Det blågula blocket – ett olustspel


För övrigt ”uppmuntrar” jag dig Jimmie Åkesson att återvandra till Skåne. Bidrag till rejäla kängor kan du söka hos Återvandringsverket. Undvik E4:an, det är strängeligen förbjudet att promenera på motorväg. På landsvägarna söderut kan du gnola glatt på Edvard Perssons gamla dänga. Väl hemma är det fritt fram att öppet bejaka den skånska kulturen. Men var inte blygsam, satsa stort med detsamma. En replika i skala 1:1 av Lars Vilks konstverk Nimis i form av en spettekaka borde få dig sysselsatt gott och väl till pensionen, till fromma för vårt kära fosterland.

Uncle Ron

Hamburgare eller ”hamburger” som det heter i USA, vad är det annat än typ pannbiff med lite geggamoja mellan två brödstycken, men ack så populärt. Ursprunget är lite osäkert men beteckningen antas anspela på till USA utvandrade tyskar från Hamburg som förde med sig anrättningen (snarare än att vara huvudingrediens i densamma, vilket annars kan vara lätt att förledas tro). Förmodligen var språkförbistringen stor i början då ”ham-” inte alls syftade på skinka. Och all cred åt den store engelske filosofen och statsmannen sir Francis Bacon som kom på att det går alldeles utmärkt att kallröka sidfläsk. Annars hade ju inte funnits hamburgare med bacon, ”bacon burger” och vi hade fått hålla till godo med en skiva rökt skinka som grädde på köttmoset, alltså ”ham burger”, ej att förväxla med ”hamburger”. Därtill finns ”hamburgerkött” som är varmrökt hästkött. Förvirringen hade kunnat vara total.

Den svenska konsumtionen per person av kött (från däggdjur och fjäderfä) har på 60 år nästan fördubblats med snabbväxande snabbmatskedjor som überentusiastiska hejarklacksledare. Kraftigt höjd levnadsstandard för människan och dito sänkt för köttdjuren med ty följande prissänkning har här varit och är starkt drivande för det ökade köttsliga begäret, vilket åtminstone i städer låter sig tillfredsställas runt närmsta hörn. Med sänkt levnadsstandard tänker jag mig att det inte kan vara så jättelajbans att födas, leva och dö i en köttfabrik. Den tidigare traditionella djuruppfödningen på landet hade trots allt en viss inneboende anständighet.

Uncle Ron.

Ett annat stort problem förutom djurhållningen är som bekant klimatpåverkan, kanske inte så mycket genom boskapens idoga pruttande som skövlingen av skog för sojaproteinsproduktion, åtminstone långsiktigt. Inte sällan framförs i debatten att vad den lilla människan gör inte spelar någon som helst roll för den stora vida världen. Tja, människans samlade vikt utgör i dag 36 procent av alla däggdjurs vikt sammantaget, en groteskt stor andel för en enda art. Bara som exempel. Än mer skrämmande blir jämförelsen om alla tamdjur, varav de allra flesta individer är att betrakta som kortlivade köttproduktionsenheter, räknas in i människans domän. Kvar blir ynka 4 viktprocent att fördela mellan de vilda däggdjuren som består av cirka 4500 arter. För fåglarna är motsvarande siffror 70 viktprocent köttproduktionsenheter i fjäderfäfabriker bestående av ett fåtal arter och 30 viktprocent vilda fåglar bestående av cirka 10 000 arter. Näst på tur står insekterna. Nu snackar vi jätten Glufsglufs, vi pratar planetärt ”Lebensraum”. Antropocen är bara förnamnet.

Tankar kring en vägskylt mellan Storvik och Hofors

Vår mentala färd kan sägas starta vid Gävle slott och Per Bill. Bill är nu inte bara efternamnet på Gävleborgs utmärkta och sympatiska landshövding utan betecknar också den del av en plog som skär igenom åkerstubben. Jag minns från min barndoms somrar på 60-talet, då jag ”hängde” på en bondgård dagarna i ända, att billen och i synnerhet dess spets ofta blev sliten och behövde bytas till en sprillans. Av någon outgrundlig anledning var den nya delen alltid tjusigt lackerad i klara färger, grönt eller blått; efter några få varvs plöjning var lacken förstås ett minne blott. Som vän av ordning och rationalitet har jag förutsatt att ofoget med det bisarra, avslutande lackeringssteget av billar sen länge måste har upphört, en villfarelse som jag brutalt blev tagen ur vid en nyligen företagen resa till Dalarna. Precis här träder nämligen ovan rubricerade vägskylt, informerande om ”Billackering”, in i historien.

Foto: Google Maps.

Kalle Kula åter i tryck

Inte utan stolthet kan jag meddela att mitt dussinporträtt (tidigare också publicerat i Arbetarbladet) pryder baksidan på septembernumret av ärevördiga Fibban (alltså k-organet, inte p-organet).

En dussinfigur.

Äldre äldre äldre äldre äldre äldre äldre

Åt Folkhälsomyndighetens begrepp av typen yngre äldre har det letts i mjugg i stugorna samtidigt som begreppsstrukturen är aningen diffus. Se här ett förslag till Tegnell och co. till båtnad för såväl ökad munterhet som noggrannhet:

Låt oss kalla den nyfödda yngre yngre yngre yngre yngre yngre yngre. Fyll sen på år för år genom att ersätta första yngre räknat från höger med äldre och byta alla bakomliggande äldre mot yngre. För 1-åringen blir det enkelt: yngre yngre yngre yngre yngre yngre äldre.

Kommen till exempelvis 55 år erhålls yngre äldre äldre yngre äldre äldre äldre. Med receptet ovan inser vi raskt att nästa på tur, 56-åringen, på stringent ny-FHM:iska får beteckningen yngre äldre äldre äldre yngre yngre yngre. För den som undrar syftar rubriken på en 127-åring.

Jernis som yngre äldre äldre yngre äldre yngre äldre.

(Som av en händelse är det precis så här datorer räknar, så kallat binärt. Visserligen tillämpar vi här symbolerna 0 och 1 istället för yngre och äldre, men det är ju inget datorn har en minsta susning om.)


Anmärkning: Texten är ett bidrag till Arbetarbladets nya artikelserie ”Krumelurika” där tidningens egna kulturjournalister och fria skribenter när andan faller på formulerar något kort och kärnfullt om precis vad som helst som kan rymmas inom det vida begreppet kultur.

Egna egennamn

Skollärare John Chronschoughs memoarer är en satirisk roman av August Bondeson som utkom i två delar kring förra sekelskiftet. Huvudpersonen växte upp under enkla förhållanden och förargligast av dem alla var förmodligen efternamnet Persson, ett predikament som turligt nog var fullt möjligt att ta sig ur. Inför folkskollärarexamen byter han helt sonika efternamn till avgjort mer mondäna om än inte helt snarlika Chronschough i akt och mening att skapa sig en social plattform från vilken han bekvämt kan sparka nedåt och slicka uppåt. Så har skett långliga tider och sker än i dag, även om märkvärdiseringen av den egna personen numera snarare tar sig uttryck i fräsigt entreprenöriellt pladder, gärna späckat med haranger på engelska, så kallat corporate bullshit.

Oförtäckt högfärd är dock bara en av många källor till humoristiska namn. Enkla ljudmässiga effekter såsom allitteration, rim och andra upprepningar kan få ett namn att svänga störtskönt. Vi återkommer strax till det med ett glimrande exempel. Associationer genom ljud- och/eller stavningslikhet är en annan källa till munterhet; utan prut får den franske skidskytten Fillon Maillet vackert finna sig i att i vårt hem döpas om till Filet Mignon, bara som exempel. Ordagrann tolkning är ytterligare en, om än ofta sorgligt förbisedd, källa; svenska efternamn bildas som bekant gärna av sammansättning av två som det förefaller fullständigt slumpmässigt valda naturfenomen. Är oturen (eller turen) framme kan det bli ett par av raka motsatser, såsom Bergdal eller Dalberg. Stenkul.

Fiktiva nonsensnamn, alltså namn som ligger i munnen som namn men vilka av skäl som är uppenbara, eller som åtminstone framstår blott vid en flyktig granskning, rimligen inte är det, kan skapa en stark humoristisk effekt. Fast det måste det göras med finess och med tanke på målgruppen. I kulturtidskriften Svenska Mad som med sin sjuka humor präglade min generation förekom dussintalet återkommande nonsensnamn, till exempel Stig-Errol Töntbock som jag i min ungdom tyckte var vansinnigt kul. I dag ställer jag högre krav. Då är Bängroth ur min egen fatabur bättre. Det lider visserligen av samma övertydlighet men uppvisar ändå ett mått av finess och elegans som gör att det kan funka fint i vissa sammanhang. Ett namn som emellertid håller än, med extra allt godkänt, är Göteborgspoeten Gais-Åke Feskeböxa. Denne fine och viktige kulturarbetare uppträdde på 70-talet i varje avsnitt av radioprogrammet Plattetyder som hade mycket gemensamt dna med Svenska Mad, inte bara bildligt utan också via upphovspersonerna.

En annan ständigt återkommande figur i Mad var Ezra Svärd. Det är nu inget riktigt nonsensnamn då någon faktiskt skulle kunna heta så. Hursomhelst tyckte jag då och tycker fortfarande att det är sanslöst roligt, högst oklart varför. Humor kan ibland vara så subtil att den helt enkelt inte låter sig analyseras och kategoriseras. Ursprunget till mitt eget bildskapande går också att finna i Svenska Mad, närmare bestämt i de otaliga fejkannonser som roade mig omåttligt. Förlagorna var och är ju i sig redan till övermåttan sjuka, vilket är himla praktiskt då endast lika del humor återstår att försiktigt vända ner i smeten. Understundom kryddar jag med en referens till Mad, gärna i form av en antydan av Alfred E. Neumans nuna men även Ezra Svärd har vid tillfälle fått låna ut sitt namn.

Ezra Svärds rullande pörte.

Detalj på Ezras rullande pörte.

Ännu ett roande inslag i namnfloran är aptonymer, alltså personnamn som kan förknippas med personernas egenskaper eller yrke. Här finns otaliga exempel i dagens offentlighet med meteorologen Lisa Frost som ett av de mest kända. Det som roar i verkligheten gör det också fiktionen, såsom den i Grönköping verkande hr managementkonsulten Åke Schwung.

En riklig källa till hårt skruvade namn är förstås adelskalendern. Ett exempel är Natt och Dag, adelns svar på bonniga Bergdal. Där finns till och med nonsensnamn, alltså namn som inte finns, egentligen, ja förutom då i adelskalendern, vilket får anses minst sagt häpnadsväckande … hmm … eller ändå inte. Månntro de för ofrälset glasklara skälen till namns olämplighet plötsligt fördunklades i samband med inträdet i den mörka riddarsalen. Eller kan förklaringen vara så enkel som att adelslivet betraktades som en upphöjd sagovärld där de bland pöbeln rådande normativa traditionerna inte gällde? Så här lät det måhända vid frukostbordet hos den medeltida familjen Eriksson som just fått besked om sitt kommande avancemang i samhällshierarkin till lågadel (typ superettan, reds. anm.):

– Hmm, vad ska vi hitta på för ballt namn som absolut ingen annan har?

– Tja, vad sägs om Akterspeghel?

– Men för fan Gurra, tyckte precis att jag sa ballt, rätta mig om jag har fel. Det skulle ju nästan vilken random svenne som helst kunna heta.

– Asså coola ner farsan … … JAA!, nu vet jag, vi ska heta Svinhufvud! Det blir vi helt ensamma om.

– Mmm, garanterat.

Här skulle nyblivna maffiabossar och gängledare kunna låta sig inspireras och ta sig namnet Hesthufvud, både ledigt och sant fosterländskt übersvenskt. Eller Fårskalle, vad det anbelangar. Bland andra lediga ättnamn med det rätta adelsstuket noterar jag överraskande såväl Fågel, Fisk eller Mittemellan som Sten, Sax och Påse. Ett annat, märkligt nog ännu ej upptaget är af Träde, ett veritabelt fynd!

Det hände sig vid den tiden då hemmets tv var av modell tjock och alltjämt i dagligt bruk. Antikrundan stod på tablån, föremålet var en konstvävnad av en högt aktad textilkonstnär. Det fullkomligt glittrade om expertens ögon medans ja’ba’: ”Vilket asläckert namn: Märta Måås-Fjetterström!” Vi pratar kärlek vid första öronfladdret. (Jodå, jag tyckte om vävnaden också men den här kulturkrönikan handlar faktiskt om namn så konstföremålet får stå tillbaka.)

Hur står det till nu för tiden med den fina traditionen humoristiska namn? Jo vars, nationellt skapligt, lokalt över Gävlebukten lysande. Stadens stoltheter, jämte julbocken och Det stora snöfallet, Jan och Maria Berglin håller jag för landets allra främsta nutida kulturbärare i genren. De är förvisso några år yngre än vad jag är, men jag gissar att Berglins fann liknande inspiration i den sjuka humor som i vår ungdom kretsade kring Svenska Mad. Jag tog mig frankt friheten att göra min egen Berglinare som en hommage till konstnärsparet.

Till Berglins.

Avslutningsvis och för att återknyta till rubriken: humor går att finna inte bara i personnamn utan i alla egennamn, inte minst geografiska namn, i synnerhet ortnamn. Mellan Falun och Borlänge ligger Hinsnoret och utanför Kungsör hittar vi Aspesten. Med en smula nyskapande avstavning/betoning erhålls helt andra uttydelser än de förmodat avsedda. Rena magin! Dessutom blir, märk väl, båda namnen tillbörligt pandemianpassade, enkannerligen det senare. Omkastning av stavelser kan ge liknande dråpliga resultat. Från Mads syskontidning Hjälp minns jag särskilt Inälvsdalen, urrk.

Lucka 30

Och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?

En dussinfigur!

Titta på Kalle, titta på Kalle, han fick hål i sin skalle. Närmare bestämt på dagen för 302 år sedan dymedelst pickadoll. Den därpå följande, förödmjukande freden utgjorde slutet på stormaktstiden för ärans och hjältarnas välde. Än i dag är som bekant skjutvapen en mäkta populär, avdagatagande manick som rönt en exploderande renässans på senare år. Kalle Kula är ingalunda heller ensam bland potentater att genom historien möta samma öde. Exempelvis har flera kungar av nordligaste Amerika blivit skjutna mitt itu, såsom den USamerikanska seden för övrigt bjuder.

Se den avmätta minen, se den pompösa posen, åh vilket majestät! Visst är det ruggigt lik dagens megalomana och ytterst motvilligt abdikerande hövding över där? Fast dynastin Trump härstammar nu inte från en nordamerikansk indianstam utan invandrade från Rheinland-Pfalz, Tyskland, ehuru under det betydligt sexigare namnet Drumpf, vilket alltså farfadern begåvades med när han slog upp sina ljusblå under sent 1800-tal. Ännu halvannat sekel tillbaka, nådens år 1714, bröt Kalle upp från sin sexåriga spavistelse i norra Osmanien för att till häst bege sig hem till Svedala. I full karriär styrdes kosan mot Stralsund via Wien och genom bland annat just Rheinland-Pfalz. Hmm, minsann … månne ligger här en hund begraven (nudge-nudge)?

Jo alltså trots det vilda tempot tog ritten hela två veckor, så för en viril herre i sina bästa år hann det förstås rinna till x antal gånger. Jaha, så Kalle Kula trånade efter ynglingar? Tja, det må väl vara hänt, fast det ena utesluter ju inte det andra, eller hur? Såsom anstår en kung tog han väl helt enkelt vad han behagade, givet det förhandenvarande utbudet. Lite ac-dc så där (nudge-nudge).

Betänk också att patriark Drumpf inte kom från vilken gemen pfalzisk ort som helst utan Kallstadt, som givetvis har fått sitt namn till hyllning av vår hjältekonung. Nu pratar vi hel hundkyrkogård. Min hypotes försvagas på intet vis, snarare tvärtom, av att lille Donalds pappa Fred istället envetet hävdade att släkten kom från Sverige, närmare bestämt Karlstad av alla ställen. Därav går också att konstatera att lögnen, kvittrad eller inte, går i arv.


Runan finns också publicerad i dagens nummer av Arbetarbladet.

Ett karaktärsmord i all vällust

Resultatet av humorskapande bildmanipulering kan i den ena änden sägas vara satir, i den andra hommage som är en hyllning till förebilden eller objektet på den. Däremellan finns parodi, pastisch och parafras, där parodin visserligen är en drift men utan den vassa, kritiska udden som finns i satiren medan pastischen och parafrasen är mer neutrala efterbildningar. Samma skala från elak till snäll gäller också vid framställningen av den komiska poängen; i satiren ger den ofta sig själv medan hommagen är svårast och kanske inte ens har till syfte att roa. Var någonstans på skalan en manipulering hamnar ligger i betraktarens öga, om än samstämmigheten betraktare emellan i de allra flesta fall lär vara god.

För genomslaget av den manipulerade bilden hos publiken är förstås förlagans spridning av stor betydelse, oavsett var den manipulerade bildens karaktär befinner sig på skalan. Säkraste korten är därför förlagor av närmast ikoniskt slag, exempelvis den i ett omskrivet rättsfall högaktuella En svensk tiger. En annan ikon som jag länge har kastat lystna blickar på är den inom landets gränser världsberömda Fiskargubben som nog fortfarande hänger många i svenska hem, vi pratar helt enkelt väggprofil av sällan skådat slag. Sagt och gjort. Något otalt har jag varken med tavlan eller gubben, utan tvärtom gillar jag verket högt i all sin paranta kitschighet. Men en parodi blev det, tycker jag – döm själv:

Bilden tillägnas Fredrik Björkman. Fredrik är inte bara pappa, scoutledare och kulturredaktör på Arbetarbladet utan också intendent vid Sveriges största fiskargubbemuseum. Det är ett litet fiskargubbemuseum, 5,75 kvadratmeter, men ändock landets största. Har du vägarna förbi Söderhamn så kontakta gärna Fredrik för att avtala om ett besök.

Jernis alter ego på gammelmedia

Jag läser i dagens nummer av Arbetarbladet:

Texten är ganska suddig. För tydligare läsning finns bilden också uppdelad i fyra filer, ett, två, tre och fyra. Eftersom spalterna i tidningen går uppifrån och ner på uppslaget måste du vid spaltvis läsning växla mellan de olika filerna, först mellan första och andra filen, sen mellan tredje och fjärde. Lättast för läsningen är att skriva ut filerna.

För den som har nätprenumeration på Mittmedia är det allra smidigast att klicka fram nätversionen som dessutom har några ytterligare illustrationer som inte fick plats i tidningen.


”Kina vill att jag förlorar”, trumpetar Trump enligt svt. ”Viruset kommer från labb i Kina”, truddiluttar han vidare enligt tv4. Hur tänkte han då? Det faller naturligtvis på sin egen orimlighet, ja inte att kineserna vill få bort honom, för vem vill inte det, herregud? Men konspirationsteorin, för om så vore hade viruset givetvis varit designat för att ta kål på just Trump, ”en målsökande biologisk missil”, det fattar ju en femteklassare.