Plastkossor söker ”plastföräldrar”

Efter lång tid av ekonomiska problem köptes för ett par år sen det fristående Gefleortens mejeri upp av den kreatursälskande mejerijätten Glufs-Glufs i syfte att utveckla verksamheten. I maj kommer verksamheten sålunda att läggas ner. Skillnaden mellan att ”utveckla” och ”avveckla” är trots allt ändå hårfin, blott ett par ynka bokstäver.

Utanför entrén till Gefleortens står en liten, i uppland och gästrike kring känd flock plastkor i naturlig storlek. Nu ska dessa ”adopteras” bort, inte till lägstbjudande som på forna, tjusiga tiders barnauktioner utan till den som bäst motiverar varför just den är mest lämpad att få ta hand om en kossa.

Sverigedemokraterna Gävle uppges vara eld och lågor, enligt en läcka vid deras lokala kansli. Minst en ko hoppas man på att få överta, gärna hela besättningen. Tanken är att när, inte om, SD kommer till makten i Gävle i första hand ersätta det i nationalkonservativa kretsar så förhatliga konstverket Priapos Trädgård, som är placerat i cirkulationsplatsen vid Gävles västra infart. För den i Gävles offentliga kulturliv oinvigde kan sägas att konstverket i fråga kännetecknas av en erigerad (alltså på högkant ställd) rosalackerad bil av jeepmodell, vilken såväl bokstavligt som bildligt står som symbol för mäns näst käraste ägodel till förlängning av den allra käraste. Det nya konstverket ska enligt läckan avtäckas under namnet Rondellkossan Muuhammed.

Priapos Trädgård (Gefle Dagblad 170719).

Skulle fler än ett exemplar tillfalla SD finns fler konstverk i stadens cirkulationsplatser som kanske inte kan anses vara fullt lika ”utmanande” (läs urartade) men väl fullständigt obegripliga och därför med fördel skulle kunna bytas ut mot en praktfull, nationalromantisk plastkossa i naturlig storlek.

Mona Louisa

Sölvesborgs politiska styre med SD, M, KD och lokala Sölvesborg- och Listerpartiet fick alltså som de ville. Fullmäktige röstade häromdagen igenom det kontroversiella handlingsprogram som bland annat innebär att kommunen kommer att prioritera klassisk, tidlös konst istället för utmanande samtidskonst, allt enligt Blekinge Läns Tidning enligt TT enligt SvD.

Utgången var förstås given på förhand. Redan i våras fick jag sålunda en beställning från SD:s kommunförening därstädes. Uppdraget var ett ”urtjusigt, klassiskt porträtt av kommunstyrelsens ordförande tillika kommunalråd”, vilket helst skulle utföras i form av en hällristning, alternativt med traditionell vikingatida ritteknik dymedelst slidkniv och hästblod. När jag förklarade att porträttlikheten i sådant fall torde komma att bli lidande och föreslog en förvisso flerhundraårig men likväl något modernare teknik med efterföljande snabbåldring lät de efter mycken vånda sig nöjas.

När avtäckningen i Sölvesborgs kommunhus är planerad att ske vet jag inte, men redan nu kan jag bjuda bloggens trogna läs- och tittare på en exklusiv förhandsvisning:

Internationella kvinnodagen

Vi skriver 8 mars 2016 och kollar in vad som samtidigt utspelas i ett parallellt antiuniversum:

maskulistiskt initiativ 1

maskulistiskt initiativ 2

maskulistiskt initiativ 3

Hmm … märkligt. Skrämmande likt vår egen värld på nåt vänster.

(Bildserien är tidigare publicerad i Maskulistiskt initiativ, inför riksdagsvalet för två år sen. Inlägget Vanhederlig ordkosmetik från 2009 om vad som gemenligen benämns ”hedersvåld” är alltjämt också högaktuellt, tyvärr.)

Woman Power

Grönköpings Veckoblad firar 100 år

Mitt varmt omhuldade husorgan kvalar därmed in i den exklusiva skaran av gammelgammelmedier. Detta till trots en mycket vital yngling. Jernis bugar och gratulerar! För att vara exakt är det nationalupplagan som jubilerar, medan lokalupplagan enligt legenden är något äldre. Under åren har satirtidningen gett mig många goda skratt och inte så litet inspirerat till bloggskrivandet.

Varje nummer av Grönköpings Veckoblad brukar numera avslutas med en minst halvsekelgammal artikel ur det svällande arkivet. Att titta i backspegeln hur man då drev med allt från den tidens småborgerlighet och provinsiella trångsynthet till etablissemangets syn på världshändelser både roar och ger perspektiv. Förvånansvärt mycket är dock helt apptodejt … eller kanske inte förresten, alltså förvånansvärt.

En alldeles speciell, tjusig karaktär åt tidningen ges av det ålderdomliga, högtravande språket vad gäller ordval, meningsbyggnad med mera. Förnumstigheten sitter verkligen i högsätet. Särskilt framträdande är vissa stilelement. Här hittar vi överdriven användning av mer eller mindre påhittade förkortningar och avstavningar, krystade förklaringar av ”fina” ord, sammanblandning av ”fina” ord med liknande stavning, försvenskad stavning (typ ”apptodejt” ovan) och konsekvent användning av ”å” i ställer för ”på”, både som eget ord och som förled. Och, det höll jag på att glömma, buss stavas alltid med ett s, alltså bus, precis som det gjorde när veckobladet var ungt och busen eller omnibusen var en nymodighet från den stora världen att kunna stajla med. Sist men inte minst har vi streckkodningen av vokaler i anstötliga ord eller delar därav, exempelvis n-k-nchock och -lk-h-lhandläggare.

Det är givet att man blir åverkad av det man läser. Ganska flitigt målar jag med toner från GV:s språkpaljett, sällan dock med alla samtidigt eller genomgående. I mitt eget förhållandevis ringa arkiv hittar jag från 2012 följande försök till en mer renodlad Grönköpingspastisch:

Två nyare inlägg från så sent som hösten 2015 bär också tydlig GV-prägel fast scenen för dramatiken här är utbytt mot den med den västgötska metropolen snarlika Mörbylånga kommun:

På sidan Satirnytt finns mycket annat av mitt material av nyhetskaraktär sammanställt.

Alla är förresten inte fullt så vitala och spänstiga som GV:

bråddmogen yngling

Foto: Hustru, idé: måg Johan

Rälsbussblues

I ett fantastiskt vårväder skjutsar Hustru mig dit, där jag ska kliva på. I ett utslag av lätt lättsinne har jag anförtrotts hennes iPhone för att dokumentera händelsen. Det pirrar, så klart. Vart är jag på väg? Jag åker från Hennans stationshus, som inte alls ligger i Hennan, vilket den föga befarne mycket väl skulle kunna få för sig, utan vid Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle, dit huset flyttats. Tänk Skansen.

rälsbuss y7 hennan

Nåväl, resan går norrut, förbi Gävle södra och i en behaglig fart passerar vi Gävle central. När Willys norra stormarknad (givetvis finns två dylika förrättningar i ett sådant aktningsvärt merkantilt centrum som Gävle ändå är) skymtar till höger, saktar ekipaget in. Vi är strax framme vid resans slutstation, tillika resans enda station, förutom Hennan som alltså inte ligger i Hennan. Vi är framme vid lokstallarna på Nynäs!

Jag blev där upphämtad av en tålmodig Hustru som förundrade om jag var nöjd, vilket jag i översvallande ordalag förklarade mig vara. Eller ja, det kanske jag inte gjorde, förklarade, inte så hon begrep i varje fall:

–        Jag har både tagit massor av kort och filmat, såväl inne i vagnen som genom fönstren, på rälsen också!

–        Rälsen? …mmMEN VAD ROLIGT!

Sisådär fem–sex minuter tog den väl, njutningen, resan, som samtidigt var en resa mer än ett halvsekel tillbaka i tiden. Det är något särskilt med tåg. Alldeles särskilt är det med rälsbuss. Tätt över rälsen än smeker den, än kränger den. Växlar och skarvar retar sinnena. Man tittar ut, inte ned, och hinner se vad man vill se. Farten är så där exakt lagom som bara en gammal rälsbuss kan erbjuda. En verklig skönhet, som bara blivit vackrare med åren. Se och njut!

Mera läsning och bilder:

Dagen D, om ett stycke symfonisk tågresa Gävle–Avesta Krylbo t.o.r i tredjeklass, majestätiskt framfört i andante av de dubbelkopplade loken D 101 och D 109.

Tidsmaskiner, en betraktelse över min barndoms reseminnen från Öland, om tågen, tiden, teknikutvecklingen, vindkraftverken och moderniteten med en särskild referens till den tyska elektromusikgruppen Kraftwerk, framförallt till deras album Trans Europa Express och Die Mensch-Maschine.

 

Granen står så grön och grann i radhuset … …

Så har vi äntligen fått tända den, den stoltaste av alla fina svenska jultraditioner (då menar jag inte Gävlebocken) – och det är inte en dag för tidigt! Snarare en dag för sent, men så fick vi den först i går. Och tänk vad roligt för Arne! Förut var det på nåt vis nåt han saknade. Det kan man ju förstå, särskilt såsom varande den misstänkte halvtysk han faktiskt är, precis som julgranen.

O

”De’ är tuffa grabbar dom som är me’ …”

Det har blivit mäkta populärt med utomhusmatcher i ishockey. Se där en fantastisk möjlighet att åter få uppleva hur det var på det gamla goda tiden. I dag har turen kommit till Gävle – hundraårsjubilerande Brynäs tar emot Wifsta/Östrand på en enkom för detta evenemang specialbyggd arena. Som sig bör slår tidningarna på stora trumman (Gefle DagbladArbetarbladetDN).

Dagen till ära har båda lagen lovat att satsa på seger och låta målvakterna ta skotten, precis som förr. Massor med utvisningar utlovas för exempelvis ”slag på skridsko” – rena nostalgitrippingen.

lill-strimma

Tyvärr tycks inte vädergudarna vara nådiga då prognosen talar om en del sol, svag vind och bara några minusgrader. För att ändå uppbåda lite av känslan från förr har arrangören under läktarna låtit installera industrikylaggregat med tillhörande turbofläktar så att publiken ska få en aning om hur trivsamt det ändå kunde vara att frysa arslet av sig. Vidare kommer man i souvenirbutikerna naturligtvis att kunna inhandla dyblöta lovikkavantar med vidhängande, naturtrogna istappar.

Suget är stort i hela landet. Här i Gävle väntas 15 000 åskådare, dubbla antalet mot normalt. Det här är givetvis inget som gått Svenska hockeyligans sales manager Klirr I. Kassan förbi. Redan nästa år räknar han med att fördubbla antalet utomhusmatcher och sedan successivt öka andelen för att 2020 enbart spela utomhus. Dessutom kommer beteckningen Elitserien att försvinna när namnet Division 1 återbördas från gärdsgårdsserierna. En följd av detta blir till exempel att den femte divisionen åter kommer att benämnas Division 5, vilket till en början säkerligen kommer att kännas högst förvirrande för alla ungdomar, men som med tiden lär vänja sig. I hockeyligans framtidsgrupp skissas förstås redan på hur man under 2030-talet bäst ska kunna arrangera dåmera lika nostalgiska som lukrativa inomhusmatcher.

Fotbollsvännerna i stan har härsknat till för att kommunen frikostigt sponsrar dagens match samtidigt som man uppger att pengar till ett helt nytt fotbollsstadium inte finns. Något ligger det väl i den kritiken, men å andra sidan är det inte riktigt samma sak. Om fem–tio år är tiden säkert mogen för Gefle IF att kunna få samma ekonomiska stöd för att anlägga en tillfällig plan på Stortorget för en riktigt gammeldags match på äkta gräs.

gräs

Gräs

Gamla Plintsbergskort

I början av året skickade en man vid namn Anders Nyman över några gamla kort till mig. De är tagna 1924 då hans pappa gjorde en resa i Dalarna. Flertalet går att konstatera vara från Plintsberg. Många granar är det.

Jag har lovat Anders att försöka fånga motsvarande vyer i dag, men så länge min höft är skraltig blir det inget av med flängande genom skogar uppför berg. Jag lägger därför ut bilderna nu, åtta stycken (A1–A8), och hoppas återkomma med de moderna pendangerna.

Jag har behållit Anders namn på bilderna, varav flera uttrycker osäkerhet om platsen. Jag är dock så gott som hundra vad gäller de sex första. Den åttonde bilden, A8, kan vara på den lilla sjön Opplimen (ur vilket namnet Plintsberg kan härledas, eller om det nu är tvärt om) nedanför byn, nära Sjugare. I såna fall bör även kortet ovanför med karaktäristiska bergknallar vara taget i närheten. Någon borde känna igen vyn direkt. Anders har dessutom skickat mig ett en bild av ett vykort (A9) som legat på Tradera.

Även Svågern d ä har tacknämligt bidragit med sex gamla Plintsbergsvykort (S1–S6) som han hittat vid den dagliga dammsugningen av Internätet. Håll till godo alla kulturhistoriker, byromantiker och annat löst folk.

A1

A2

A3

A4

A5

A6

A7

A8

A9

Plintsberg vykort 1

S1

S2

S3

S4

S5

S6

OBS: Fler Plintsbergskort från bloggen finns samlade i galleriet Plintsbergsbilder.

Slömat

Pingst, hänförelsens tid. Vad kan vara mer hänförande än prima käk? Under sedvanliga former träffades i dag medlemmar i Slowfood Gästrikland i Gavelhyttan för att avnjuta bygdens delikatesser. På bordet stod bland annat varmrökta laxspett från Wahlströms i Utvalnäs, Valbo Streets grillade pyttkorv och Jernis böcklingröra lagd på finskt maltbröd från Kristina Lundströms bageri i Sandviken och synnerligen pietetsfull garnerad med Ockelbosallad och Rotterdamrädisor.

En bildkavalkad:

I går hämtade jag

dom nyrökta böcklingfiléerna hos

Lasse Berglunds rökeri i Bönan, det vackra fiskeläget med den riksbekanta

fyren vid

Gästrikekusten (bommen är för Kustbevakningsstationen som ligger vid fyren).

Gavelhyttan ligger mellan Årsunda och Storvik och hyser inte mer en handfull gårdar varav

den vi besökte ligger vackert belägen vid

en liten sjö och där man kunde beundra kollosalt spännande mojänger som

gamla traktorer innan

alla slöätarna samlats för en inledande smakgissningstävling och gängse dräglande över

faten innan det var dags att

hugga in!