom tyckte var vansinnigt kul. I dag ställer jag högre krav. Då är Bängroth ur min egen fatabur bättre. Det lider visserligen av samma övertydlighet men uppvisar ändå ett mått av finess och elegans som gör att det kan funka fint i vissa sammanhang. Ett namn som emellertid håller än, med extra allt godkänt, är Göteborgspoeten Gais-Åke Feskeböxa. Denne fine och viktige kulturarbetare uppträdde på 70-talet i varje avsnitt av radioprogrammet Plattetyder som hade mycket gemensamt dna med Svenska Mad, inte bara bildligt utan också via upphovspersonerna.

En annan ständigt återkommande figur i Mad var Ezra Svärd. Det är nu inget riktigt nonsensnamn då någon faktiskt skulle kunna heta så. Hursomhelst tyckte jag då och tycker fortfarande att det är sanslöst roligt, högst oklart varför. Humor kan ibland vara så subtil att den helt enkelt inte låter sig analyseras och kategoriseras. Ursprunget till mitt eget bildskapande går också att finna i Svenska Mad, närmare bestämt i de otaliga fejkannonser som roade mig omåttligt. Förlagorna var och är ju i sig redan till övermåttan sjuka, vilket är himla praktiskt då endast lika del humor återstår att försiktigt vända ner i smeten. Understundom kryddar jag med en referens till Mad, gärna i form av en antydan av Alfred E. Neumans nuna men även Ezra Svärd har vid tillfälle fått låna ut sitt namn.

Ezra Svärds rullande pörte.

Detalj på Ezras rullande pörte.

Ännu ett roande inslag i namnfloran är aptonymer, alltså personnamn som kan förknippas med personernas egenskaper eller yrke. Här finns otaliga exempel i dagens offentlighet med meteorologen Lisa Frost som ett av de mest kända. Det som roar i verkligheten gör det också fiktionen, såsom den i Grönköping verkande hr managementkonsulten Åke Schwung.

En riklig källa till hårt skruvade namn är förstås adelskalendern. Ett exempel är Natt och Dag, adelns svar på bonniga Bergdal. Där finns till och med nonsensnamn, alltså namn som inte finns, egentligen, ja förutom då i adelskalendern, vilket får anses minst sagt häpnadsväckande … hmm … eller ändå inte. Månntro de för ofrälset glasklara skälen till namns olämplighet plötsligt fördunklades i samband med inträdet i den mörka riddarsalen. Eller kan förklaringen vara så enkel som att adelslivet betraktades som en upphöjd sagovärld där de bland pöbeln rådande normativa traditionerna inte gällde? Så här lät det måhända vid frukostbordet hos den medeltida familjen Eriksson som just fått besked om sitt kommande avancemang i samhällshierarkin till lågadel (typ superettan, reds. anm.):

– Hmm, vad ska vi hitta på för ballt namn som absolut ingen annan har?

– Tja, vad sägs om Akterspeghel?

– Men för fan Gurra, tyckte precis att jag sa ballt, rätta mig om jag har fel. Det skulle ju nästan vilken random svenne som helst kunna heta.

– Asså coola ner farsan … … JAA!, nu vet jag, vi ska heta Svinhufvud! Det blir vi helt ensamma om.

– Mmm, garanterat.

Här skulle nyblivna maffiabossar och gängledare kunna låta sig inspireras och ta sig namnet Hesthufvud, både ledigt och sant fosterländskt übersvenskt. Eller Fårskalle, vad det anbelangar. Bland andra lediga ättnamn med det rätta adelsstuket noterar jag överraskande såväl Fågel, Fisk eller Mittemellan som Sten, Sax och Påse. Ett annat, märkligt nog ännu ej upptaget är af Träde, ett veritabelt fynd!

Det hände sig vid den tiden då hemmets tv var av modell tjock och alltjämt i dagligt bruk. Antikrundan stod på tablån, föremålet var en konstvävnad av en högt aktad textilkonstnär. Det fullkomligt glittrade om expertens ögon medans ja’ba’: ”Vilket asläckert namn: Märta Måås-Fjetterström!” Vi pratar kärlek vid första öronfladdret. (Jodå, jag tyckte om vävnaden också men den här kulturkrönikan handlar faktiskt om namn så konstföremålet får stå tillbaka.)

Hur står det till nu för tiden med den fina traditionen humoristiska namn? Jo vars, nationellt skapligt, lokalt över Gävlebukten lysande. Stadens stoltheter, jämte julbocken och Det stora snöfallet, Jan och Maria Berglin håller jag för landets allra främsta nutida kulturbärare i genren. De är förvisso några år yngre än vad jag är, men jag gissar att Berglins fann liknande inspiration i den sjuka humor som i vår ungdom kretsade kring Svenska Mad. Jag tog mig frankt friheten att göra min egen Berglinare som en hommage till konstnärsparet.

Till Berglins.

Avslutningsvis och för att återknyta till rubriken: humor går att finna inte bara i personnamn utan i alla egennamn, inte minst geografiska namn, i synnerhet ortnamn. Mellan Falun och Borlänge ligger Hinsnoret och utanför Kungsör hittar vi Aspesten. Med en smula nyskapande avstavning/betoning erhålls helt andra uttydelser än de förmodat avsedda. Rena magin! Dessutom blir, märk väl, båda namnen tillbörligt pandemianpassade, enkannerligen det senare. Omkastning av stavelser kan ge liknande dråpliga resultat. Från Mads syskontidning Hjälp minns jag särskilt Inälvsdalen, urrk.