Jernis alter ego på gammelmedia

Jag läser i dagens nummer av Arbetarbladet:

Texten är ganska suddig. För tydligare läsning finns bilden också uppdelad i fyra filer, ett, två, tre och fyra. Eftersom spalterna i tidningen går uppifrån och ner på uppslaget måste du vid spaltvis läsning växla mellan de olika filerna, först mellan första och andra filen, sen mellan tredje och fjärde. Lättast för läsningen är att skriva ut filerna.

För den som har nätprenumeration på Mittmedia är det allra smidigast att klicka fram nätversionen som dessutom har några ytterligare illustrationer som inte fick plats i tidningen.


”Kina vill att jag förlorar”, trumpetar Trump enligt svt. ”Viruset kommer från labb i Kina”, truddiluttar han vidare enligt tv4. Hur tänkte han då? Det faller naturligtvis på sin egen orimlighet, ja inte att kineserna vill få bort honom, för vem vill inte det, herregud? Men konspirationsteorin, för om så vore hade viruset givetvis varit designat för att ta kål på just Trump, ”en målsökande biologisk missil”, det fattar ju en femteklassare.

”Lyxflykting”

Triggervarning: ”Vänsterliberal smörja.”

Knappt fem år har gått sedan treårige kurden Alan Kurdi hittades drunknad på en strand vid Medelhavet. Bilden spreds över världen, flyktingopinionen svängde, insamlingar slog rekord. Inte desto mindre upprördes vissa istället av upprördheten, däribland signaturen David som på den SD närstående sajten Avpixlat kommenterade: ”Ändå verkar en stor del av folket reagera precis lika hysteriskt känslomässigt som PK-nomenklaturan vill: Ett barn! Oj, vi måste ta hand om det!”

Brunsmetning.

Stora strömmar av flyktingar från krigets Syrien tog sig under samma höst bland annat till Sverige. ”Lyxflyktingar” enligt järnrörspikadoren Kent Ekeroth, vid den tiden sverigedemokratisk riksdagsman. Sverige fick en ”flyktingkris” och pendeln svängde snabbt tillbaka, hårt och brutalt. Lille Alan, vår strandade Osverigevän, var snabbt glömd och begraven, gränsen bommades igen. Så bedarrade ”Flyktingkrisen” – men vad skönt!

Fast flyktingkrisen bestod förstås, och består än i dag, kanske värre än någonsin, medan brunsipporna frodas i den svenska, enkannerligen den skånska, myllan. I Turkiet delar Jimmie Åkesson ut flygblad, i hela svenska folkets namn: ”Sverige är fullt!” På hans rygg står att läsa ”Förändring på riktigt!” Inga tomma ord minsann. I Sölvesborg, SD:s egen tomteverkstad, styr nämligen Louise Erixon – den goda smakens riddarinna, menskonstens vedersakare och sambo med Åkesson – med järnhand för att steg för steg implementera den ultranationalistiska repressionen.

Efter ett medborgarförslag har i Gävle beslut fattats om att staden ska få sitt eget ”Walk of Fame” med bilder på välkända lokala profiler. Bland drygt tusen nomineringar ska 17 celebriteter väljas ut för att ramas in och ställas ut på ett av stadens torg. Louise Erixon, som är uppvuxen i Gävle och Sandviken, kan förmodas vara en av de nominerade; svansen här är gudbevars lika stor och högljudd som på de flesta andra ställen. Givetvis har hon ingen chans, utan den eventuella nomineringen ska fastmera uppfattas som en markering av vad som komma skall, efter maktövertagandet. Vem som då får stå tillbaka av de sjudderton kräver precis ingen konsultation hos Einstein för att förespå: Joe Hill, Gävles store son, protestsångare, vänsteraktivist och en legend bland socialister, anarkister och fackföreningsfolk i USA. Under tiden kan vi gott låta Louise Erixon få dväljas på Avan, stadens gamla soptipp, i en ”Walk of Shame.” Jernis står välvilligt till tjänst med passande bild, såsom den här:

Plastkossor söker ”plastföräldrar”

Efter lång tid av ekonomiska problem köptes för ett par år sen det fristående Gefleortens mejeri upp av den kreatursälskande mejerijätten Glufs-Glufs i syfte att utveckla verksamheten. I maj kommer verksamheten sålunda att läggas ner. Skillnaden mellan att ”utveckla” och ”avveckla” är trots allt ändå hårfin, blott ett par ynka bokstäver.

Utanför entrén till Gefleortens står en liten, i uppland och gästrike kring känd flock plastkor i naturlig storlek. Nu ska dessa ”adopteras” bort, inte till lägstbjudande som på forna, tjusiga tiders barnauktioner utan till den som bäst motiverar varför just den är mest lämpad att få ta hand om en kossa.

Sverigedemokraterna Gävle uppges vara eld och lågor, enligt en läcka vid deras lokala kansli. Minst en ko hoppas man på att få överta, gärna hela besättningen. Tanken är att när, inte om, SD kommer till makten i Gävle i första hand ersätta det i nationalkonservativa kretsar så förhatliga konstverket Priapos Trädgård, som är placerat i cirkulationsplatsen vid Gävles västra infart. För den i Gävles offentliga kulturliv oinvigde kan sägas att konstverket i fråga kännetecknas av en erigerad (alltså på högkant ställd) rosalackerad bil av jeepmodell, vilken såväl bokstavligt som bildligt står som symbol för mäns näst käraste ägodel till förlängning av den allra käraste. Det nya konstverket ska enligt läckan avtäckas under namnet Rondellkossan Muuhammed.

Priapos Trädgård (Gefle Dagblad 170719).

Skulle fler än ett exemplar tillfalla SD finns fler konstverk i stadens cirkulationsplatser som kanske inte kan anses vara fullt lika ”utmanande” (läs urartade) men väl fullständigt obegripliga och därför med fördel skulle kunna bytas ut mot en praktfull, nationalromantisk plastkossa i naturlig storlek.

Mona Louisa

Sölvesborgs politiska styre med SD, M, KD och lokala Sölvesborg- och Listerpartiet fick alltså som de ville. Fullmäktige röstade häromdagen igenom det kontroversiella handlingsprogram som bland annat innebär att kommunen kommer att prioritera klassisk, tidlös konst istället för utmanande samtidskonst, allt enligt Blekinge Läns Tidning enligt TT enligt SvD.

Utgången var förstås given på förhand. Redan i våras fick jag sålunda en beställning från SD:s kommunförening därstädes. Uppdraget var ett ”urtjusigt, klassiskt porträtt av kommunstyrelsens ordförande tillika kommunalråd”, vilket helst skulle utföras i form av en hällristning, alternativt med traditionell vikingatida ritteknik dymedelst slidkniv och hästblod. När jag förklarade att porträttlikheten i sådant fall torde komma att bli lidande och föreslog en förvisso flerhundraårig men likväl något modernare teknik med efterföljande snabbåldring lät de efter mycken vånda sig nöjas.

När avtäckningen i Sölvesborgs kommunhus är planerad att ske vet jag inte, men redan nu kan jag bjuda bloggens trogna läs- och tittare på en exklusiv förhandsvisning:

Pennes from heaven

En replik tillägnad de nyliberala räknenissarna som lagt landsbygden för fäfot och utarmat vår natur, den som ger oss och andra arter livsrum och livsmedel.

En replik tillägnad det högindustrialiserade jordbruket.

En replik tillägnad den urbana människan för sin naiva syn på matens ursprung.

En påminnelse om människans ständiga behov av påminnelse om att de himmelska pengarna inte går att äta och att den tar ingenting med sig dit den går.

Älmhultskubism

Upphunnen av den krassa overkligheten:

irrationell comp red

Vardagens vedermödor ur ett gör-det-själv-utan-att-titta-i-en-jävla-monteringsanvisning-perspektiv.

(Everyday tribulations from a do-it-yourself-without-consulting-the-fucking-assembly-instructions perspective.)

Sedan sist har bloggen fyllt jämna år, närmare bestämt ett halvt dussin. Kan knappast bli jämnare, ja förutom då ett helt dussin eller möjligen tjog.

***

OBS: Ytterligare kulturyttringar och annan oundgänglig produktinformation finns samlade i gallerierna Kul kultur respektive Satirreklam. I blogghuvudet finns länkar till ytterligare gallerier med egna parodibilder, satirklipp och språkkrumelurer.

Kejsaren mår som en prins

Ibland överraskar Svågern d ä med finkulturella böjelser. Jag hade faktiskt ingen aaaning om att han också är numismatiker. Här en raritet ur hans samling som visar att redan dom gamla romarna kunde slå mynt av det mesta:

 

En pendang från Myntverket skulle väl sitta fint ett storstilat bröllopsår som detta, varför inte i valören 6 eller möjligen 69 kr?

Snabba klipp 3

Fan att jag inte tänkt på det tidigare. Här har man knegat år ut och år in för frimärkspengar:

Affärsidén har ju bara legat där och väntat – ”hej kom och ta mej!” – fast helt förgäves i min blida blindhet. Men nu jäklar ska det säljas hemliga Picasso-tavlor. Förresten behöver det inte vara Picasso: da Vinci, Rembrandt, van Gogh, you name them, duger gott. Förresten behöver det inte ens vara tavlor. Vilka skitdyra objekt som helst duger gott, bara dom är hemliga. Men aldrig under tio millar – man vill ju inte slita ihjäl sig på Tradera-annonseringen.

— 

I Norge stundar en exegetisk revolution:

 

Fast tänker man efter är det inte ens frågan om en liten revoltunge. För det första betyder väl jungfru ursprungligen just ung kvinna, och för det andra är det väl inga andra än Busk-Georg och hans gelikar som fortfarande inte tror att Josef, eller rörmokar’n, satte på Maria.

Glaskonstnärer, 2

Som jag tidigare berättat åkte jag våren 2001 till Wellington, Nya Zeeland för att kongressa och avnjuta ett antal spirituella standardiseringsmöten under en vecka. När man ändå åkt till motsatta sidan av klotet vore det förstås läge att ta ut ett par veckors semester för att se sig omkring. På grund av arbetstrycket i vår familjefirma fick jag dessvärre nöja mig med ett par-tre dar.

Men jag hann i alla fall besöka min gamla sommarbästis Ola Höglund. Ola flyttade som ung med sin blivande fru Marie Simberg, först till Australien och därefter till Nya Zeeland för att så småningom etablera sig i staden Nelson:

nya zeeland-karta.JPG

Både Ola och Marie är glaskonstnärer, fast med olika inriktning. Tillsammans har dom byggt upp det mycket framgångsrika ”glasbruket” Höglund Art Glass. Medan Marie verkar som huvuddesigner arbetar Ola med själva glasblåsningen för att i nära samarbete realisera Maries idéer. Kvalitén på de slutliga glaskonstverken måste till lika stor del bero på skickligheten hos formgivaren som hos blåsaren.

höglund art glass 1

Bilder från galleriet/affären i Nelson. Men titta gärna på hemsidan. Där finns ännu finare föremål och framförallt mycket bättre foton.

höglund art glass 2

Ola och Jernis i deras soffa (några lassiepoäng kanske det kan bli vad det lider)

Så särskilt mycket glas kunde jag tyvärr inte ta med hem i flyget. Jag fick nöja mig med några enkla men mycket vackra glasbägare åt döttrarna och en tjusig tillbringare åt Hustru:

höglund art glass 3

På hemvägen var det ett sextimmarsglapp mellan flighterna till och från Sydney. Givetvis passade jag på att se stan, inklusive operahuset. Och så slank jag in på en fashionabel galleria där Höglund Art Glass hade en shop:

höglund art glass 4

Så särskilt stort, volymmässigt, tror jag inte deras företag är. När jag var där fanns förutom paret Höglund-Simberg en handfull anställda och några lärlingar. Men deras namn är stort, särskilt i det nya hemlandet och i Australien. Höglund Art Glass har bland annat skapat the Art Glass for the Sydney 2000 Olympics Games och the Official Team New Zealand and America’s Cup in 2000 and 2003 Art Glass, kolla här.

Sedan dess har Ola och Marie öppnat ännu en ”studio” i norra Australien där dom omgivna av regnskogar arbetar vintertid (dvs under vår sommar).

Det är dessutom värt att påpeka att Olas syster Anna är en känd illustratör och författare av barn- och ungdomsböcker.