Jernis alter ego på gammelmedia

Jag läser i dagens nummer av Arbetarbladet:

Texten är ganska suddig. För tydligare läsning finns bilden också uppdelad i fyra filer, ett, två, tre och fyra. Eftersom spalterna i tidningen går uppifrån och ner på uppslaget måste du vid spaltvis läsning växla mellan de olika filerna, först mellan första och andra filen, sen mellan tredje och fjärde. Lättast för läsningen är att skriva ut filerna.

För den som har nätprenumeration på Mittmedia är det allra smidigast att klicka fram nätversionen som dessutom har några ytterligare illustrationer som inte fick plats i tidningen.


”Kina vill att jag förlorar”, trumpetar Trump enligt svt. ”Viruset kommer från labb i Kina”, truddiluttar han vidare enligt tv4. Hur tänkte han då? Det faller naturligtvis på sin egen orimlighet, ja inte att kineserna vill få bort honom, för vem vill inte det, herregud? Men konspirationsteorin, för om så vore hade viruset givetvis varit designat för att ta kål på just Trump, ”en målsökande biologisk missil”, det fattar ju en femteklassare.

”Lyxflykting”

Triggervarning: ”Vänsterliberal smörja.”

Knappt fem år har gått sedan treårige kurden Alan Kurdi hittades drunknad på en strand vid Medelhavet. Bilden spreds över världen, flyktingopinionen svängde, insamlingar slog rekord. Inte desto mindre upprördes vissa istället av upprördheten, däribland signaturen David som på den SD närstående sajten Avpixlat kommenterade: ”Ändå verkar en stor del av folket reagera precis lika hysteriskt känslomässigt som PK-nomenklaturan vill: Ett barn! Oj, vi måste ta hand om det!”

Brunsmetning.

Stora strömmar av flyktingar från krigets Syrien tog sig under samma höst bland annat till Sverige. ”Lyxflyktingar” enligt järnrörspikadoren Kent Ekeroth, vid den tiden sverigedemokratisk riksdagsman. Sverige fick en ”flyktingkris” och pendeln svängde snabbt tillbaka, hårt och brutalt. Lille Alan, vår strandade Osverigevän, var snabbt glömd och begraven, gränsen bommades igen. Så bedarrade ”Flyktingkrisen” – men vad skönt!

Fast flyktingkrisen bestod förstås, och består än i dag, kanske värre än någonsin, medan brunsipporna frodas i den svenska, enkannerligen den skånska, myllan. I Turkiet delar Jimmie Åkesson ut flygblad, i hela svenska folkets namn: ”Sverige är fullt!” På hans rygg står att läsa ”Förändring på riktigt!” Inga tomma ord minsann. I Sölvesborg, SD:s egen tomteverkstad, styr nämligen Louise Erixon – den goda smakens riddarinna, menskonstens vedersakare och sambo med Åkesson – med järnhand för att steg för steg implementera den ultranationalistiska repressionen.

Efter ett medborgarförslag har i Gävle beslut fattats om att staden ska få sitt eget ”Walk of Fame” med bilder på välkända lokala profiler. Bland drygt tusen nomineringar ska 17 celebriteter väljas ut för att ramas in och ställas ut på ett av stadens torg. Louise Erixon, som är uppvuxen i Gävle och Sandviken, kan förmodas vara en av de nominerade; svansen här är gudbevars lika stor och högljudd som på de flesta andra ställen. Givetvis har hon ingen chans, utan den eventuella nomineringen ska fastmera uppfattas som en markering av vad som komma skall, efter maktövertagandet. Vem som då får stå tillbaka av de sjudderton kräver precis ingen konsultation hos Einstein för att förespå: Joe Hill, Gävles store son, protestsångare, vänsteraktivist och en legend bland socialister, anarkister och fackföreningsfolk i USA. Under tiden kan vi gott låta Louise Erixon få dväljas på Avan, stadens gamla soptipp, i en ”Walk of Shame.” Jernis står välvilligt till tjänst med passande bild, såsom den här:

Tankar i tiden 1

Som den ledande konspirationsteoretiker av Guds nåde jag ändå är framlägger jag härmed min teori att samtliga – och denna min alldeles egen är förstås inget undantag – på nätet förekommande konspirationsteorier i själva verket utgör delar av en gigantisk konspiration, högst sannolikt på ryskt eller marsianskt initiativ.

Säkraste platsen i coronatider är, när allt kommer omkring, allmänna lokaler, såsom pubar, restauranger, bibliotek, gym och arbetsplatser – knappt en käft finns ju där. Eller på landsbygden.

Jernis på gammelmedia

Inlägget Plastkossor söker ”plastföräldrar” fick kulturredaktörerna vid Gävletidningarna att gå igång. Arbetarbladet vann publiceringsstriden. Ombedd att illustrera inlägget/artikeln i vardande föll polletten snart nog ner i min omtumlade hjärna. Resultatet blev den raskt hopkomna bilden i Ferdinand ser blått … Lite mallig är jag, får erkännas, över att vara med på en söndagskultursida i en tidning av Arbetarbladets kaliber. Som antyds i ingressen kan det med tiden tänkas bli fler bidrag:

Plastkossor söker ”plastföräldrar”

Efter lång tid av ekonomiska problem köptes för ett par år sen det fristående Gefleortens mejeri upp av den kreatursälskande mejerijätten Glufs-Glufs i syfte att utveckla verksamheten. I maj kommer verksamheten sålunda att läggas ner. Skillnaden mellan att ”utveckla” och ”avveckla” är trots allt ändå hårfin, blott ett par ynka bokstäver.

Utanför entrén till Gefleortens står en liten, i uppland och gästrike kring känd flock plastkor i naturlig storlek. Nu ska dessa ”adopteras” bort, inte till lägstbjudande som på forna, tjusiga tiders barnauktioner utan till den som bäst motiverar varför just den är mest lämpad att få ta hand om en kossa.

Sverigedemokraterna Gävle uppges vara eld och lågor, enligt en läcka vid deras lokala kansli. Minst en ko hoppas man på att få överta, gärna hela besättningen. Tanken är att när, inte om, SD kommer till makten i Gävle i första hand ersätta det i nationalkonservativa kretsar så förhatliga konstverket Priapos Trädgård, som är placerat i cirkulationsplatsen vid Gävles västra infart. För den i Gävles offentliga kulturliv oinvigde kan sägas att konstverket i fråga kännetecknas av en erigerad (alltså på högkant ställd) rosalackerad bil av jeepmodell, vilken såväl bokstavligt som bildligt står som symbol för mäns näst käraste ägodel till förlängning av den allra käraste. Det nya konstverket ska enligt läckan avtäckas under namnet Rondellkossan Muuhammed.

Priapos Trädgård (Gefle Dagblad 170719).

Skulle fler än ett exemplar tillfalla SD finns fler konstverk i stadens cirkulationsplatser som kanske inte kan anses vara fullt lika ”utmanande” (läs urartade) men väl fullständigt obegripliga och därför med fördel skulle kunna bytas ut mot en praktfull, nationalromantisk plastkossa i naturlig storlek.

Ett husfarstips: renovering av stekpannor

Moderna stekpannor är ett gissel. Efter bara några månaders användning börjar deras främsta egenskap, minimal risk för faststekning (”non-stick” på mondän utrikiska), att påtagligt degraderas. Den enda fördel som så småningom återstår är lägre vikt, om ens det, för numera finns gjutjärnspannor i lågviktsutförande.

Mina stekpannor, modell Matador från Hackman (numera Fiskars), med keramisk, ”non-stick” Ceratec-beläggning har jag haft fem–sex år och utgör därvidlag inget undantag. Sedan lång tid har de följaktligen varit föremål för en växande irritation. Till slut tröttnade jag på det eländiga bottenskrapandet, men vad göra? Köpa nytt? Jag vägrar. En gjutjärnspanna är å andra sidan en livstidsinvestering som även skulle kunna komma kommande generationer till gagn till full belåtenhet. En livslängd på sin höjd en tiondel är bisarrt, ett av otaliga exempel på vårt ohållbara konsumtionsmönster till fromma för den heliga tillväxten.

Hackman Matador

På nätet fann jag inga upplyftande, revolutionerande tips. Efter att ha vispat runt några varv i pannloben bestämde jag mig för ett brutalt experiment. Risken för ett sorgligare skick än det i vilket stekpannorna redan befann sig föreföll hur som helst minimal. Innan jag fortsätter vill jag varna eventuella köksredskapsfundamentalister för känsligt innehåll (”trigger warning” på samma hippa utrikiska).

Längst in i städskåpet hittade jag en sedan decennier försummad flaska Häxan, alltså gammal hederlig kopparputs. Som verktyg fick en kökssvamp med vitt skurlager, dvs. utan slipmedel, träda i tjänst. Efter en hel del gnuggande såg stekytorna ut som, om än inte helt nya, så i alla fall bra nära. Påföljande provstekning utföll också till full belåtenhet.

I efterhand kom jag på att jag som förbehandling, före den bryska Häxanbearbetningen, borde ha provat att luckra upp avlagringarna i stekpannornas botten med den gamla hederliga ugnsrengöringsmetoden. I den stryks såpa på ugnens väggar och botten, upphettas sedan och torkas slutligen, tillsammans med det upplösta sotet, bekvämt bort med blöt trasa.

Jag fick dock strax tillfälle att testa även såpans magiska egenskaper, detta efter stekning på hög värme av vitkål med lite sirap tillsatt, en i sammanhanget vanlig smakförstärkare. Socker är nog en stekpannas fiende nummer ett, och mycket riktigt fanns efter ihärdig diskning med vanligt diskmedel fortfarande ett fastbränt lager sirap kvar. Icke förty, efter några minuters kokning/bränning av en blandning med lika mycket flytande såpa som vatten, gick det sedan galant att diska bort också de förkoksade sirapsresterna.

Varning: Vid rengöring av pannor med ”non-stick”-beläggning av teflon eller motsvarande polymer är kopparputs inget att rekommendera, möjligen såpa, men här lovar Orsa kompani ingenting bestämt.

Mona Louisa

Sölvesborgs politiska styre med SD, M, KD och lokala Sölvesborg- och Listerpartiet fick alltså som de ville. Fullmäktige röstade häromdagen igenom det kontroversiella handlingsprogram som bland annat innebär att kommunen kommer att prioritera klassisk, tidlös konst istället för utmanande samtidskonst, allt enligt Blekinge Läns Tidning enligt TT enligt SvD.

Utgången var förstås given på förhand. Redan i våras fick jag sålunda en beställning från SD:s kommunförening därstädes. Uppdraget var ett ”urtjusigt, klassiskt porträtt av kommunstyrelsens ordförande tillika kommunalråd”, vilket helst skulle utföras i form av en hällristning, alternativt med traditionell vikingatida ritteknik dymedelst slidkniv och hästblod. När jag förklarade att porträttlikheten i sådant fall torde komma att bli lidande och föreslog en förvisso flerhundraårig men likväl något modernare teknik med efterföljande snabbåldring lät de efter mycken vånda sig nöjas.

När avtäckningen i Sölvesborgs kommunhus är planerad att ske vet jag inte, men redan nu kan jag bjuda bloggens trogna läs- och tittare på en exklusiv förhandsvisning:

Ordmån 3

Går det att komparera adjektivet komparativ? Javisst: komparativ, komparativare, komparativast. Lätt som en plätt, även om det får erkännas att innebörden är något otydlig. Med syskonadjektivet superlativ klarnar emellertid den aspekten: superlativ, superlativare, superlativast,  varav den senare torde kunna tolkas som miljoners-miljoner-gånger-mer-än-du-kan-säga-stjärnstopp-antitillbakakaka-(gäller-även-Trump)-sådetså -*valfritt adjektiv*.

***

Vad kan en person på Systembolaget som inte har fyllt 20 år eller är märkbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel anses vara? (Mitt svar finns längst ner i inlägget.)

***

I den populära genren ordspråkssammanblandning/-förvanskning bidras härmed med följande:

Nu har hen satt i sig den sista pluggen i kistan.

***

Okej, löpsedeln är i vanlig ordning fejkad men för ovanlighetens skull inte innehållet, vilket finns att avnjuta i dagens Arbetarbladet (nätupplagan). Gissa vem som döljer sig bakom den andra signaturen? Se så, bara en gång.

***

Svar på ordgåtan: misskund.