Plastkossor söker ”plastföräldrar”

Efter lång tid av ekonomiska problem köptes för ett par år sen det fristående Gefleortens mejeri upp av den kreatursälskande mejerijätten Glufs-Glufs i syfte att utveckla verksamheten. I maj kommer verksamheten sålunda att läggas ner. Skillnaden mellan att ”utveckla” och ”avveckla” är trots allt ändå hårfin, blott ett par ynka bokstäver.

Utanför entrén till Gefleortens står en liten, i uppland och gästrike kring känd flock plastkor i naturlig storlek. Nu ska dessa ”adopteras” bort, inte till lägstbjudande som på forna, tjusiga tiders barnauktioner utan till den som bäst motiverar varför just den är mest lämpad att få ta hand om en kossa.

Sverigedemokraterna Gävle uppges vara eld och lågor, enligt en läcka vid deras lokala kansli. Minst en ko hoppas man på att få överta, gärna hela besättningen. Tanken är att när, inte om, SD kommer till makten i Gävle i första hand ersätta det i nationalkonservativa kretsar så förhatliga konstverket Priapos Trädgård, som är placerat i cirkulationsplatsen vid Gävles västra infart. För den i Gävles offentliga kulturliv oinvigde kan sägas att konstverket i fråga kännetecknas av en erigerad (alltså på högkant ställd) rosalackerad bil av jeepmodell, vilken såväl bokstavligt som bildligt står som symbol för mäns näst käraste ägodel till förlängning av den allra käraste. Det nya konstverket ska enligt läckan avtäckas under namnet Rondellkossan Muuhammed.

Priapos Trädgård (Gefle Dagblad 170719).

Skulle fler än ett exemplar tillfalla SD finns fler konstverk i stadens cirkulationsplatser som kanske inte kan anses vara fullt lika ”utmanande” (läs urartade) men väl fullständigt obegripliga och därför med fördel skulle kunna bytas ut mot en praktfull, nationalromantisk plastkossa i naturlig storlek.

Mona Louisa

Sölvesborgs politiska styre med SD, M, KD och lokala Sölvesborg- och Listerpartiet fick alltså som de ville. Fullmäktige röstade häromdagen igenom det kontroversiella handlingsprogram som bland annat innebär att kommunen kommer att prioritera klassisk, tidlös konst istället för utmanande samtidskonst, allt enligt Blekinge Läns Tidning enligt TT enligt SvD.

Utgången var förstås given på förhand. Redan i våras fick jag sålunda en beställning från SD:s kommunförening därstädes. Uppdraget var ett ”urtjusigt, klassiskt porträtt av kommunstyrelsens ordförande tillika kommunalråd”, vilket helst skulle utföras i form av en hällristning, alternativt med traditionell vikingatida ritteknik dymedelst slidkniv och hästblod. När jag förklarade att porträttlikheten i sådant fall torde komma att bli lidande och föreslog en förvisso flerhundraårig men likväl något modernare teknik med efterföljande snabbåldring lät de efter mycken vånda sig nöjas.

När avtäckningen i Sölvesborgs kommunhus är planerad att ske vet jag inte, men redan nu kan jag bjuda bloggens trogna läs- och tittare på en exklusiv förhandsvisning:

Pennes from heaven

En replik tillägnad de nyliberala räknenissarna som lagt landsbygden för fäfot och utarmat vår natur, den som ger oss och andra arter livsrum och livsmedel.

En replik tillägnad det högindustrialiserade jordbruket.

En replik tillägnad den urbana människan för sin naiva syn på matens ursprung.

En påminnelse om människans ständiga behov av påminnelse om att de himmelska pengarna inte går att äta och att den tar ingenting med sig dit den går.

Älmhultskubism

Upphunnen av den krassa overkligheten:

irrationell comp red

Vardagens vedermödor ur ett gör-det-själv-utan-att-titta-i-en-jävla-monteringsanvisning-perspektiv.

(Everyday tribulations from a do-it-yourself-without-consulting-the-fucking-assembly-instructions perspective.)

Sedan sist har bloggen fyllt jämna år, närmare bestämt ett halvt dussin. Kan knappast bli jämnare, ja förutom då ett helt dussin eller möjligen tjog.

***

OBS: Ytterligare kulturyttringar och annan oundgänglig produktinformation finns samlade i gallerierna Kul kultur respektive Satirreklam. I blogghuvudet finns länkar till ytterligare gallerier med egna parodibilder, satirklipp och språkkrumelurer.

Kejsaren mår som en prins

Ibland överraskar Svågern d ä med finkulturella böjelser. Jag hade faktiskt ingen aaaning om att han också är numismatiker. Här en raritet ur hans samling som visar att redan dom gamla romarna kunde slå mynt av det mesta:

 

En pendang från Myntverket skulle väl sitta fint ett storstilat bröllopsår som detta, varför inte i valören 6 eller möjligen 69 kr?

Snabba klipp 3

Fan att jag inte tänkt på det tidigare. Här har man knegat år ut och år in för frimärkspengar:

Affärsidén har ju bara legat där och väntat – ”hej kom och ta mej!” – fast helt förgäves i min blida blindhet. Men nu jäklar ska det säljas hemliga Picasso-tavlor. Förresten behöver det inte vara Picasso: da Vinci, Rembrandt, van Gogh, you name them, duger gott. Förresten behöver det inte ens vara tavlor. Vilka skitdyra objekt som helst duger gott, bara dom är hemliga. Men aldrig under tio millar – man vill ju inte slita ihjäl sig på Tradera-annonseringen.

— 

I Norge stundar en exegetisk revolution:

 

Fast tänker man efter är det inte ens frågan om en liten revoltunge. För det första betyder väl jungfru ursprungligen just ung kvinna, och för det andra är det väl inga andra än Busk-Georg och hans gelikar som fortfarande inte tror att Josef, eller rörmokar’n, satte på Maria.

Glaskonstnärer, 2

Som jag tidigare berättat åkte jag våren 2001 till Wellington, Nya Zeeland för att kongressa och avnjuta ett antal spirituella standardiseringsmöten under en vecka. När man ändå åkt till motsatta sidan av klotet vore det förstås läge att ta ut ett par veckors semester för att se sig omkring. På grund av arbetstrycket i vår familjefirma fick jag dessvärre nöja mig med ett par-tre dar.

Men jag hann i alla fall besöka min gamla sommarbästis Ola Höglund. Ola flyttade som ung med sin blivande fru Marie Simberg, först till Australien och därefter till Nya Zeeland för att så småningom etablera sig i staden Nelson:

nya zeeland-karta.JPG

Både Ola och Marie är glaskonstnärer, fast med olika inriktning. Tillsammans har dom byggt upp det mycket framgångsrika ”glasbruket” Höglund Art Glass. Medan Marie verkar som huvuddesigner arbetar Ola med själva glasblåsningen för att i nära samarbete realisera Maries idéer. Kvalitén på de slutliga glaskonstverken måste till lika stor del bero på skickligheten hos formgivaren som hos blåsaren.

höglund art glass 1

Bilder från galleriet/affären i Nelson. Men titta gärna på hemsidan. Där finns ännu finare föremål och framförallt mycket bättre foton.

höglund art glass 2

Ola och Jernis i deras soffa (några lassiepoäng kanske det kan bli vad det lider)

Så särskilt mycket glas kunde jag tyvärr inte ta med hem i flyget. Jag fick nöja mig med några enkla men mycket vackra glasbägare åt döttrarna och en tjusig tillbringare åt Hustru:

höglund art glass 3

På hemvägen var det ett sextimmarsglapp mellan flighterna till och från Sydney. Givetvis passade jag på att se stan, inklusive operahuset. Och så slank jag in på en fashionabel galleria där Höglund Art Glass hade en shop:

höglund art glass 4

Så särskilt stort, volymmässigt, tror jag inte deras företag är. När jag var där fanns förutom paret Höglund-Simberg en handfull anställda och några lärlingar. Men deras namn är stort, särskilt i det nya hemlandet och i Australien. Höglund Art Glass har bland annat skapat the Art Glass for the Sydney 2000 Olympics Games och the Official Team New Zealand and America’s Cup in 2000 and 2003 Art Glass, kolla här.

Sedan dess har Ola och Marie öppnat ännu en ”studio” i norra Australien där dom omgivna av regnskogar arbetar vintertid (dvs under vår sommar).

Det är dessutom värt att påpeka att Olas syster Anna är en känd illustratör och författare av barn- och ungdomsböcker.

Glaskonstnärer, 1

Nu ska Jernis bli lite finglaskulturell, fast bara tillfälligt.

Jag inleder med en geografisk och historisk inramning innan jag kommer in på själva glaskonsten. Den som följt min blogg från början vet att jag och min närmaste släkt har ett sommarhus på sydöstra Öland i byn Skärlöv varifrån min mormor härstammade, se Interiör från Jernkontoret, del 2.

När jag var riktigt liten fanns nästan inga andra sommargäster där, och själv kände jag mig inte som sån. Faktiskt la jag mig till med öländska över somrarna, och var stolt över det. Vår stuga ligger vid en trevägskorsning efter Gamla vägen:

skärlöv hybridkarta

Vid den norra kröken av Gamla vägen ligger ett par idylliska trähus inramande mellan två bondgårdar. I huset på västra sidan bodde jovialiske John och tillbakadragne Arthur, bröder och avlägsna släktingar. När man som liten hälsade på, bjöd John alltid på av den fuktiga havsluften svårt anfäktade mjuka vaniljrån och hopklibbade karameller. Lite senare, vid 13+, övergick dock John till att traktera oss med mer klimatanpassad likör och punsch, vilket uppskattades högt. Både John och Arthur gick bort på 70-talet. Natten innan John skulle flytta till ”hemmet” självtvärdog han i sin egen säng.

I huset på östra sidan, byns gamla affär, fanns Ragnar och Ebba, ett par av min mormors många ”polare” i byn. Redan på tidigt 60-tal bosatte sig dom Småland och sålde huset till äkta sommargäster, från Stockholm! Dom nya ägarna var en familj med fyra barn i ungefär samma åldrar som jag och mina tre syskon. Efter tillbörliga ömsesidiga okväden blev så småningom Ola och jag, båda näst äldst i respektive syskonskara, bästa sommarkompisar under många år.

Olas pappa hette Erik Höglund, en av Sveriges stora glaskonstnärer och formgivare. Det var ingenting jag fattade då, och även så hade jag knappast brytt mig. Men visst var det en särskild känsla, utan att begripa varför, att komma in i deras hus med ”konstiga” glasföremål överallt:

glas erik höglund

Som vuxen tappade jag tyvärr kontakten med Ola, men återknöt den tillfälligt för ett tiotal år sen vid ett besök i hans nya fjärran hemland, där han mycket framgångsrikt axlar sin pappas mantel.

Fortsättning följer …

OBS: Ölandskort från bloggen finns samlade i galleriet Bilder från södra Öland.