I inspiration av Muralgranskaren:

I inspiration av Muralgranskaren:
För övrigt ”uppmuntrar” jag dig Jimmie Åkesson att återvandra till Skåne. Bidrag till rejäla kängor kan du söka hos Återvandringsverket. Undvik E4:an, det är strängeligen förbjudet att promenera på motorväg. På landsvägarna söderut kan du gnola glatt på Edvard Perssons gamla dänga. Väl hemma är det fritt fram att öppet bejaka den skånska kulturen. Men var inte blygsam, satsa stort med detsamma. En replika i skala 1:1 av Lars Vilks konstverk Nimis i form av en spettekaka borde få dig sysselsatt gott och väl till pensionen, till fromma för vårt kära fosterland.
Inte utan stolthet kan jag meddela att mitt dussinporträtt (tidigare också publicerat i Arbetarbladet) pryder baksidan på septembernumret av ärevördiga Fibban (alltså k-organet, inte p-organet).
En dussinfigur.
Resultatet av humorskapande bildmanipulering kan i den ena änden sägas vara satir, i den andra hommage som är en hyllning till förebilden eller objektet på den. Däremellan finns parodi, pastisch och parafras, där parodin visserligen är en drift men utan den vassa, kritiska udden som finns i satiren medan pastischen och parafrasen är mer neutrala efterbildningar. Samma skala från elak till snäll gäller också vid framställningen av den komiska poängen; i satiren ger den ofta sig själv medan hommagen är svårast och kanske inte ens har till syfte att roa. Var någonstans på skalan en manipulering hamnar ligger i betraktarens öga, om än samstämmigheten betraktare emellan i de allra flesta fall lär vara god.
För genomslaget av den manipulerade bilden hos publiken är förstås förlagans spridning av stor betydelse, oavsett var den manipulerade bildens karaktär befinner sig på skalan. Säkraste korten är därför förlagor av närmast ikoniskt slag, exempelvis den i ett omskrivet rättsfall högaktuella En svensk tiger. En annan ikon som jag länge har kastat lystna blickar på är den inom landets gränser världsberömda Fiskargubben som nog fortfarande hänger många i svenska hem, vi pratar helt enkelt väggprofil av sällan skådat slag. Sagt och gjort. Något otalt har jag varken med tavlan eller gubben, utan tvärtom gillar jag verket högt i all sin paranta kitschighet. Men en parodi blev det, tycker jag – döm själv:
Bilden tillägnas Fredrik Björkman. Fredrik är inte bara pappa, scoutledare och kulturredaktör på Arbetarbladet utan också intendent vid Sveriges största fiskargubbemuseum. Det är ett litet fiskargubbemuseum, 5,75 kvadratmeter, men ändock landets största. Har du vägarna förbi Söderhamn så kontakta gärna Fredrik för att avtala om ett besök.
Triggervarning: ”Vänsterliberal smörja.”
Knappt fem år har gått sedan treårige kurden Alan Kurdi hittades drunknad på en strand vid Medelhavet. Bilden spreds över världen, flyktingopinionen svängde, insamlingar slog rekord. Inte desto mindre upprördes vissa istället av upprördheten, däribland signaturen David som på den SD närstående sajten Avpixlat kommenterade: ”Ändå verkar en stor del av folket reagera precis lika hysteriskt känslomässigt som PK-nomenklaturan vill: Ett barn! Oj, vi måste ta hand om det!”
Brunsmetning.
Stora strömmar av flyktingar från krigets Syrien tog sig under samma höst bland annat till Sverige. ”Lyxflyktingar” enligt järnrörspikadoren Kent Ekeroth, vid den tiden sverigedemokratisk riksdagsman. Sverige fick en ”flyktingkris” och pendeln svängde snabbt tillbaka, hårt och brutalt. Lille Alan, vår strandade Osverigevän, var snabbt glömd och begraven, gränsen bommades igen. Så bedarrade ”Flyktingkrisen” – men vad skönt!
Fast flyktingkrisen bestod förstås, och består än i dag, kanske värre än någonsin, medan brunsipporna frodas i den svenska, enkannerligen den skånska, myllan. I Turkiet delar Jimmie Åkesson ut flygblad, i hela svenska folkets namn: ”Sverige är fullt!” På hans rygg står att läsa ”Förändring på riktigt!” Inga tomma ord minsann. I Sölvesborg, SD:s egen tomteverkstad, styr nämligen Louise Erixon – den goda smakens riddarinna, menskonstens vedersakare och sambo med Åkesson – med järnhand för att steg för steg implementera den ultranationalistiska repressionen.
Efter ett medborgarförslag har i Gävle beslut fattats om att staden ska få sitt eget ”Walk of Fame” med bilder på välkända lokala profiler. Bland drygt tusen nomineringar ska 17 celebriteter väljas ut för att ramas in och ställas ut på ett av stadens torg. Louise Erixon, som är uppvuxen i Gävle och Sandviken, kan förmodas vara en av de nominerade; svansen här är gudbevars lika stor och högljudd som på de flesta andra ställen. Givetvis har hon ingen chans, utan den eventuella nomineringen ska fastmera uppfattas som en markering av vad som komma skall, efter maktövertagandet. Vem som då får stå tillbaka av de sjudderton kräver precis ingen konsultation hos Einstein för att förespå: Joe Hill, Gävles store son, protestsångare, vänsteraktivist och en legend bland socialister, anarkister och fackföreningsfolk i USA. Under tiden kan vi gott låta Louise Erixon få dväljas på Avan, stadens gamla soptipp, i en ”Walk of Shame.” Jernis står välvilligt till tjänst med passande bild, såsom den här:
Efter lång tid av ekonomiska problem köptes för ett par år sen det fristående Gefleortens mejeri upp av den kreatursälskande mejerijätten Glufs-Glufs i syfte att utveckla verksamheten. I maj kommer verksamheten sålunda att läggas ner. Skillnaden mellan att ”utveckla” och ”avveckla” är trots allt ändå hårfin, blott ett par ynka bokstäver.
Utanför entrén till Gefleortens står en liten, i uppland och gästrike kring känd flock plastkor i naturlig storlek. Nu ska dessa ”adopteras” bort, inte till lägstbjudande som på forna, tjusiga tiders barnauktioner utan till den som bäst motiverar varför just den är mest lämpad att få ta hand om en kossa.
Sverigedemokraterna Gävle uppges vara eld och lågor, enligt en läcka vid deras lokala kansli. Minst en ko hoppas man på att få överta, gärna hela besättningen. Tanken är att när, inte om, SD kommer till makten i Gävle i första hand ersätta det i nationalkonservativa kretsar så förhatliga konstverket Priapos Trädgård, som är placerat i cirkulationsplatsen vid Gävles västra infart. För den i Gävles offentliga kulturliv oinvigde kan sägas att konstverket i fråga kännetecknas av en erigerad (alltså på högkant ställd) rosalackerad bil av jeepmodell, vilken såväl bokstavligt som bildligt står som symbol för mäns näst käraste ägodel till förlängning av den allra käraste. Det nya konstverket ska enligt läckan avtäckas under namnet Rondellkossan Muuhammed.
Priapos Trädgård (Gefle Dagblad 170719).
Skulle fler än ett exemplar tillfalla SD finns fler konstverk i stadens cirkulationsplatser som kanske inte kan anses vara fullt lika ”utmanande” (läs urartade) men väl fullständigt obegripliga och därför med fördel skulle kunna bytas ut mot en praktfull, nationalromantisk plastkossa i naturlig storlek.
Sölvesborgs politiska styre med SD, M, KD och lokala Sölvesborg- och Listerpartiet fick alltså som de ville. Fullmäktige röstade häromdagen igenom det kontroversiella handlingsprogram som bland annat innebär att kommunen kommer att prioritera klassisk, tidlös konst istället för utmanande samtidskonst, allt enligt Blekinge Läns Tidning enligt TT enligt SvD.
Utgången var förstås given på förhand. Redan i våras fick jag sålunda en beställning från SD:s kommunförening därstädes. Uppdraget var ett ”urtjusigt, klassiskt porträtt av kommunstyrelsens ordförande tillika kommunalråd”, vilket helst skulle utföras i form av en hällristning, alternativt med traditionell vikingatida ritteknik dymedelst slidkniv och hästblod. När jag förklarade att porträttlikheten i sådant fall torde komma att bli lidande och föreslog en förvisso flerhundraårig men likväl något modernare teknik med efterföljande snabbåldring lät de efter mycken vånda sig nöjas.
När avtäckningen i Sölvesborgs kommunhus är planerad att ske vet jag inte, men redan nu kan jag bjuda bloggens trogna läs- och tittare på en exklusiv förhandsvisning:
En replik tillägnad de nyliberala räknenissarna som lagt landsbygden för fäfot och utarmat vår natur, den som ger oss och andra arter livsrum och livsmedel.
En replik tillägnad det högindustrialiserade jordbruket.
En replik tillägnad den urbana människan för sin naiva syn på matens ursprung.
En påminnelse om människans ständiga behov av påminnelse om att de himmelska pengarna inte går att äta och att den tar ingenting med sig dit den går.