Inte utan stolthet kan jag meddela att mitt dussinporträtt (tidigare också publicerat i Arbetarbladet) pryder baksidan på septembernumret av ärevördiga Fibban (alltså k-organet, inte p-organet).
En dussinfigur.
Kalle Kula åter i tryck
Kategori Konst
Lucka 30
Och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?
En dussinfigur!
Titta på Kalle, titta på Kalle, han fick hål i sin skalle. Närmare bestämt på dagen för 302 år sedan dymedelst pickadoll. Den därpå följande, förödmjukande freden utgjorde slutet på stormaktstiden för ärans och hjältarnas välde. Än i dag är som bekant skjutvapen en mäkta populär, avdagatagande manick som rönt en exploderande renässans på senare år. Kalle Kula är ingalunda heller ensam bland potentater att genom historien möta samma öde. Exempelvis har flera kungar av nordligaste Amerika blivit skjutna mitt itu, såsom den USamerikanska seden för övrigt bjuder.
Se den avmätta minen, se den pompösa posen, åh vilket majestät! Visst är det ruggigt lik dagens megalomana och ytterst motvilligt abdikerande hövding över där? Fast dynastin Trump härstammar nu inte från en nordamerikansk indianstam utan invandrade från Rheinland-Pfalz, Tyskland, ehuru under det betydligt sexigare namnet Drumpf, vilket alltså farfadern begåvades med när han slog upp sina ljusblå under sent 1800-tal. Ännu halvannat sekel tillbaka, nådens år 1714, bröt Kalle upp från sin sexåriga spavistelse i norra Osmanien för att till häst bege sig hem till Svedala. I full karriär styrdes kosan mot Stralsund via Wien och genom bland annat just Rheinland-Pfalz. Hmm, minsann … månne ligger här en hund begraven (nudge-nudge)?
Jo alltså trots det vilda tempot tog ritten hela två veckor, så för en viril herre i sina bästa år hann det förstås rinna till x antal gånger. Jaha, så Kalle Kula trånade efter ynglingar? Tja, det må väl vara hänt, fast det ena utesluter ju inte det andra, eller hur? Såsom anstår en kung tog han väl helt enkelt vad han behagade, givet det förhandenvarande utbudet. Lite ac-dc så där (nudge-nudge).
Betänk också att patriark Drumpf inte kom från vilken gemen pfalzisk ort som helst utan Kallstadt, som givetvis har fått sitt namn till hyllning av vår hjältekonung. Nu pratar vi hel hundkyrkogård. Min hypotes försvagas på intet vis, snarare tvärtom, av att lille Donalds pappa Fred istället envetet hävdade att släkten kom från Sverige, närmare bestämt Karlstad av alla ställen. Därav går också att konstatera att lögnen, kvittrad eller inte, går i arv.
Runan finns också publicerad i dagens nummer av Arbetarbladet.
Ett karaktärsmord i all vällust
Resultatet av humorskapande bildmanipulering kan i den ena änden sägas vara satir, i den andra hommage som är en hyllning till förebilden eller objektet på den. Däremellan finns parodi, pastisch och parafras, där parodin visserligen är en drift men utan den vassa, kritiska udden som finns i satiren medan pastischen och parafrasen är mer neutrala efterbildningar. Samma skala från elak till snäll gäller också vid framställningen av den komiska poängen; i satiren ger den ofta sig själv medan hommagen är svårast och kanske inte ens har till syfte att roa. Var någonstans på skalan en manipulering hamnar ligger i betraktarens öga, om än samstämmigheten betraktare emellan i de allra flesta fall lär vara god.
För genomslaget av den manipulerade bilden hos publiken är förstås förlagans spridning av stor betydelse, oavsett var den manipulerade bildens karaktär befinner sig på skalan. Säkraste korten är därför förlagor av närmast ikoniskt slag, exempelvis den i ett omskrivet rättsfall högaktuella En svensk tiger. En annan ikon som jag länge har kastat lystna blickar på är den inom landets gränser världsberömda Fiskargubben som nog fortfarande hänger många i svenska hem, vi pratar helt enkelt väggprofil av sällan skådat slag. Sagt och gjort. Något otalt har jag varken med tavlan eller gubben, utan tvärtom gillar jag verket högt i all sin paranta kitschighet. Men en parodi blev det, tycker jag – döm själv:
Bilden tillägnas Fredrik Björkman. Fredrik är inte bara pappa, scoutledare och kulturredaktör på Arbetarbladet utan också intendent vid Sveriges största fiskargubbemuseum. Det är ett litet fiskargubbemuseum, 5,75 kvadratmeter, men ändock landets största. Har du vägarna förbi Söderhamn så kontakta gärna Fredrik för att avtala om ett besök.
Jernis alter ego på gammelmedia
Jag läser i dagens nummer av Arbetarbladet:
Texten är ganska suddig. För tydligare läsning finns bilden också uppdelad i fyra filer, ett, två, tre och fyra. Eftersom spalterna i tidningen går uppifrån och ner på uppslaget måste du vid spaltvis läsning växla mellan de olika filerna, först mellan första och andra filen, sen mellan tredje och fjärde. Lättast för läsningen är att skriva ut filerna.
För den som har nätprenumeration på Mittmedia är det allra smidigast att klicka fram nätversionen som dessutom har några ytterligare illustrationer som inte fick plats i tidningen.
”Kina vill att jag förlorar”, trumpetar Trump enligt svt. ”Viruset kommer från labb i Kina”, truddiluttar han vidare enligt tv4. Hur tänkte han då? Det faller naturligtvis på sin egen orimlighet, ja inte att kineserna vill få bort honom, för vem vill inte det, herregud? Men konspirationsteorin, för om så vore hade viruset givetvis varit designat för att ta kål på just Trump, ”en målsökande biologisk missil”, det fattar ju en femteklassare.
”Lyxflykting”
Triggervarning: ”Vänsterliberal smörja.”
Knappt fem år har gått sedan treårige kurden Alan Kurdi hittades drunknad på en strand vid Medelhavet. Bilden spreds över världen, flyktingopinionen svängde, insamlingar slog rekord. Inte desto mindre upprördes vissa istället av upprördheten, däribland signaturen David som på den SD närstående sajten Avpixlat kommenterade: ”Ändå verkar en stor del av folket reagera precis lika hysteriskt känslomässigt som PK-nomenklaturan vill: Ett barn! Oj, vi måste ta hand om det!”
Brunsmetning.
Stora strömmar av flyktingar från krigets Syrien tog sig under samma höst bland annat till Sverige. ”Lyxflyktingar” enligt järnrörspikadoren Kent Ekeroth, vid den tiden sverigedemokratisk riksdagsman. Sverige fick en ”flyktingkris” och pendeln svängde snabbt tillbaka, hårt och brutalt. Lille Alan, vår strandade Osverigevän, var snabbt glömd och begraven, gränsen bommades igen. Så bedarrade ”Flyktingkrisen” – men vad skönt!
Fast flyktingkrisen bestod förstås, och består än i dag, kanske värre än någonsin, medan brunsipporna frodas i den svenska, enkannerligen den skånska, myllan. I Turkiet delar Jimmie Åkesson ut flygblad, i hela svenska folkets namn: ”Sverige är fullt!” På hans rygg står att läsa ”Förändring på riktigt!” Inga tomma ord minsann. I Sölvesborg, SD:s egen tomteverkstad, styr nämligen Louise Erixon – den goda smakens riddarinna, menskonstens vedersakare och sambo med Åkesson – med järnhand för att steg för steg implementera den ultranationalistiska repressionen.
Efter ett medborgarförslag har i Gävle beslut fattats om att staden ska få sitt eget ”Walk of Fame” med bilder på välkända lokala profiler. Bland drygt tusen nomineringar ska 17 celebriteter väljas ut för att ramas in och ställas ut på ett av stadens torg. Louise Erixon, som är uppvuxen i Gävle och Sandviken, kan förmodas vara en av de nominerade; svansen här är gudbevars lika stor och högljudd som på de flesta andra ställen. Givetvis har hon ingen chans, utan den eventuella nomineringen ska fastmera uppfattas som en markering av vad som komma skall, efter maktövertagandet. Vem som då får stå tillbaka av de sjudderton kräver precis ingen konsultation hos Einstein för att förespå: Joe Hill, Gävles store son, protestsångare, vänsteraktivist och en legend bland socialister, anarkister och fackföreningsfolk i USA. Under tiden kan vi gott låta Louise Erixon få dväljas på Avan, stadens gamla soptipp, i en ”Walk of Shame.” Jernis står välvilligt till tjänst med passande bild, såsom den här:
Plastkossor söker ”plastföräldrar”
Efter lång tid av ekonomiska problem köptes för ett par år sen det fristående Gefleortens mejeri upp av den kreatursälskande mejerijätten Glufs-Glufs i syfte att utveckla verksamheten. I maj kommer verksamheten sålunda att läggas ner. Skillnaden mellan att ”utveckla” och ”avveckla” är trots allt ändå hårfin, blott ett par ynka bokstäver.
Utanför entrén till Gefleortens står en liten, i uppland och gästrike kring känd flock plastkor i naturlig storlek. Nu ska dessa ”adopteras” bort, inte till lägstbjudande som på forna, tjusiga tiders barnauktioner utan till den som bäst motiverar varför just den är mest lämpad att få ta hand om en kossa.
Sverigedemokraterna Gävle uppges vara eld och lågor, enligt en läcka vid deras lokala kansli. Minst en ko hoppas man på att få överta, gärna hela besättningen. Tanken är att när, inte om, SD kommer till makten i Gävle i första hand ersätta det i nationalkonservativa kretsar så förhatliga konstverket Priapos Trädgård, som är placerat i cirkulationsplatsen vid Gävles västra infart. För den i Gävles offentliga kulturliv oinvigde kan sägas att konstverket i fråga kännetecknas av en erigerad (alltså på högkant ställd) rosalackerad bil av jeepmodell, vilken såväl bokstavligt som bildligt står som symbol för mäns näst käraste ägodel till förlängning av den allra käraste. Det nya konstverket ska enligt läckan avtäckas under namnet Rondellkossan Muuhammed.
Priapos Trädgård (Gefle Dagblad 170719).
Skulle fler än ett exemplar tillfalla SD finns fler konstverk i stadens cirkulationsplatser som kanske inte kan anses vara fullt lika ”utmanande” (läs urartade) men väl fullständigt obegripliga och därför med fördel skulle kunna bytas ut mot en praktfull, nationalromantisk plastkossa i naturlig storlek.
Mona Louisa
Sölvesborgs politiska styre med SD, M, KD och lokala Sölvesborg- och Listerpartiet fick alltså som de ville. Fullmäktige röstade häromdagen igenom det kontroversiella handlingsprogram som bland annat innebär att kommunen kommer att prioritera klassisk, tidlös konst istället för utmanande samtidskonst, allt enligt Blekinge Läns Tidning enligt TT enligt SvD.
Utgången var förstås given på förhand. Redan i våras fick jag sålunda en beställning från SD:s kommunförening därstädes. Uppdraget var ett ”urtjusigt, klassiskt porträtt av kommunstyrelsens ordförande tillika kommunalråd”, vilket helst skulle utföras i form av en hällristning, alternativt med traditionell vikingatida ritteknik dymedelst slidkniv och hästblod. När jag förklarade att porträttlikheten i sådant fall torde komma att bli lidande och föreslog en förvisso flerhundraårig men likväl något modernare teknik med efterföljande snabbåldring lät de efter mycken vånda sig nöjas.
När avtäckningen i Sölvesborgs kommunhus är planerad att ske vet jag inte, men redan nu kan jag bjuda bloggens trogna läs- och tittare på en exklusiv förhandsvisning:
Pennes from heaven
En replik tillägnad de nyliberala räknenissarna som lagt landsbygden för fäfot och utarmat vår natur, den som ger oss och andra arter livsrum och livsmedel.
En replik tillägnad det högindustrialiserade jordbruket.
En replik tillägnad den urbana människan för sin naiva syn på matens ursprung.
En påminnelse om människans ständiga behov av påminnelse om att de himmelska pengarna inte går att äta och att den tar ingenting med sig dit den går.
Älmhultskubism
Upphunnen av den krassa overkligheten:
Vardagens vedermödor ur ett gör-det-själv-utan-att-titta-i-en-jävla-monteringsanvisning-perspektiv.
(Everyday tribulations from a do-it-yourself-without-consulting-the-fucking-assembly-instructions perspective.)
—
Sedan sist har bloggen fyllt jämna år, närmare bestämt ett halvt dussin. Kan knappast bli jämnare, ja förutom då ett helt dussin eller möjligen tjog.
***
OBS: Ytterligare kulturyttringar och annan oundgänglig produktinformation finns samlade i gallerierna Kul kultur respektive Satirreklam. I blogghuvudet finns länkar till ytterligare gallerier med egna parodibilder, satirklipp och språkkrumelurer.
Konstpaus
Jernis 
