En bladvändare

Så kallade årsböcker är en glödhet trend, både i Sverige och utomlands. I genren finner vi exempelvis Århundradets sommar. 1913 av Florian Illies, 1918. Året då Sverige blev Sverige av Per T Ohlsson, Ian Burumas År noll om 1945 och 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Månad för månad målar författarna i ord sitt personliga urval av händelser av särskilt stor historisk betydelse, vissa kanske redan för den dåtida samtiden medan andra först i retrospektiv. Senast i raden är, enligt förlaget, en episk skildring om allt av vikt som inträffade 1946 av ingen mindre än USA:s store efterkrigsförfattare (f. 1946) och tillika president Donald Trump.

För att vara ett epos är verket föredömligt kort, endast tolv sidor varav elva dessutom lyckligtvis är helt tomma sånär som på rubrikerna med månadernas namn. Ett beklagligt undantag är sidan 6:

Juni

Notis ur New York Post: ”Den 14:e juni nedkom hos Mr. Fred och Mrs. Mary Anne Trump, Queens, New York (NY) ett välskapt gossebarn.” UTSÖKT välskapat skulle det självklart ha stått, och synnerligen för att inte säga EXCEPTIONELLT välartat! Hade knappt hunnit utstöta mitt första vrål förrän det knackade på dörren. Ha! Där stod tre så kallade vise män från Princeton University, Harvard University och Massachusetts Institute of Technology. Påstod att dom ”till firande av lille Donalds födelse önskade överlämna en bägare, ett öskar och en karta till kunskapens källa”. MYCKET, MYCKET oförskämt! Som om min briljans inte redan då vida översteg de ”lärda” männens! Gav plattnackarna fingret. Pappa Fred gav dom Remingtonen. Visade sig ALDRIG igen. Dagen till slut ändå helt okej, fick av pappa i födelsegåva ett presentkort på ett FANTASTISKT högavkastande fastighetsbestånd.

I eftertexten på baksidan avslöjar president Trump att anledningen till att eposet inte kort och gott fick heta År 1 var för att slippa tjafset från sin VÄLDIGT, VÄLDIGT stora och trogna väljarskara inom den superkristna ultrahögern. Vidare berättar presidenten att hans kära hustru Melania varje kväll vid läggdags läser boken för honom. Han kan höra den precis hur många gånger som helst! Även om Melania brukar tröttna redan efter fem-sex gånger går hon oftast att övertala till jättemånga omläsningar genom det väl inövade sängkammartricket att sparka häftigt med benen och skrika IGEN!-IGEN!-IGEN!

Och svänger, det gör det, det vet jag, jag har hört dom förut

Inte heller den dagen, givetvis med undantag för bönder, fanns någon egentlig anledning att klaga på sommarvädret. Året skrevs 1987, i slutet av juni vill jag minnas. Certinan i kromdoublé visade 11.30, dags att gå. Kryckorna fick stå men för att skydda min kala hjässa tryckte jag på mig solhatten av senaste ”man ska ha husvagn”- modell. Beige. Benen bar blott något bättre än en nyfödd kalvs men ändå fullt tillräckligt; jag hade gott om tid för att masa mig till Stortorget för dagens lunchkonsert. Det skulle dröja ännu några år innan kommunens varumärkesstrateger började kasta lystna blickar på kulturbudgeten.

Där på torget erfor jag en av mina allra starkaste musikupplevelser: CBQ eller Contemporary Bebop Quintet, med Bosse Broberg på trumpet i högform. Liksom jag. Ty musiken framkallade ett översinnligt rus, spik nykter till trots. För all del, för stunden gick jag tungt på kortison, som kan ge ett hyfsat uppåttjack, men det var ändå då, just då, bara då, som den sällsamma känslan genomströmmade mig. Det kan låta märkligt, men jag är övertygad om att just den konserten bidrog starkt till att föra den sköra tråd som mitt liv då hängde på genom nålsögat. Inte det enda genom åren gudbevars, men avgjort ett av de trängsta.

na%cc%8also%cc%88ga

Kanske fanns där också en förnimmelse av en särskild utstrålning från orkestermedlemmarna, att det här giget betydde något alldeles extra också för dem. Mindre än ett år tidigare hade CBQ uttolkats Christer Boustedt Quintet. Christer Boustedt var inte bara en ypperlig altsaxofonist utan också skådespelare, bland annat hade han en huvudroll i filmen Sven Klangs kvintett. Christer Boustedt dog hösten 1986 blott 47 år gammal och bodde då i Hälsingland. Gävle var något av en hemmaplan. Av en händelse är i dag en son till honom och jag nära kolleger på högskolan – hej Jonas!

sven-klangs-kvintett

Sven Klangs kvintett. Fr. v. Henric Holmberg, Anders Granström, Christer Boustedt, Eva Remaeus och Jan Lindell (fotot från Roger Lindqvists blogg).

I onsdags var det dags igen, Gävle Jazzklubb hade bokat in CBQ för en spelning på konserthuset. Mina förväntningar var höga, alltså inte på en upprepning av vad jag upplevde sommaren för nästan 30 år sedan, det var ändå en ”en gång i livet”-grej. Fast infriades gjorde de, med råge. Under den två timmar långa konserten bjöds bland annat på några schyssta vax signerade Thelonius Monk och flera av bandets egna kompositioner. Bäst var Bosse Brobergs O’s Bloos, inte bara för att den är tillägnad Lasse O’Månsson.

contemporary-bebop-quintet

Contemporary Bebop Quintet. Fr. v. Stefan Isaksson–tenorsaxofon, Bosse Broberg–trumpet, Göran Strandberg– piano, Ivar Lindell–bas, Gilberg Matthews–trummor (fotot från Jazzbilder).

Förunderligt hur tidens trådar vävs samman, hur mönstret, upprepningen småningom framträder. I tidiga tonåren snurrade mycket kring å ena sidan jazz och å andra sidan sjuk humor, läs Svenska Mad. Vilket jag alltså gjorde, ivrigt. Lasse O’ var den högkulturella tidskriftens första redaktör och deltog även flitigt i både radio- och teveserier. Såväl det ena som det andra fick jag på sätt och vis med ”brodersmjölken”. En imponerande, föredömlig insats av min ett år äldre bror – tack Olof!

bill-gaines-och-lasse-oma%cc%8ansson

Grundaren av USamerikanska Mad Bill Gaines och Lasse O’Månsson (fotot från NWT).

Under många år låg sen mitt intresse för jazz och humor lågt, inte direkt i träda, men heller ingen intensivodling. För åtta år sen startade jag min blogg och ganska snart tog den allt mer formen av egenproducerad satir och parodi i ord och bild. (Just nu har det blivit lite stiltje i bildmakeriet, men rätt var det är blåser det upp, ibland bara till lätt bris, ibland till full storm. Sånt går aldrig att ana i förväg.) I samma veva fick jag åter upp öronen för jazzmusik, gärna småstökig, av det mer atonala och disharmoniska slaget. Det ena tycks ge det andra på något vis, humorn och jazzen. Jag vill inte påstå att emperin är jättestark, det är den inte. Inte desto mindre var Lasse O’Månsson också en jazzdiggare av format och jag förmodar motsvarande, fast ”omvända” dualism gäller Bosse Broberg. Kan vara något elektroniskt, någon gemensam struktur hos de vindlande synapserna.

 

PS. Rubriken är en strof ur vis- och ordkonstnären Owe Thörnqvists På Festplatsen, inte minst känd genom den tolkning Pugh Rogefeldt gjorde, fenomenalt framförd på stågylf.

En juljingel

En riktig superhjälte, vem det nu var som tände på. Enda spåret tycks vara den i en telefonkiosk kvarglömda superhjältemössan. Fast en man förstås, som den plägar vara, den driftige bockbrännaren, superhjälten. Mandom, mod och morske män. Precis de entreprenörsegenskaper som efterfrågas exempelvis i bolagsstyrelser. Så är också näringslivet negativt till könskvotering.

Även om könsfördelningen i fullmäktige är ganska jämn tycks målsättningen vara att Gävle kommun också ska drivas som ett företag, inte bara ”sättas på kartan”. Individualism, fast på kommunnivå. Kommun mot kommun. Då duger det inte med en enkel symbol, det är ju bara så tjugo-noll-noll-tal, om ens det. Nej, numera krävs minsann ett ”starkt varumärke”, gärna en konkurrensmördande, mycket eldfängd bock. För all reklam är god reklam:

bock-i-brand-2016

”Jag brinner för Gävle!”

Adventstider, i väntan på ankomsten. Fast julstöket började ju så smått redan för ett par månader sen. I söndags var det väl sjunde advent, minst. Det är julmustssläpp, julpyntning, julskyltning, julbocksinvigning samt dito bränning, julbord, julkonserter etc. i en aldrig sinande ström.

Alltså, förutom att förlängas borde advent helt enkelt döpas om till event. Det skulle kännas betydligt tidsenligare, ja mer kommersiellt gångbart på något vis. Och knappt en käft vet ändå vad advent betyder, inte ens kidsen. Eventskalendern skulle däremot funka fint. Eventerna behöver heller inte vara just söndagar, så att sista event, eller final event, (om det sen är tionde eller tolfte) passande nog skulle infalla på självaste internationella Jesusafton.

Sanning eller konka?

Fast ibland blir det varken eller:
”I never had sex with that woman.” (William Jefferson Clinton)

Efter den lätta uppmjukningen går vi raskt vidare till påståendet ”Jag ljuger aldrig.” Sant eller falskt? Fundera gärna en smula innan du läser vidare.

Om svaret skulle vara sant, dvs. att vi verkligen har med en sanningssägare att göra, bekräftar det svaret sannheten i själva påståendet. Om svaret skulle vara falskt, dvs. att vi har med en lögnare att göra (åtminstone på hobbynivå), bekräftas det svaret av falskheten i själva påståendet. Oavsett svar leder det därmed till en självbekräftande rundgång och påståendet i sig blir helt meningslöst.

i-swear

Det spelar alltså ingen roll om påståendet, å ena sidan, görs av Moder Theresa eller Mahatma Gandhi eller, å andra sidan, av Janne Vängman eller Donald Trump. Utan någon yttre observatör (för sant intygande typ Gud) som kan avgöra det faktiska förhållandet blir snömoset detsamma.

mad-feb-16

… och om inget oväntat inträffar lär maestro lätt försvara titeln innevarande år.

Du kanske tycker att det bara är djupsinnig filosofi. Nejdå, resonemanget tillämpas i praktiken också, exempelvis i bestämmelser att myndigheter inte får granska sig själva utan av en högre instans. Fast vem granskar den jättehemligaste delen av underrättelsetjänsten (”storebror”) som har till uppgift att granska allt annat inklusive den blott småhemliga del av underrättelsetjänsten (”lillebror”) som står under folkvaldas insyn?

På liknande sätt förhåller det sig med påståendet ”Jag ljuger alltid.” – fast tvärtom, det är självmotsägande. För om det vore så att vi har med en notorisk lögnare att göra är påståendet å ena sidan sant medan sannheten i själva påståendet å andra sidan gör det falskt.

För den som orkar med ett till exempel på språkets logiska krumbukter och ordets makt över tanken rekommenderas Jernis paradox.

Sex fot under

Var under kvällen på en grymt bra konsert på Söders Källa, Gävle. Tunggung. Claes Janson, uppbackad av International Orkestern, ersatte med lika delar kärlek och ackuratess Totta Näslund som fått förhinder, laga förfall skulle man väl kunna säga, typ permanent. För fler chanser för alla oss 70-minusare att sänka publikens medelålder, kolla turnéschemat för Sluskblues här.

claes totta 2

PS. Faktiskt ganska jäsigt med musikevenemang för folk i sina bästa år som börjar så tidigt (19.30) att dom är slut medan ungdomarna ännu, tör hända, moget överväger om dom så smått kanske ska pallra sig iväg på förförfesten..

 

Internationella kvinnodagen

Vi skriver 8 mars 2016 och kollar in vad som samtidigt utspelas i ett parallellt antiuniversum:

maskulistiskt initiativ 1

maskulistiskt initiativ 2

maskulistiskt initiativ 3

Hmm … märkligt. Skrämmande likt vår egen värld på nåt vänster.

(Bildserien är tidigare publicerad i Maskulistiskt initiativ, inför riksdagsvalet för två år sen. Inlägget Vanhederlig ordkosmetik från 2009 om vad som gemenligen benämns ”hedersvåld” är alltjämt också högaktuellt, tyvärr.)

Woman Power

Grönköpings Veckoblad firar 100 år

Mitt varmt omhuldade husorgan kvalar därmed in i den exklusiva skaran av gammelgammelmedier. Detta till trots en mycket vital yngling. Jernis bugar och gratulerar! För att vara exakt är det nationalupplagan som jubilerar, medan lokalupplagan enligt legenden är något äldre. Under åren har satirtidningen gett mig många goda skratt och inte så litet inspirerat till bloggskrivandet.

Varje nummer av Grönköpings Veckoblad brukar numera avslutas med en minst halvsekelgammal artikel ur det svällande arkivet. Att titta i backspegeln hur man då drev med allt från den tidens småborgerlighet och provinsiella trångsynthet till etablissemangets syn på världshändelser både roar och ger perspektiv. Förvånansvärt mycket är dock helt apptodejt … eller kanske inte förresten, alltså förvånansvärt.

En alldeles speciell, tjusig karaktär åt tidningen ges av det ålderdomliga, högtravande språket vad gäller ordval, meningsbyggnad med mera. Förnumstigheten sitter verkligen i högsätet. Särskilt framträdande är vissa stilelement. Här hittar vi överdriven användning av mer eller mindre påhittade förkortningar och avstavningar, krystade förklaringar av ”fina” ord, sammanblandning av ”fina” ord med liknande stavning, försvenskad stavning (typ ”apptodejt” ovan) och konsekvent användning av ”å” i ställer för ”på”, både som eget ord och som förled. Och, det höll jag på att glömma, buss stavas alltid med ett s, alltså bus, precis som det gjorde när veckobladet var ungt och busen eller omnibusen var en nymodighet från den stora världen att kunna stajla med. Sist men inte minst har vi streckkodningen av vokaler i anstötliga ord eller delar därav, exempelvis n-k-nchock och -lk-h-lhandläggare.

Det är givet att man blir åverkad av det man läser. Ganska flitigt målar jag med toner från GV:s språkpaljett, sällan dock med alla samtidigt eller genomgående. I mitt eget förhållandevis ringa arkiv hittar jag från 2012 följande försök till en mer renodlad Grönköpingspastisch:

Två nyare inlägg från så sent som hösten 2015 bär också tydlig GV-prägel fast scenen för dramatiken här är utbytt mot den med den västgötska metropolen snarlika Mörbylånga kommun:

På sidan Satirnytt finns mycket annat av mitt material av nyhetskaraktär sammanställt.

Alla är förresten inte fullt så vitala och spänstiga som GV:

bråddmogen yngling

Foto: Hustru, idé: måg Johan