Kategori Böcker

Brottstycken 12

jernis 14 kommentarer

Jag har gått med på att delta i en nutritionsstudie som går ut på att kolla hur vikt och välmående förändras under behandlingen. Försöksledaren kom in igår med en massa blanketter och en mirakelvåg. Till den hörde ett uppdragbart handtag. På både bottenplattan och handtaget fanns elektroder som skickade in en svag ström i kropppen.

nutritionsvåg

Förutom kroppsvikten i sig kunde mätningen även tala om bland annat hur stor muskel- och fettmassan var, och dessutom andelen bukfett. Alla min värden visade sig vara helt normala, till och med isterfaktorn. Fan tro’t! Det är väl samma tillverkare av vågarna som lyckolottmaskinerna som åtminstone förr fanns på tivolin.

***

Jag gör en ”Ylva”. Läser just nu, ehuru inte samtidigt:

  • Bridgetidningen, nr 6
  • Se bilden, Joseph Heller (som skrev kultboken Moment 22)
    En fantasirik och samhällskritisk essä som knyter samman Rembrandts värld med den grekiska antiken, framför allt Aristoteles.

JosephHeller_PictureThis (Se bilden)

Den US-amerikanska originalutgåvan 

  • Sprängaren, Liza Marklund
    OS-generalen för dom kommande spelen i Stockholm sprängs i bitar vid ett bombdåd i den nya OS-stadion. Stjärnreportern Annika Bengtzon förmodas lösa fallet.
  • The Discovery of Dynamics, Julian B. Barbour
    Ännu en ”populär”-vetenskaplig tegelsten som beskriver utvecklingen av teorier om massors rörelser, från antiken till idag, med tyngdpunkten (ha-ha, gu’ va kul jag är ikväll då) på Newton.

Dalahistorier

jernis 5 kommentarer

Äntligen kom jag mig för att igår besöka Gefle Antikvariat, en alldeles förnämlig institution. Böcker i hyllor, böcker i travar, böcker i backar, och så den särskilda lukten som finns på såna ställen.

Dessutom råkade det vara flyttrea, 50 %, så jag blev tvungen att trängas med en äldre dam med lång önskelista. När det slutligen blev min tur frågade jag efter den bok jag tänkt på så länge: Rune Lindströms Dalahistorier. Jodå, den skulle finnas i Dalahyllan. Vi letade förgäves men hittade under tiden samma titel, men ändå en helt annan bok med historiersamlade och utgivna av Falu-Kuriren, tryckt 1943:

dalahistrorier 1

Jag slog till. Ett väl tummat exemplar visserligen, men 75 kr känns ändå som ett klipp. Ett dito ur boken:

dalahistrorier 2

Men ägaren till antikvariatet var säker på sin sak, nånstans skulle även Runes version finnas. Jag lämnade telefonnummer och så på kvällen ringde han och kunde meddela att boken fanns att hämta till reapriset 70 spänn:

dalahistrorier 3

Den är faktiskt i mycket bättre skick, även om skärningen lämnar en hel del övrigt att önska. Tryckt 1948. Du ska förstås även ur den få dig en historia till livs, och vi håller fast vid tågtemat:

dalahistrorier 4

Plöjboy 1

jernis Lämna en kommentar

Den senaste boken jag (nästan) hunnit avverka är:

Vindens skugga

En mycket bra, välskriven och spännande bok. Den är ingen deckare utan kan möjligen liknas något vid Dan Browns böcker, men Zafóns verk är ett par-tre klasser bättre. Den med målande drag beskrivna miljön och tiden utgörs av Barcelona kring andra världskriget. Intrigen är välfunnen och inkluderar såväl romantik som ond, bråd död. Men boken är inte jätteotäck, för då hade jag inte läst den.

Allra bäst är dialogen: rapp, fyndig och i långa stycken riktigt burlesk. Ibland får man associationer till pilsnerfilmsmanuskript, men författaren balanserar mycket skickligt utan att hemfalla åt det pekorala. De berättande partierna är gedigna, men inte lika kvicka utan att för den skull bli omständliga. Då och då blixtrar Zafón till även här med formuleringar med rejäl knorr.

Som sagt, otäcka böcker är inte min grej. Skulle aldrig i livet våga läsa något av t ex Stephen King. Det är nog inte våldet i sig jag ryggar inför, utan den bakomliggande psykologin, eller snarare psykopatin. Nu tittar jag nästan aldrig på bio eller långfilmer på teve, men om jag gör det är det s k ”feelgood”-rullar som gäller.

”Feelgood” förresten, vad är det för jävla beteckning, på svenska? Då borde det jag inte vill se rimligen kallas ”feelbad”-rullar, ja, så vida inte regissören är i samma demonklass som Roman Polański, Lars Norén, Ingmar Bergman m fl. Då pratar vi ”feel-like-a-fuckin’-asshole” – i matinéversionen.

Jan Gulligull

jernis 8 kommentarer

… inofficiell svensk mästarförfattare av ”pojkböcker”. Med den inledningen ska du inte tro att jag ogillar Jan Guillou:

• Självförtroende: mycket gott
• Självgod: understundom
• Pompös: tycker bara hans antagonister
• Intelligent: synnerligen
• Skrivjournalist: världsklass
• Pratjournalist: mycket bra
• Författare: utomordentlig

En av fördelarna, kanske den enda, förutom att bli frisk, med att ligga på sjukhus är att man får gott om tid att läsa böcker. Den här gången blev det ett par, bland annat JG:s senaste, hans självbiografi Ordets makt och vanmakt.

JG omslag
Alldeles oavsett vad man tycker om JG som ”pojkboks”-författare är det en högst läsvärd bok, även för ”tjejer”. Samtidigt som han berättar om sitt mycket innehållsrika yrkesverksamma liv ger boken ett gott stycke samtidshistoria (för yngre läsare delvis forntidshistoria), en historia som han personligen utan tvekan satt en viss prägel på. Mest samhällsomskakande var nog IB-affären som inleddes med en artikel i Folket i Bild/Kulturfront:

JG Fibban
Själv köpte jag med all sannolikhet just det här historiska numret, av många andra nummer. Idiotiskt nog rensade jag bort allt ”gammalt skräp” när mina föräldrar flyttade ut ur huset i Falun.
Ångrar mig bittert.

JG uppfyller alltså inte på något som helst vis gängse svensk klädsam helylleblygsamhet i sin självframställning, vilket han heller inte har anledning att göra, inte bara för att han är halvfransk. Å andra sidan visar han i boken också en sund och ärlig självkritik i flera målande beskrivningar av sina stora tavlor genom åren. Om JG sen sparat dom jättedödaste liken i garderoben är förstås omöjligt att veta.

Självfallet genomsyras boken av hans till synes mjuka men samtidigt gruvligt bitska ironi, ungefär av samma typ som finns i Hamilton-böckernas mycket underhållande och långa beskrivningar av samtidens politiska Sverige. Ibland skrattar man högt (ja, jag låg isolerad på ensamsal).

Därtill ger boken en god inblick i olika berättartekniker och hur man ska bygga upp dramaturgin för att fängsla läsaren. Ordets makt och vanmakt är helt enkelt en ”måste”-bok för alla med författardrömmar.