Nollsummespel

”Patrik Svenssons tre år gamla bok ‘Ålevangeliet’ har fått ett ordentligt uppsving sedan PM Nilssons ålskandal briserade” skriver DN. På de två stora bokströmningstjänsterna har lyssningen tydligen ökat med 20 till 30 procent sedan förra veckan, då det blev känt att statssekreterare PM Nilsson inte bara i närtid tjuvfiskat den utrotningshotade arten utan inledningsvis också ihärdigt förnekat brottet, trots att han ertappades med fingrarna i ”kakburken” i form av en ålryssja.

Å andra sidan kommer med all sannolikhet lyssningen på Spotify och Youtube på den fossila, veritabla landsplågan från 1975, Ålefeskarns vals med Kjell Kraghe, att minska i motsvarande grad, ska vi hoppas från fyra till tre spelningar per år. Jag avråder dig bestämt att klicka på pilen nedan, men observera att om du likväl gör det, sker det helt på egen risk; jag avsvär mig allt ansvar för eventuella medicinska konsekvenser, såväl fysiska som psykiska.

Statsminister Åkesson ute ur garderoben

Så har den tunna, illa påstrukna fernissan fallit av. 100 dagar höll den. Marionettminister Kristersson är därmed ute ur bilden, såväl bildligt som bokstavligt. Kanske på väg mot den lediga garderoben, takhöjden lär i alla fall räcka.

(Det fyndigt tagna eller beskurna fotot, vilket är från morgonens presskonferens om regeringens förslag mot gängkriminalitet, har jag snott från Aftonbladet (fast de bruna pilarna är förstås mina). Lille Krille befinner sig i själva verket till vänster om Ebba Gräbba. Hur som helst: rör det sig om en freudiansk felskyltning eller vad är det det frågan om?)

Så ska Moder Jords klimateriebesvär lindras

Allt som oftast fångar Dagens Nyheters krönikör Alex Schulman min blick, så också i dag. Hans illa dolda upprördhet skvallrade redan rubriken om:

Jag vill skrika när Romina Pourmokhtari säger att vi har tid att grunna på klimatet

Ett par passager i den i sin helhet välformulerade krönikan kan räcka för att ge en lite djupare inblick i vad det är som väcker hans starka indignation:

/…/
Och när hon blir ställd mot väggen, som i DN häromdagen, blir hon diffus, utsökt i sin dunkelhet, hon säger att ”vi behöver sätta oss ner och mejsla fram politiken” och lite senare: ”Vi behöver sätta oss ner i lugn och ro.” I klimatministerns värld finns all tid i världen, att sitta ner och grunna i lugn och ro, på vad vi ska ta oss till med allt det här besvärliga.
/…/
Finansminister Elisabeth Svantesson får frågan om vi kommer nå klimatmålet och svarade: ”Går det inte så går det inte.” Liberalernas Robert Hannah skrev på Twitter att kunna nå klimatmålen till 2030 är ”som att tro på jultomten”. Men klimatministern själv fortsätter av oklar anledning att vara hoppfull. I Nyhetsmorgon häromdagen: ”Vi sitter just nu och jobbar fram analysarbetet för den här handlingsplanen som ska komma med mer politik så att vi faktiskt ser till att nå våra mål.”

Jobbar fram analysarbetet? För en handlingsplan? Vad betyder det? Vad är det som pågår?
/…/

Jag håller dock inte alls med Schulman. Faktum är att klimatministern är ett under av klarhet och visar på en dådkraft av sällan skådat slag bland politiker. Det må ändå vara Pourmokhtari ursäktat med tanke på hennes ovana i ministerrollen som tillsammans med ett ungdomligt oförstånd förstås lätt kan leda till att de grannlaga arbetsuppgifterna angrips en smula överentusiastiskt.

Vi tittar i backspegeln och vad hittar vi väl där, för tio år sen. Jo då precis som nu riktade miljöorganisationer hård kritik mot regeringen, för tillfället styrd av Alliansen. Riksrevisionen gav sig in i debatten och sågade regeringens klimatfientliga trafikpolitik vid fotknölarna. En ny rapport från Naturvårdsverket visade att Sveriges klimatutsläpp hade ökat de senaste åren, vilket överraskade exakt ingen.

I samband med detta fick bloggen en exklusiv intervju med statsminister Teddy Freddy, vilken här återges i sin helhet

Jag frågar statsministern hur han ser på den allvarliga kritiken. Som det anstår en verklig statsman spänner han sina cockerspanielögon i mig varpå han bestämt avfärdar denna som han menar ”hårt vinklade verklighetsbeskrivning” i vilken han ”inte alls känner igen sig” och undrar ”från vilken planet kritikerna kommer”. För att ändå gjuta olja på de av kritikerstormen uppiskade vågorna ger han bloggens trogna undrarkrets följande lugnande besked:

– Även om jag är förhindrad att yttra mig om det enskilda fallet vill jag understryka att det är min fasta övertygelse att vi inom Alliansen är praktiskt taget kompromisslöst överens om en målsättning att sannolikt redan under nästa mandatperiod internt starta förankringsarbetet i avsikt att börja sondera terrängen för en utvärdering av förutsättningarna för en bred politisk uppgörelse för tillsättande av en utredning för att skapa underlag för planering av ett första förarbete för programmering av en långtidsstudie i syfte att fastställa ett universellt gränsvärde för högsta rekommenderade koldioxidhalter i jordliknande atmosfärer, givetvis bara gällande under förutsättning att de ekonomiska målen inte äventyras, avslutar statsminister Teddy Freddy nöjt.

Statsminister Teddy Freddy kände sig trygg med klimaten.

Läs och lär Romina Pourmokhtari så ska det nog bli en fullfjädrad politiker av dig också vad det lider.

Nyhetens obehag

Några aktuella rubriker:

Ulf Kristersson (M): ”Mitt mål är inte att människor ska ställa om sina liv” (dn.se 220823)
Kommentar: I alla fall inte under innevarande mandatperiod, dvs. enligt samma paradigm som har härskat under de senaste 30–40 åren. Eventuellt paradigmskifte får som vanligt vänta till senare mandatperioder.

Varningen från FN: Bara total omställning kan rädda oss (etc.se 221104)
Kommentar: Överflödig.

Klimatminister Romina Pourmokhtari: ”Man kan inte bara köra över folk” (svt.se 221105)
Kommentar: Med ”folk” avses potentiella väljare vid 2026 års riksdagsval. Att därmed yngre medborgare inklusive ofödda drivs mot en framtida undergång är givetvis inte den sittande regeringens bissniss.

Kristersson: ”Även stora problem går att lösa” (dn.se 220914)
Kommentar: Efter maximalt antal snoozeperioder har Uffes korv-och-sovklocka skakat honom till liv så att han med regeringsplanet sent omsider kan bege sig till klimattoppmötet COP27 i Egypten för att på plats lova att rädda världen om det, trots alla fakta som talar däremot, skulle uppstå ett trängande behov därav.

(Inlägget är även publicerat i Arbetarbladet kultur 221109)

Alfapetisk oordning och språklig oreda

Plötsligt, ur djupet av det undermedvetnas virvlande strömmar ploppade den upp, Frågan: Hur många poäng ger Z i polskt Alfapet? Det är åratal sen jag spelade det ädla sällskapsspelet, osvikligt osämjeskapande det påbjudna saolomoniska rättesnöret till trots. Jag minns ändå att i den svenska varianten ger Z maximala tio poäng; den som lyckas placera Z-brickan på 3× skapar ofta ett ointagligt försprång till motspelarnas stora fasa. Så icke i Polen visar en googlekonsultation. Ånej, inte ens i närheten utan tvärtom ger Z blott en ynka poäng!

Polska lättingar.

Tänk så det kan vara, ja outgrundliga äro sannerligen Herrens vägar. Samma njugga poängsättning gäller även för Z försett med de i Polen begagnade diakritiska tecknen flärp och fnutt, alltså Ź respektive Ż, vilka precis som svenska Ä och Å har egna brickor.

Apropå SAOL (Svenska akademiens ordlista) finner jag som sann vän av semantisk ordning det djupt bekymmersamt att den inte ger något som helst stöd för att den triviala motsatsen till akterseglad är förseglad.

(Inlägget är även publicerat i Arbetarbladet kultur 221112)

Tidölaget – om omoral och tystnadskultur

Bristande vandel, det vill säga omoraliskt leverne som inte nödvändigtvis är otillåtet i lagens mening ska likafullt enligt Tidölagets* mening kunna leda till utvisning för individer av urartat, icke-svenskt ursprung som beslagits med dylikt leverne. Inte tvåminuters, ej heller matchstraff, utan livstids avstängning lär påföljden bli. Till bristande vandel räknas bland annat ”association” med kriminell organisation; hur många mellanliggande släktled som krävs för att bryta associationen framgår inte. Annan asocialitet som är att betrakta som bristande vandel är till exempel prostitution och missbruk. Näthat och Twittertrakasserier tycks däremot inte räknas som asociala beteenden, alltså inte ens de som är utförda av icke-etniska svenskar, utan anses väl tvärtom vara fullt normala umgängesformer meningsmotståndare emellan.

De näthatande SD-sympatisörer, vars med resårband under hakan fästa topplock rök när Moderaterna i Sölvesborg i god demokratisk ordning valde att bryta sig ur koalitionen med SD, riskerar sålunda inga repressalier oavsett hudfärg. Inte heller verkar de omfattas av den munkavle som stipuleras i Tidöavtalet vilken påbjuder partimedlemmar att prata ”respektfullt” om partiernas centrala företrädare. Om så ändå vore fallet finns naturligtvis bland dessa nättroll inga SD-medlemmar och absolut inga tillhörande SD:s avlönade trollarmé. Självklart finns inte heller något som helst samband mellan näthatet och den partikultur som SD är marinerad i. Varje antydan om motsatsen skulle Tidölagets stjärncenter Jimmie Åkesson betrakta som synnerligen respektlös. Av detta lär vi oss att Ulf Kristersson och hans expeditionsministär har lagt en brun bamsekabel i det blå skåpet till förfång för sig själva och framförallt för demokratin.

* Det fyndiga begreppet Tidölaget har myntats av Fredrik Björkman, kulturredaktör på Arbetarbladet.

Slitna språk- och nattdräkter

Den politiska floskeltoppen har under flera år ohotat toppats av ”Jag känner mig trygg med …”, vilket översatt i vardagstal vanligen betyder ”Jag har inte jävla susning om vad som gått snett men har ingen som helst avsikt att gräva i skiten.” Under senare tid har emellertid en annan klyscha seglat upp som en stark konkurrent. Jag tänker på det i politikerbranschen i dag mäkta populära uttrycket ”Den/det har tjänat oss väl”, inte sällan med en rågad skopa illa inlindat självberöm.

Det ospecifika, undflyende ”oss” gör dessutom påståendet så gott som omöjligt att kritisera i sak och kan därmed sägas tjäna i vart fall politikerna synnerligen väl. Ta till exempel den förda skogspolitiken som också den givetvis påstås ”ha tjänat oss väl”. Det frambringar ett försåtligt sken av att omfamna hela svenska folket, men där ”oss” i själva verket främst omfattar stora skogsägare och alla politiker som stöder det kortsiktigt lukrativa men ohyggliga hyggesbruket i utbyte mot röster och framtida reträttposter. Se där ett om än inte moraliskt så likväl semantiskt oantastligt mumbojumbo.

Pensionerade pyjamasbyxor som under dussintalet år tjänat mig väl.

(Inlägget är även publicerat i Arbetarbladet kultur 221016)

Sådan är liberalismen – sköt dig själv och skit i andra, eller?

”Sådan är kapitalismen …” skaldade Fred Åkerström. Hur är då liberalismen, denna till kapitalismen edsvurna politiska ideologi? En knepig frågeställning som det redan skrivits hyllmetrar om och än fler är att vänta. Här bidrar jag med ännu någon tiondels millimeter i vilken jag ger min syn på liberalismens grunder och hur de kommer till uttryck. Mycket gott kan förvisso framhållas om liberalismens visioner – ett rosenrött (eller självfallet av annan valfri kulör, fattas bara) skimrande Samarkand åt alla – men det finns samtidigt högst besvärande inbyggda omöjligheter, motsägelser och tillkortakommanden som får det ideologiska bygget att skälva.

Jag har flera gånger med såväl för- som beundran betraktat aktiviteten vid Furuviksparkens attraktion Woody, den där det gäller att snabbare än Fantomen klubba tillbaka cylindrar som poppar upp ur hål. När en cylinder resolut bankats på plats så poppar en annan jäkel upp en millisekund senare. Inte så lite påminner de bångstyriga cylindrarna mig om liberalismens olika ideal, om deras oförmåga att samtidigt vara på plats, om de liberala tankesmedernas ihärdiga men till synes tröstlösa hamrande. I det följande ska jag förklara närmare vad jag menar.

Woody i Furuvik – en lek för blixtsnabba ”reaktionärer”. (Foto: Lillemor Jernberg)

Frihet, ett av liberalismens honnörsord, är ett svårgripbart begrepp. Meningsfullt blir det först i ett sammanhang där också dess motsats föreligger, åtminstone som ett hot. Frihetslängtan förutsätter rådande ofrihet. Liberalismens stora mål kan alltså sägas vara att utradera förutsättningen för sitt eget berättigande. Nåväl, det går ändå att köpa och är knappast unikt, men ändå intressant att notera. Ett annat av dess honnörsord är äganderätt. Att ägande är en rent mänsklig, juridisk konstruktion för att organisera vårt samhälle som inte har någon som helst bäring i ett ekologiskt sammanhang bortses tyvärr alltsomoftast ifrån. I sin extremaste tolkning ger äganderätten den ägande en oinskränkt makt över sina ägodelar och domäner, som vore den instiftad av Gud fader (eller annan valfri omnipotentat) själv.

Vi kollar vidare på liberalismens grunder, där portalparagrafen lyder: Liberalismens idé är att varje människa ska ha frihet att göra vadhelst den vill, så länge det inte är till skada eller nackdel för någon annan, på’t ungefär. Portalparagrafens första tillägg är om än inte lika tjusigt så väl så högtravande: Du skall icke moralisera över andras ditten och datten, där ditten och datten efter eget gottfinnande ersätts med någon eller några handlingar, till exempel köttätande och flygresande. Visst låter det misstänkt likt ett budord, det elfte, bland liberala ledarskribenter och opinionsbildare förmodligen kort och gott benämnt Budordet. Finns säkert att beställa som korsstyngsbroderi med valfria handlingar hos välsorterade partihandlare.

Det är stora ord som i någon mening är inbördes motstridande; den som i sin egen frihetssträvan kastar skiten i någon annans fläkt och därigenom bryter mot portalparagrafens andra halva, bisatsen, kan enligt Budordet likväl slippa att få fan för det, åtminstone verbalt. Men det förstås, det ingår väl i det liberala kluvenhetskittet. Nu ska portalparagrafen heller inte tas så där jättebokstavligt, otillämpbar som den har visat sig vara.

Så vad är kruxet med portalparagrafen? I en fysiskt begränsad värld påverkar de allra flesta av dina handlingar – emellanåt genom hävdande av äganderätten – en annan människa eller art, ibland positivt men förmodligen betydligt oftare negativt. Att leva på vår jord innebär därför oundvikligen att många av dina handlingar, förr eller senare, är till skada eller nackdel för någon annan. Den enes tillägnade frihet inkräktar inte sällan på den andres frihet. Ständigt uppstår olika situationer med motstridande intressen där någon part eller flera måste göra avkall på sin handlingsfrihet, levnadssätt eller, vid Gud förbjude, sin förment oinskränkta äganderätt. För att förhoppningsvis på bästa och mest rättvisa sätt kunna lösa sådana intressekonflikter under ständiga förhandlingar krävs starka offentliga institutioner som genom demokratiskt stiftade lagar och fastställda förordningar har makten att fatta beslut som medborgarna har att respektera (allemansrätten och hastighetsbegränsningar är tydliga, vardagliga exempel). Här är det av största vikt att talan, baserad på beprövad kunskap och värderingar, också förs för påverkade parter som inte har någon röst i den demokratiska processen, dvs. barn, framtida generationer och andra arter. Dessvärre är starka offentliga institutioner och regleringar inte liberalismens starka sida.

Betraktad som den utopi den faktiskt är, är portalparagrafen förvisso vacker, något att sträva mot om än ouppnåeligt. En kraftig invändning är dock dess totala fokus på individens självförverkligande utan något som helst som berör individens betydelse för samhällsbygget och vår gemensamma frihet. Men ack, utvecklingen har istället lett till en än starkare betoning på individen, den egna vinningen och starkare äganderätt; tja möjligen kan någon tanke tillägnas sina närmaste också – simsalabim.

Denna urvattning av bisatsen så länge det inte är till skada eller nackdel för någon annan till i bästa fall en bisak har dessutom tyvärr skett och sker med våra folkvaldas välvilliga assistans till förmån för den (ekonomiskt) starkes rätt:

  • I den liberala demokratin Sverige inte bara tillåter vi utan inbjuder riskkapitalister, lobbyister och expolitiker verksamma inom välfärdssektorn att sko sig grovt på det allmänna till stor skada för sammanhållningen i landet, och låter oss istället förfasas över höga skatter och förvånas över sociala oroshärdar.
  • I den liberala demokratin Sverige inte bara tillåter vi utan uppmuntrar till kalhyggen och trädplantager som är till stor skada för den biologiska mångfalden och klimatet och därmed för allt levande, nu och i framtiden, och låter oss istället förfasas över barkborreangrepp och omoraliska älgar som tuggar i sig av skogens håvor såsom de gjort långt innan människan invaderade Skandinavien.
  • I den liberala demokratin Sverige inte bara tillåter vi utan … (fyll i ditt eget favoritskräckexempel ur det proppfulla kabinettets gömmor med andra horrörer såsom groteskt växande ekonomiska klyftor, djurfabriker, rovfiske och behandlingen av samer).

Gång på gång visar sig liberalismen oförmögen att ställa sig på den svagares och mindre röststarkares sida.

Människoskador på skog. (Foto: Fredrik Björkman)

Avslutningsvis ska vi ta en närmare titt på Budordet, alltså Du skall icke moralisera över andras ditten och datten. Vilka handlingar kan ditten och datten tänkas stå för? Inte gärna moraliserande i alla fall, eftersom Budordet i sig är moraliserande och skulle då liksom fördöma sig självt. Visserligen är logisk kullerbytta-bakåt med trippel skruv ett väl inövat cirkustrick i den politiska manegen, men att därigenom sätta munkavle på sig själv vore givetvis sällsynt korkat. Moraliserande över andras moraliserande, det vill säga metamoraliserande, är således ett självklart undantag från Budordets liberala bannbulla, inte minst då det utgör en av liberala opinionsbildares paradgrenar.

Vi har alla olika uppfattningar om vad som är omoraliskt och i vilken grad, exempelvis årliga Thailandsresor. De som tycker resorna är schyssta eller i vart fall inget tjafsa om har förstås ingen anledning att moralisera, det ligger i sakens natur. Vi som inte håller med borde givetvis i god ordning, i frihetens namn, kunna få framföra vårt ogillande utan att serveras metamoralkakor av typen ”man ska inte moralisera över …” ur den välfyllda liberala kakburken. Inte bara den liberala förresten, nybakade serveras oss numera även från vänster, där ideologin visat sig vekare än trånaden efter maktbringande röster.

Det är ju inte så att vi andra ständigt önskar eller orkar framföra protester; problemet är försöken att tysta oss, att förvägra oss möjligheten att moralisera över det vi finner starkt omoraliskt, sådant som vi anser bryter flagrant mot portalparagrafen. Moral är trots allt en förutsättning för samhällets stabilitet och att öppet kunna förmedla den är en grundpelare i det sociala samspelet och demokratiska samtalet. Så snälla liberala skribenter och andra metamoralister, kan ni vara så goda att sluta moralisera över vårt moraliserande, som vore er moral högre stående än vår.


(Inlägget är i något annorlunda version även publicerat i Arbetarbladet kultur 220818)

Tanken vindlar 15

Det hände sig då seklet var ungt att jag råkade snubbla över en tomflaska i vilken det hade varit olja för båtmotor. På etiketten uppgavs stolt: ”Oljan för yrkesproffsen!” Ett oslagbart svenskt rekord i tautologi förstås. Faktum är att ingen har varit ens i närheten förrän igår då rekordet överraskande tangerades enligt vad som framgår i en DN-artikel: ”… så vi ser fortfarande att det är de fattigaste som kommer att drabbas av de här limitbegränsningarna, säger Marie Ottosson, överdirektör på Sida.” Jernis gratulerar.

Från den afrikanska djungeln meddelas att Cheeta i protest mot indragna bananransoner lämnat Tarzan för att starta eget på Youtube som influenser: