Tågresor är sinnliga, eller var, i vart fall när jag var ung. Tågluffningen i Europa i början av 70-talet bär outplånliga spår. Än starkare upplevelser är barndomens resor. Längtan till mina somrars Öland. Det makligt förbilöpande landskapet, dunket från skenskarvarna. Två dagar tog resan dit, inklusive övernattning hos mormor och morfar på Alströmergatan i Stockholm. Sensommarens hemresa bar motsvarande sorg men samtidigt en förtröstan i vissheten om att kunna återvända nästa år, om än ett år på den tiden tenderade att vara betydligt utdragnare än senare års år. Bytet i Alvesta var fyllt av förväntan, åtminstone på nervägen med bara ett par-tre timmars resa kvar, men också en förhoppning om att kunna få en glimt av något av de ursprungliga D-loken från 1925 med vagnskorg i teakpanel som ännu i fullt bruk fanns stationerade i den småländska järnvägsknuten.

Byte i Alvesta, tidigt 70-tal. (Foton: signaturen ”Olds”.)

Jag kan inte erinra mig första ögonkastet, men än i dag består min tidiga kärlek till och fascination för denna skönhet, i mina unga ögon världens vackraste maskin i ”snickarglad” förfunktionalism, modernitet i hantverksskrud, från en brytningstid mellan det gamla och nya. Totalt fanns 134 sådana lok i detta slitstarka utförande, det sista togs ur trafik så sent som 1977 (de senare D-loken med stålkorg var med på banan ytterligare elva år). I dag återstår bara två exemplar, de på bilderna nedan.

Året är nu 2015. På evenemanget Tågtrafikdag Eltåg 100 år arrangerat av Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle fick jag äntligen tillfälle till återseende, två gånger om. ”Lokaltåget” med tredjeklassvagnar från 30-talet drogs dubbelkopplat av D 101 och D 109 Gävle–Avesta Krylbo t.o.r. En hel eftermiddag alldeles lagom fort.

Biljettutförandet överst lämnade väl en hel del övrigt att önska, såsom den klassiska smutsgula kartongbiten. Tredje klass var annars inte alls så spartanskt som det kanske låter. Hyggligt bekväma galonsäten med benutrymmen som skulle få vilken charterturist som helst att tacka de högre makterna på flygbolagens direktionsvåningar:

AC-anläggning fanns som för sitt handhavande ej kräver civilingenjörskompetens:

Även övriga inredningsdetaljer och inrättningar för resenärernas bekvämlighet och trivsel var av samma utsökta utförande:

Vagnens klosett var alltså helt funktionsduglig, så till vida att den på dispens fungerade precis på samma sätt som när det begav sig, det vill säga med behovsstyrningen rätt ut på järnvägsvallen. Ett par nostalgiska drillar hann jag slå medan jag omtänksamt avhöll mig från all museal kabelläggning. Svåra voro säkert alla de behovsprövningar som en gång spårpersonalen fick utstå. Förresten kom det vatten ur kran vid handfatet, en lyx man inte alltid kommer i åtnjutande av på moderna tåg.

Fast så där i största allmänhet var det knappast bättre förr, med all sannolikhet tvärtom. Ungdomen har i alla tider omfamnat det moderna, ett trygghetens tag som kan vara nog så svårt att släppa när det grånande håret glesnar, när modernt blir omodernt. Dagens erfarenhet blir morgondagens nostalgi, dagens nostalgi blir morgondagens historia.  Minnena bärs, minnen som samtidigt utgör en del av nuet i det ständiga tidsflödet.

Dåtidens misstag ser vi om inte förr så i dag, nutidens misstag märks kanske först i sentiden. När sen blir till nu kan insikten komma att bli smärtsam, exempelvis beträffande bristande underhåll av järnvägarna. I politikens värld tycks allt som har en livslängd längre än en mandatperiod vara att betrakta som oändligt hållbart och sålunda inte alls kräva dryga, röstetalsdämpande avsättningar i trista reparations- och underhållsfonder.

Mera läsning och bilder:

Tidsmaskiner, en betraktelse över min barndoms reseminnen från Öland, om tågen, tiden, teknikutvecklingen, vindkraftverken och moderniteten med en särskild referens till den tyska elektromusikgruppen Kraftwerk, framförallt till deras album Trans Europa Express och Die Mensch-Maschine.

Rälsbussblues, ett litet muséetågkåseri från Gävle.