Jernis alter ego på gammelmedia

Jag läser i dagens nummer av Arbetarbladet:

Texten är ganska suddig. För tydligare läsning finns bilden också uppdelad i fyra filer, ett, två, tre och fyra. Eftersom spalterna i tidningen går uppifrån och ner på uppslaget måste du vid spaltvis läsning växla mellan de olika filerna, först mellan första och andra filen, sen mellan tredje och fjärde. Lättast för läsningen är att skriva ut filerna.

För den som har nätprenumeration på Mittmedia är det allra smidigast att klicka fram nätversionen som dessutom har några ytterligare illustrationer som inte fick plats i tidningen.


”Kina vill att jag förlorar”, trumpetar Trump enligt svt. ”Viruset kommer från labb i Kina”, truddiluttar han vidare enligt tv4. Hur tänkte han då? Det faller naturligtvis på sin egen orimlighet, ja inte att kineserna vill få bort honom, för vem vill inte det, herregud? Men konspirationsteorin, för om så vore hade viruset givetvis varit designat för att ta kål på just Trump, ”en målsökande biologisk missil”, det fattar ju en femteklassare.

Dagen D

Tågresor är sinnliga, eller var, i vart fall när jag var ung. Tågluffningen i Europa i början av 70-talet bär outplånliga spår. Än starkare upplevelser är barndomens resor. Längtan till mina somrars Öland. Det makligt förbilöpande landskapet, dunket från skenskarvarna. Två dagar tog resan dit, inklusive övernattning hos mormor och morfar på Alströmergatan i Stockholm. Sensommarens hemresa bar motsvarande sorg men samtidigt en förtröstan i vissheten om att kunna återvända nästa år, om än ett år på den tiden tenderade att vara betydligt utdragnare än senare års år. Bytet i Alvesta var fyllt av förväntan, åtminstone på nervägen med bara ett par-tre timmars resa kvar, men också en förhoppning om att kunna få en glimt av något av de ursprungliga D-loken från 1925 med vagnskorg i teakpanel som ännu i fullt bruk fanns stationerade i den småländska järnvägsknuten.

Byte i Alvesta, tidigt 70-tal. (Foton: signaturen ”Olds”.)

Jag kan inte erinra mig första ögonkastet, men än i dag består min tidiga kärlek till och fascination för denna skönhet, i mina unga ögon världens vackraste maskin i ”snickarglad” förfunktionalism, modernitet i hantverksskrud, från en brytningstid mellan det gamla och nya. Totalt fanns 134 sådana lok i detta slitstarka utförande, det sista togs ur trafik så sent som 1977 (de senare D-loken med stålkorg var med på banan ytterligare elva år). I dag återstår bara två exemplar, de på bilderna nedan.

Året är nu 2015. På evenemanget Tågtrafikdag Eltåg 100 år arrangerat av Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle fick jag äntligen tillfälle till återseende, två gånger om. ”Lokaltåget” med tredjeklassvagnar från 30-talet drogs dubbelkopplat av D 101 och D 109 Gävle–Avesta Krylbo t.o.r. En hel eftermiddag alldeles lagom fort.

d-dagen 1

d-dagen 2

d-dagen 3

d-dagen 4

d-dagen 2a

Biljettutförandet överst lämnade väl en hel del övrigt att önska, såsom den klassiska smutsgula kartongbiten. Tredje klass var annars inte alls så spartanskt som det kanske låter. Hyggligt bekväma galonsäten med benutrymmen som skulle få vilken charterturist som helst att tacka de högre makterna på flygbolagens direktionsvåningar:

d-dagen 5

AC-anläggning fanns som för sitt handhavande ej kräver civilingenjörskompetens:

d-dagen 6

Även övriga inredningsdetaljer och inrättningar för resenärernas bekvämlighet och trivsel var av samma utsökta utförande:

d-dagen 7

d-dagen 8

d-dagen 9

Vagnens klosett var alltså helt funktionsduglig, så till vida att den på dispens fungerade precis på samma sätt som när det begav sig, det vill säga med behovsstyrningen rätt ut på järnvägsvallen. Ett par nostalgiska drillar hann jag slå medan jag omtänksamt avhöll mig från all museal kabelläggning. Svåra voro säkert alla de behovsprövningar som en gång spårpersonalen fick utstå. Förresten kom det vatten ur kran vid handfatet, en lyx man inte alltid kommer i åtnjutande av på moderna tåg.

Fast så där i största allmänhet var det knappast bättre förr, med all sannolikhet tvärtom. Ungdomen har i alla tider omfamnat det moderna, ett trygghetens tag som kan vara nog så svårt att släppa när det grånande håret glesnar, när modernt blir omodernt. Dagens erfarenhet blir morgondagens nostalgi, dagens nostalgi blir morgondagens historia.  Minnena bärs, minnen som samtidigt utgör en del av nuet i det ständiga tidsflödet.

Dåtidens misstag ser vi om inte förr så i dag, nutidens misstag märks kanske först i sentiden. När sen blir till nu kan insikten komma att bli smärtsam, exempelvis beträffande bristande underhåll av järnvägarna. I politikens värld tycks allt som har en livslängd längre än en mandatperiod vara att betrakta som oändligt hållbart och sålunda inte alls kräva dryga, röstetalsdämpande avsättningar i trista reparations- och underhållsfonder.

Mera läsning och bilder:

Tidsmaskiner, en betraktelse över min barndoms reseminnen från Öland, om tågen, tiden, teknikutvecklingen, vindkraftverken och moderniteten med en särskild referens till den tyska elektromusikgruppen Kraftwerk, framförallt till deras album Trans Europa Express och Die Mensch-Maschine.

Rälsbussblues, ett litet muséetågkåseri från Gävle.

Tack för det, Televerket!

Telefonkiosker är både kultur och kult – ren urkult kan man faktiskt påstå, om man vill. Det vill jag. Redan i våras rapporterade DN om Londonbornas fiffiga användning av uttjänta telefonkiosker, ja förutom som omklädningsrum för den lokale Stålmannenrepresentanten förstås:

dn-klipp telefonkisosk 1

Mikrobibliotek, en strålande idé! Fast varje modern bibbla med självaktning erbjuder självfallet multifunktionalitet. Det ena utesluter ju inte det andra, minst av allt i London, där man, enligt en artikel häromdagen i samma svenska regeringsorgan, även börjat med wi-fi i telefonkioskerna. Det fick uppenbarligen också stockholmarna att tända till. Dom hade väl inte tyckt att det där med böcker ändå var riktigt deras pryl, i synnerhet inte kiosklitteratur:

dn-klipp telefonkisosk 2

För att uppnå den riktiga retrokänslan bör det givetvis i varje wi-fi-försedd telefonkiosk finnas en smålandspung med gamla 25-öringar varur man var 18:e sekund – om än med viss framförhållning – nödgas plocka upp ett mynt och plutta i springan på den väggfasta automaten för upprätthållande av kontinuerlig internetförbindelse och undslippande av en hiskelig, tinnitusframbringande ton som varnar för periodens slut.

ja hallå det är Rut

Daterad telefonautomat i stationshuset Hennan vid Sveriges Järnvägsmuseum, som Rut och morfar Jernis besökte i går för att drömma oss tillbaka till svunna tider, före avregleringen, då järnvägsnätet ännu fungerade (foto: morfar Jernis).

Men det gäller för kommunen att vara på tå, för som tidigare meddelats här i bloggen är posten redan på g.

Rälsbussblues

I ett fantastiskt vårväder skjutsar Hustru mig dit, där jag ska kliva på. I ett utslag av lätt lättsinne har jag anförtrotts hennes iPhone för att dokumentera händelsen. Det pirrar, så klart. Vart är jag på väg? Jag åker från Hennans stationshus, som inte alls ligger i Hennan, vilket den föga befarne mycket väl skulle kunna få för sig, utan vid Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle, dit huset flyttats. Tänk Skansen.

rälsbuss y7 hennan

Nåväl, resan går norrut, förbi Gävle södra och i en behaglig fart passerar vi Gävle central. När Willys norra stormarknad (givetvis finns två dylika förrättningar i ett sådant aktningsvärt merkantilt centrum som Gävle ändå är) skymtar till höger, saktar ekipaget in. Vi är strax framme vid resans slutstation, tillika resans enda station, förutom Hennan som alltså inte ligger i Hennan. Vi är framme vid lokstallarna på Nynäs!

Jag blev där upphämtad av en tålmodig Hustru som förundrade om jag var nöjd, vilket jag i översvallande ordalag förklarade mig vara. Eller ja, det kanske jag inte gjorde, förklarade, inte så hon begrep i varje fall:

–        Jag har både tagit massor av kort och filmat, såväl inne i vagnen som genom fönstren, på rälsen också!

–        Rälsen? …mmMEN VAD ROLIGT!

Sisådär fem–sex minuter tog den väl, njutningen, resan, som samtidigt var en resa mer än ett halvsekel tillbaka i tiden. Det är något särskilt med tåg. Alldeles särskilt är det med rälsbuss. Tätt över rälsen än smeker den, än kränger den. Växlar och skarvar retar sinnena. Man tittar ut, inte ned, och hinner se vad man vill se. Farten är så där exakt lagom som bara en gammal rälsbuss kan erbjuda. En verklig skönhet, som bara blivit vackrare med åren. Se och njut!

Mera läsning och bilder:

Dagen D, om ett stycke symfonisk tågresa Gävle–Avesta Krylbo t.o.r i tredjeklass, majestätiskt framfört i andante av de dubbelkopplade loken D 101 och D 109.

Tidsmaskiner, en betraktelse över min barndoms reseminnen från Öland, om tågen, tiden, teknikutvecklingen, vindkraftverken och moderniteten med en särskild referens till den tyska elektromusikgruppen Kraftwerk, framförallt till deras album Trans Europa Express och Die Mensch-Maschine.

 

Den lilla traktorn

OBS! Nördskyddsklass 3, allmänheten varnas!

(Men lova att titta på dom gamla fina bilderna.)

Ferguson-Grålle i all ära, men min absoluta favvotraktor när jag var liten grabb var en John Deere BR, på gården oftast kallad “den lilla traktorn”, för där fanns också “den stora traktorn”, något yngre och av samma märke men av modell A. Den lilla traktorn inköptes från USA 1946 av lantbrukare Lorentz Johansson, Skärlöv, sydöstra Öland.

lilla traktorn1

Edvard Johansson vid ratten. Notera det suddiga registreringsnumret av äldre typ som börjar på “H” för Kalmar län. Medio 60-tal, foto Jernis.

Innan vi går vidare ska du få en agrikulturgåta att klura på:

Vad kan en silo kallas?

En tvåcylindrig, fyrväxlad (två låg, två hög) fotogenmotor med bensinstart på 19 hk verkar inte allt för imponerande, men utrustad med ett enormt svänghjul erbjöd den en momentan dragkraft som ingen av de mer moderna traktorerna i byn var i närheten av att prestera, exempelvis för att dra loss jättebamsebumlingar ur jorden.

lilla traktorn2

Jernis rattar den lilla traktorn under överinseende av Nils Johansson med Edvard på hölasset. Notera remskivan framför bakhjulet. Början av 1960-talet.

Ljudet från den lågvarviga motorn påminde starkt om dunk-dunket från en tändkulemotor i framförallt gamla “feskebåtar”. Kopplingsreglaget bestod av en meterlång handspak som fördes framåt vid urkoppling och bakåt vid inkoppling (eller hur det nu var). Växellådans friläge behövdes sålunda inte för stillastående. Hydraularmar och bakre kraftuttag fanns inte men väl en remskiva (se ovan) för att driva höfläkt, tröskverk, kvarn mm.

lilla traktorn3

Edvard still-going-strong vid ratten, kodrivare är Jernis dotter Maria. På den här sidan om traktorn syns det mäktiga svänghjulet. 1980, foto Jernis.

Förutom låg- och högväxel var den lilla traktorn modern i så måtto att den var försedd med såväl batteridriven självstart som strålkastare. Generatorn pajade dock redan efter några år. Istället förseddes traktorn med en magnet och fick startas manuellt genom att med handkraft rotera svänghjulet. Belysningen fick man avvara. I övrigt var kvaliteten av högsta klass.

lilla traktorn7

Jernis vid ratten på den lilla traktorn. Den bakom traktorn poserande snoppillande lilla killen är Jernis storebror Olof. I bakgrunden syns en annan traktor, inte mindre än …

lilla traktorn5

den stora traktorn med Sven Johansson och Olof. Notera den friliggande rattstången. Traktorn är med en drivrem spänd för …

 lilla traktorn6

… ett tröskverk av märket Munktells. På lasset Edvin Johansson och på tröskan Sven. I förgrunden Jernis med säckkärra och fronten av den lilla traktorn. (Notera att drivremmen skruvar sig, vilket beror på att traktorns remskiva bara kunde rotera åt ett håll, fel håll, som i sin tur fick till följd att remmen fick lov att snos ett halvt varv till bildande av en åtta.) Ca 1960.

Jag hittade ännu en bild:

Svar på gåtan:

”Bondmora” – det är där bonden lämnar sin säd.

OBS: Fler Ölandskort från bloggen finns samlade i galleriet Bilder från södra Öland. Titta på fler gamla John Deere-traktorer i gallerierna på hemsidan för Svenska John Deere och GMW-klubben ”Vintage Green Power”.