… sa han som sket i vasken skaldade och sjöng Bertil Goldberg i Nynningen i en gammal proggdänga från -73. Och bubbelbad har som bekant varit ett mäkta populärt lördagsnöje ända sen vikingatiden. Nu tycks ICA satsa på ett utvidgat koncept, en kombo:
Man får väl förutsätta att papperet är av en särskilt våtstark kvalitet.
Jag avslutar vykortskavalkaden med två Plintsbergskort och ett Falukort.
Utsikt över Siljan med bland annat Gesundaberget i bakgrunden. Kortet är antagligen kolorerat och taget på 40- eller 50-talet. Fotografen stod av allt att döma på ungefär samma plats som jag vid tagningen av fotot från mina föräldrars stuga (uppförd i mitten av 70-talet), se inlägget Plintsberg.
Utsikt över Siljan från Nygårds, vilken är släktgården på min morfars sida. Kortet är taget vid en position ca 1 km nordost om det förra. I boken ”Plintsberg”, se åter inlägget Plintsberg, finns på sidan 9 kortet återgivet i svartvitt.
Falun, Åsgatan med Kristine kyrka. Från mitten av 60-talet, före högertrafikomläggning även om det inte framgår på grund av enkelriktningen. Gott om Volvosar och även en Opel Kadett syns.
—
OBS: Fler Plintsbergskort från bloggen finns samlade i galleriet Plintsbergsbilder.
Den reguljära färjetrafiken mellan Kalmar och Färjestaden upphörde förstås i samband med att Ölandsbron öppnade:
Kalmarsundsfärja på väg mot Färjestaden
Fem Ölandsmotiv, bl a från färjeläget
Den nyinvigda Ölandsbron 1972 (favorit i repris)
Vi tittar över till Kalmar när vi ändå är ”på väg”. Lite kaffefläckar får du ha överseende med:
Kalmar, Stensbergsvägen och Nya Lasarettet (skickat 8 jan, 1947)
Åter till Öland. Borgholms slottsruin tillhör ett av dom populäraste motiven, både på vykort och för amatörfotografer. Bilderna här är tagna långt innan storheter som Björn Skifs, Svenne Rubins och Refreshments rockade loss i kalkstensruinen:
Familjen Bernadottes sommarstuga Solliden nästgårds ruinen får också vara med, men bara för att korten är gamla och befriande rena från prinsar och prinsessor och andra sagoväsen:
—
OBS: Fler Ölandskort från bloggen finns samlade i galleriet Bilder från södra Öland.
Jag rotade lite i min osorterade frimärkssamling som säkert omfattar fler än tusen märken, kanske två. Det är nog 25 år sen senast. Min och min förresten. Egentligen gav jag den till ena dotra. Filateli var inte riktigt hennes grej, så märkena, dom flesta svenska, finns kvar här hemma.
Samlingen är fortfarande lika osorterad, men jag hittade en hel del gamla vykort som är värda att titta på. Jag börjar med kort från Öland, i två omgångar.
Allra först Skärlöv, min ”hemby”:
Skärlöv, Storbrobäcken. Bäcken torrläggs oftast på somrarna. Största flödet är på vårarna vid snösmältningen på Stora alvaret. Då händer det att gäddor går upp och leker och fastnar i gölar när torkan kommer. Ladan till vänster har fram till nyligen tjänat som byalagets tröskhus. Vår stugtomt gränsar nästan mot ladan.
Skärlöv, Stora alvaret. I bakgrunden skymtar det karakteristiska gula stationshuset. Järnvägen las ner i början av 60-talet, men huset finns fortfarande kvar.
Skärlöv (tror jag), gårdsinteriör
Från byarna närmast norr om Skärlöv kommer följande två kort:
Hulterstad, kvarnar söder om byn. I dag finns kanske bara en kvar, kommer inte riktigt ihåg.
Triberga, Triberga mosse norr om byn. Huset har tidigare fungerat både som kvarn och pingstkyrka. I dag är det fritidsbostad och möjligen atelje. Södra Öland är konstnärstätt.
Mera kvarnar:
Västra sidan, kvarn i solnedgång över Kalmarsund
Vickleby, kvarnrad
Frimärke från 70-talet med kvarnmotiv
Ottenby ligger längst i söder. Ute på udden reser sig Sveriges högsta fyr Långe Jan, 42 m:
Södra udden, Långe Jan
Ottenby, Kungsstenarna
Okänd öländsk bondgård och kvarnar; här vågar jag mig inte på någon gissning
—
OBS: Fler Ölandskort från bloggen finns samlade i galleriet Bilder från södra Öland.
Wikipedia är en outsinlig källa till kunskap. Exempelvis kan man läsa att Falu Brännvin är en urgammal, helsvensk dryck. Det berättas att de förmögna svenska bergsmännen vid Stora Kopparberget ofta bjöd sina gäster på ett sött starkt brännvin.
Foto: Anny Jernberg ter Borch
I samband med att tillverkningen och försäljningen upphörde 1972 passade farsan på att investera i några småbuteljer; Falu fanns då bara på kvarting. Givetvis har han dom kvar, osprättade och förvarade på ett säkert ehuru okänt ställe. Framtida utgrävningar får avslöja var. Uppdatering 220730: den enda buteljen som återfanns är numera såld till en samlare.
Själv hann jag smaka nån gång på brännvinet innan det försvann ur sortimentet. Tycker som Kjersén:
***
Kollade lite i tevetablån för att se om det fanns nåt kul, inte att titta på men väl att skriva om. Ganska magert, men här fanns ett korn:
Varför inte passa på att också berätta för presumtiva tittare vad fru Bornebuschs mormor, mamma och syster heter. Måste kännas väl så angeläget … Jahaa, jag förståår, i själva verket är det förstås tanken på kändisen, frööken Bornebusch – vem det nu är – som ska få tittarnas snålvatten att rinna, snarare än maten. Klurig grej det där av TV4.
Nu tänker jag bli lite kulturell igen. Men var lugn, det handlar inte om några excesser. Under gymnasietiden stod intrycken på kö, från nutidens forntid till dåtidens samtid. Vad gäller den yngre forntiden blev jag väldigt förtjust i Albert Engström, så till den grad att jag vid fullbordad studentexamen av mina föräldrar förlänades åtta böcker med hans illustrerade noveller och tre med skämtteckningar.
Albert var inte bara samtida utan även polare med många andra av den tidens storheter, f’låt ikoner som Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam, Carl Larsson, Bruno Liljefors och Anders Zorn:
T v: Unge Albert på 1890-talet (så där 25 bast). T h: Fröding främst, Heidenstam och så Albert i bakgrunden. Notera, njäe förresten, gör helst inte det, Frödings långt framskridna, för att inte säga överskridna grossess (typ 12:e–13:e månaden).
Kul ur min AE-samling:
Fotnot: karbunkel är en böld eller en röd ädelsten, här tippar jag etta.
—
I brist på årskrönika bjuder jag upp med ännu en skröna ur Rune Lindströms Dalahistorier:
***
Jag har tidigare, i juni, berättat om vår ekologiska bekämpning av spanska skogssniglar, i folkmun tarvligt benämnda mördarsniglar, och har lovat att redogöra för hur projektet fortskrider. Den uttömmande och synnerligen positiva halvårsrapporten lyder: inga förekomster konstaterade för närvarande. Återkommer med helårsrapport vid halvårsskiftet.
***
Klimatmötet i Köpenhamn blev ju inte vad man fromt hoppades på. Jan Eliasson sammanfattar väl:
***
Jernis önskar alla trogna såväl som otrogna läsare ett gott nytt år. Själv önskar jag dessutom med viss tillförsikt ett grått nytt hår:
***
Ytterligare en Rune L i tiden får avsluta mitt första kalenderbloggår:
Jag klagade tidigare i höstas på det svenska snuspriset. Vildhunden gav mig tipset att köpa en hemmapulsats (inte den norska varianten – det är akkurat nå helt annet). Det gjorde jag, men av diverse mer eller mindre kända anledningar blev den stående tills för ett par veckor sen. Det var lätt och snabbt gjort, minimalt med kladd, men Hustru klagade likväl (vi er fremdeles i Sverige).
Bakning under ett dygn vid 90 °C spred en påträngande odör i huset och köksugnen återhämtade sig först två fiskgratänger senare.
Resultatet då? I början var jag lite tveksam. Enligt receptet ska blandningen efterfermentera minst fyra dygn. Det behövs. Fast redan nu börjar jag bli minst sagt mellanförtjust. Som den inbitne Ettan-snusare jag är upplever jag hemmasnuset lite väl grovt (ungefär som Grovsnus eller Göteborgs Rapé), men tobakssmaken är rejält mustig, vilket om inte annat känns så rätt i juletider. Gissar att jag fortsätter på den inslagna vägen, minst än’ till påska. Förutom att jag kommer att vänja mig (och inte minst Hustru), är priset en icke obetydlig faktor. För 169 spänn fick jag ut 21 ovägda dosor till ca en sjättedel av priset på det rövarbeskattade statssnuset.
Jag drar ett par historier till från hemmavid, ur Falu Kurirens upplaga:
—
Den häftade boken är tryckt 1943. Priset finns på baksidan:
Facilt kan tyckas. Konsumetprisindex har sedan 1949 (hittar inte referensvärdet för 1943) ökat drygt 17 gånger, vilket skulle motsvara vid pass 75 kr. Vad slantade jag för mitt vältummade exemplar? Javisst, 75 kr, men då ingick 50 % flyttrabatt från antikvariatet. Den ekonomiskt välformulerade kan roa sig med att räkna ut den effektiva räntan vid det faktiska dagspriset 150 kr. Ingen Wallenberg-investering precis. Fast skit detsamma, det är kulturvärdet som räknas, punkt.
Jernis 