Megaloman Twitterpundare startar eget

Ett bedrägligt lugn har vilat över gård och stuva alltsedan hr forne USamerikanske presidenten tillika Twitterpundaren D. Trump drog sig tillbaka. Såsom torde vara allom bekant avstängdes denne från sitt Twitterkonto i början av året. Uppgifter från en centralt placerad källa (skvallerbytta) göra gällande att hr Trump därefter har befunnit sig å behandlingshem. Efter tvenne vita månader blevo emellertid abstinenssymptomen alltför besvärande, varå han å eget bevåg avbröt chockterapin dymedelst elektroniska spänningar (av hart när samma styrka såsom de vid åska alstrade väderfenomenala spänningarna, reds anm.). Från samma välunderrättade källa erfars att hr Trump därefter startat sin egen mediekanal Tjatter för meddelandeöverföring och åter hemfallit åt sitt grava missbruk. Mängder av sympatisörer och likasinnade som jämväl har gått ner sig i Twitterträsket uppges allaredan hava öppnat konton i den nya mediekanalen.

För den begivne kan sålunda svadan från hr kilolomane (småpåvlige) riksdagsman L. Beckman (M) härstädes (Gävle) numera avnjutas å Tjatter snarare än Twitter. Likaså har i kungliga huvudstaden ett flertal byten till Tjatter förevarit, företrädesvis av herrar, manligt k-nskodad såsom kommunikations- och umgängesformen i fråga ju ändock till övervägande del synes vara. Häribland märks icke minst hr riksdagsman H. Bali (M) ur vilkens småpåvliga skägg olustiga grodor av varierande storlek hoppar i en aldrig sinande ström.

Hrr riksdagsmän Lars Beckman (M) och Hanif Bali (M).
Foto: Riksdagen.

Med slirspår på tungan

I sin bok Ordets makt – historien om språket skildrar Ivar Lo-Johansson hur språket utvecklats och orden använts för ”att väcka och skapa, att binda och härska.” En särskild gren av den språkliga påverkans- och härskartekniken är ordens relativisering. Förmodligen är den nästan lika gammal som språket självt men åtnjuter än i dag enorm popularitet, ja kanske större än någonsin. Ett slående exempel från senare tid är ”miljöbil” med andemeningen att fordonet i fråga ska uppfattas som enastående välgörande för miljön. Nonsens naturligtvis, vilket också Konsumentverket menade och förbjöd användningen i annonser. Fast i folkmun lever det kvar och påverkar föreställningen, språket formar tanken. Ett annat välmanglat ord sprunget ur gröntvätteriet är ”klimatsmart”. Vad jag vet är det fortfarande fritt fram att använda i marknadsföringen och öppet för innovativa tolkningar.

2,3 ton metall, plast, glas och gummi (ur arkivet, 2017).

Begreppet ”behov” är ännu ett som genomgått en förledande syftningsglidning iscensatt av starka krafter i samhället i avsikt att viss konsumtion ska framstå som oundviklig eller i vart fall en mänsklig rättighet. Exempelvis fastslår Svenskt Näringsliv i en rapport att ”elbehovet i Sverige kommer att öka med minst 60 procent fram till 2045” medan SD i en motion hävdar att ”det ständigt ökande behovet av datalagring kommer att kräva allt högre kapacitet”. Trams, eller tjurbajs som vi säger på ren anglosaxiska, när det rätteligen är ”efterfrågan” som avses. Sedan finns förstås många som påverkade av oskicket av obetänksamhet använder ”behov” missvisande, särskilt i vardagligt bruk. I officiella dokument ställs betydligt högre krav på redlighet.

Behov avser sådant på vilket rättmätiga krav kan ställas för att uppnå en dräglig tillvaro. Efterfrågan däremot avser allt från behov till ett hejdlöst sug efter lyxkonsumtion. I en värld av begränsade resurser omöjliggör tillgodoseende av efterfrågan av en sak inte sällan detsamma av en annan. På en fri marknad prioriteras vid sådan intressekonflikt den efterfrågan som ger störst vinst. I synnerhet prioriteras allting som ger vinst framför det som inte alls ger det, alltså är gratis eller fritt. Till det senare hör behovet av drägliga miljöbetingelser, eller snarare hörde eftersom livsmiljön ända sedan kapitalismens genombrott varit det första att prioriteras bort, allt enligt marknadens superfiffiga logik.

Naturligtvis har den allsmäktiga marknaden lösningen även på detta; lystna blickar riktas mot den miljö den har fördärvat. På Chicagos råvarubörs handlas rent vatten med så kallade terminskontrakt. Ju sämre miljön blir desto fler människor är beredda att betala desto mer för en dräglig miljö. De som inte kan betala, den fattigaste delen av mänskligheten och alla andra arter, blir utan. Ja, något spiller väl över på dessa stackare också, lite svinn får vi räkna med. Det hela kommer att kunna fortgå tills en dag när vi överlevande upptäcker att vår välfärd, ja våra liv var beroende av allt vi utplånat.

Men vänta nu! Om mänskligheten inte har förmåga eller vilja att anpassa sig till naturens lagar kan vi ju vända på kuttingen och anpassa naturen efter människans ”behov”, eller hur? Det är i alla fall något som Grönköpingsmoderaterna har tagit fasta på.

(M)ilda (M)akter! (ur arkivet, 2012, uppdaterad 2021).

Grönköping är som bekant en spegel av hela landet, inte minst beträffande den av Gud Fader själv sanktionerade hybris som har rått ända sedan Mose vid Nilens strand (en allegori för den gamla klappbryggan vid Grönköpingsåns mynning) på sin reseremington knackade ner den första boken i sin bästsäljande pentalogi. Och mycket riktigt: att döma av den fullständigt orealistiska strategi som den svenska borgerligheten förfäktar för att råda bot på naturens förfall tycks de, precis som Grönköpingsmoderaterna, stå med båda benen på en annan planet, typ Mars (i gott sällskap med Elon Musk). Nu ska vi i ärlighetens namn inte beskylla bara flumhögern även om den är värst, då hållningen, eller snarare bristen på densamma, dessvärre är spridd i breda folklager.

Åter till planet A. Det ovan nämnda ”elbehovet”, var på efterfrågeskalan ligger det? Som samhället är organiserat i dag är det rimligt att uppfatta en mindre del av ”elbehovet” som ett faktiskt behov. Övrig efterfrågan utgörs av mer eller mindre skäliga önskemål utspridda längs skalan, önskemål som i en ideal värld bara borde tillgodoses i den utsträckning detta inte inkräktar på behoven för alla människor och fortlevnaden av alla jordens arter. Moral kallas det och är om inte annat lätt att stava till. Elbehovet i sin egentliga innebörd lär hur som helst vara tillgodosett med råge under lång tid framöver. Samma resonemang gäller förstås för alla förmenta ”behov”.

De mest basala behoven är inneboende nödvändigheter för att överhuvudtaget uppehålla livet, till exempel tillgång på rent vatten. Att den nödige måste uträtta sina behov är sålunda allmängiltigt även om vi har nischat innebörden av uttrycket en smula.

Behovsstyrt resursutnyttjande (ur arkivet, 2011).

Se där ett tips på ännu ett behov att kapitalisera på. Betalningsviljan vid dylika, trängande lägen lär vara högst tillfredsställande till exceptionellt god. Jo, jag vet att det sedan länge finns betaltoaletter, ehuru inte i direkt kommersiellt syfte. Som barn blev jag omåttligt road av uttrycket ”May I spend a penny?” vilket fritt översatt från den av viktoriansk prydhet ännu påverkade engelskan betydde att vederbörande var i trängande behov av att kila på muggen.


Inlägget i en något förkortad version finns också publicerad i Arbetarbladet kultur 210321.

Den lögnhalsade storskarven åter siktad i New York

Ett flertal observationer har gjorts i kvarteren kring tornnästet på Manhattan. Dessutom har från Liberty Island rapporterats en iakttagelse av öns enda fasta invånare, en sedan länge från Frankrike invandrad mademoiselle. Hon uppges trots den traumatiska händelsen må förhållandevis väl, detta efter ett rådigt ingripande av en yngre kvinna.

 

 

 

 

 

Coke Hypo

Minns du Fred Asp, han med illern Göran och som tutade Klorin? Det redan då fenomenala konststycket har i dagarna utvecklats till en helt ny nivå.

Naturen är vis sägs det. Kan så vara men det gäller främst dess invånare som tillhör människosläktet, skapelsens corona. Eller egentligen bara, och faktiskt inte ens alla av oss själva om en ska vara ärlig, fast många, ganska många i alla fall. Eller åtminstone några, några få, typ tre. Och klipskast av dem alla, de tre vise männen, är förstås Donald Trump. Häromdagen rapporterades om presidentens senaste snilleblixt. Om det nu i hans fall alls kan kallas snilleblixt, det är ju sånt som för kreti och pleti i bästa fall händer en gång livet, på sin höjd två. Beträffande Trump är det något helt annat, ett ständigt flöde av häpnadsväckande idéer, dagarna i ända. Vi pratar ett kontinuum av genialitet.

Nåväl, vad Trump så snillrikt kom att tänka på är det skydd mot otäcka sjukdomar som diande ger. Varför inte bredda konceptet, till den sant USamerikanska ”modersmjölken” som över där ivrigt förtärs av alla åldrar. Inför den aviserade presidentordern om total omställning av produktionen inom förfriskningsbranschen har Coca Cola Company planerat lanseringen av sin nya storsäljare:

– What, me worried?
Den nya hälsobringande produkten Coke Hypo intas oralt eller injiceras subkutant.

Som om det inte vore nog med en intelligens som slår i IQ-skalans tak är presidenten en humorist av rang. Han har nyligen meddelat att desinfektionsmedelsgrejen var ett skämt och förväntas inom kort meddela att meddelandet om att desinfektionsmedelsgrejen var ett skämt var ännu ett i raden av sina fantastiska, oefterhärmliga skämt.

Vetenskapen ställer sig emellertid ännu frågande till behandlingen:

Ur New England Journal of Medicine.

”Lyxflykting”

Triggervarning: ”Vänsterliberal smörja.”

Knappt fem år har gått sedan treårige kurden Alan Kurdi hittades drunknad på en strand vid Medelhavet. Bilden spreds över världen, flyktingopinionen svängde, insamlingar slog rekord. Inte desto mindre upprördes vissa istället av upprördheten, däribland signaturen David som på den SD närstående sajten Avpixlat kommenterade: ”Ändå verkar en stor del av folket reagera precis lika hysteriskt känslomässigt som PK-nomenklaturan vill: Ett barn! Oj, vi måste ta hand om det!”

Brunsmetning.

Stora strömmar av flyktingar från krigets Syrien tog sig under samma höst bland annat till Sverige. ”Lyxflyktingar” enligt järnrörspikadoren Kent Ekeroth, vid den tiden sverigedemokratisk riksdagsman. Sverige fick en ”flyktingkris” och pendeln svängde snabbt tillbaka, hårt och brutalt. Lille Alan, vår strandade Osverigevän, var snabbt glömd och begraven, gränsen bommades igen. Så bedarrade ”Flyktingkrisen” – men vad skönt!

Fast flyktingkrisen bestod förstås, och består än i dag, kanske värre än någonsin, medan brunsipporna frodas i den svenska, enkannerligen den skånska, myllan. I Turkiet delar Jimmie Åkesson ut flygblad, i hela svenska folkets namn: ”Sverige är fullt!” På hans rygg står att läsa ”Förändring på riktigt!” Inga tomma ord minsann. I Sölvesborg, SD:s egen tomteverkstad, styr nämligen Louise Erixon – den goda smakens riddarinna, menskonstens vedersakare och sambo med Åkesson – med järnhand för att steg för steg implementera den ultranationalistiska repressionen.

Efter ett medborgarförslag har i Gävle beslut fattats om att staden ska få sitt eget ”Walk of Fame” med bilder på välkända lokala profiler. Bland drygt tusen nomineringar ska 17 celebriteter väljas ut för att ramas in och ställas ut på ett av stadens torg. Louise Erixon, som är uppvuxen i Gävle och Sandviken, kan förmodas vara en av de nominerade; svansen här är gudbevars lika stor och högljudd som på de flesta andra ställen. Givetvis har hon ingen chans, utan den eventuella nomineringen ska fastmera uppfattas som en markering av vad som komma skall, efter maktövertagandet. Vem som då får stå tillbaka av de sjudderton kräver precis ingen konsultation hos Einstein för att förespå: Joe Hill, Gävles store son, protestsångare, vänsteraktivist och en legend bland socialister, anarkister och fackföreningsfolk i USA. Under tiden kan vi gott låta Louise Erixon få dväljas på Avan, stadens gamla soptipp, i en ”Walk of Shame.” Jernis står välvilligt till tjänst med passande bild, såsom den här:

Tankar i tiden 1

Som den ledande konspirationsteoretiker av Guds nåde jag ändå är framlägger jag härmed min teori att samtliga – och denna min alldeles egen är förstås inget undantag – på nätet förekommande konspirationsteorier i själva verket utgör delar av en gigantisk konspiration, högst sannolikt på ryskt eller marsianskt initiativ.

Säkraste platsen i coronatider är, när allt kommer omkring, allmänna lokaler, såsom pubar, restauranger, bibliotek, gym och arbetsplatser – knappt en käft finns ju där. Eller på landsbygden.

Fejknyhet?

Å ena sidan borde det här löpet ha publicerats i går, första april, om rubriken nu verkligen är ett aprilskämt. Men om så är fallet är den också sann, vilket per definition inte ett aprilskämt är. Och är den inte ett aprilskämt borde löpet å andra sidan inte ha publicerats i går. Men är rubriken sann stämmer det ju vad den säger, nämligen att den är ett aprilskämt, och är därmed per definition falsk. Så ja, andra april känns som en alldeles lagom prillig dag när en inte vet varken ut eller in.

Se också Paradoxalt, min käre Hilbert.

Realpolitik?

Tidningarna har börjat med rörlig bild och ljud, radion med artiklar – ur led är tiden. Den här från Ekot 19/3 fastnade för mina ögon:

Längre ner står att läsa:

Ett annat exempel är tuffare avgaskrav på lastbilar där Moderaterna och Sverigedemokraterna röstade nej. Christofer Fjellner, som sitter i miljöutskottet för Moderaterna, menar att de som driver på för tuffare krav är naiva.

– Den politik som mina svenska kollegor huvudsakligen verkar ägna sig åt, det är politik som bara fokuserar på att minska utsläppen, och inte bryr sig det minsta om hur det påverkar jobb och tillväxt. Därför kommer den heller inte att inspirera de länder som måste göra mer för att följa vårt exempel, säger han.

För att försöka förstå hur Fjellner resonerar sökte jag upp honom för att ställa några enkla kontrollfrågor.

– Nå Christofer, är du beredd?

– Shoot man!

– Bra, då kör vi: Anta att du står på rälsen och hör tåget komma dånande. Vad gör du då, Christofer?

– Öhhh … står kvar.

– Jaha-ja, det säger du. Då tar vi den här: Anta att det bara finns en enda gris och du blir något alldeles kolossalt sugen på kotletter, sylta, skinka, grisfötter och blodkorv. Vad gör du då, Christofer?

– Slaktar och äter upp den.

– Och exakt hur många grisar finns det sen?

– Öhhh … en.

– Mmmm. Jag kanske ska vara lite mer konkret: När människans rovdrift lagt världen i ruiner, vad gör vi då?

– Lätt som en plätt, undersidan finns ju kvar, bara att segla runt kanten.

– Smart, tänkte inte på det. Men den här då: Pengarna är slut men inte suget efter Thailand, vad gör du då?

– HAHA!, skitkul – vadå slut? Lyfter minst 100 papp i månaden som EU-parlamentariker.

– Minsann, pilutta mig. Men försök föreställa dig, även om det kan vara svårt, att du hade en vanlig svennelön. Hur tar du dig ur den knipan?

– Öhhh … ja det var ju jävligt knepigt … … AHA!, lånar väl på huset.

– Kunde funka. Men säg att huset redan är belånat till nocken efter de senaste 30 resorna. Hur löser du det, Christofer?

– No problems, ungarnas besparingar skulle säkert räcka för några till. Och dom får ju ändå följa med, eller hur?

– Jag förstår. Men anta att planet riskerar att störta en resa av fem, om det inte råkar finnas någon fiffig mekaniker ombord. Vad gör ni då?

– Flyger.

– Jaha, så det gör ni. Nåväl. Men när ni är över Uzbekistan ropar kaptenen desperat i högtalaren undrande om det finns någon fiffig mekaniker ombord, och det är du. Vad gör du då, Christofer?

– Öhhh … blundar och håller för öronen och hoppas att det finns nån annan.

… …

– Du kan öppna ögonen och ta ner händerna nu, Christofer. Jo jag säger det att DU KAN ÖPPNA ÖGONEN OCH TA NER HÄNDERNA NU, CHRISTOFER! … … och tack för samtalet.

Nä, naivitet är verkligen inget som ligger för Christofer Fjellner; så mogen, det är sannerligen grabben som står med båda fötterna på jorden (utom när han emellanåt flyger förstås), så du kan lugnt rösta på Moderaterna i EU-valet. Det går också fint med SD, att döma av ett uttalande i samma artikel:

Sverigedemokraten Peter Lundgren menar att industrin måste få tid att ställa om, och ta fram nya tekniska lösningar. Det sker inte på en dag, säger han.

– Alla står upp i den här frågan eftersom vi har ett val snart. Vi kämpar minsann för miljön och nu var vi med och drev igenom det här förslaget. Finns det då tekniska förutsättningar för att kunna uppfylla det? Nej inte idag. Det kommer förmodligen men att då sätta en gräns för när det ska vara uppnått, det blir ett spel för galleriet.

Visst känns det så himla tryggt och onaivt att lita på att framtida teknik ska hejda klimatförändringarna? Visserligen har klimatproblem varit på tapeten länge (åtminstone sen Jimmie Åkesson föddes och långt innan SD såg dagens ljus i spillrorna av nyfascistiska och nazistiska organisationer som Nysvenska rörelsen, Bevara Sverige Svenskt och Nordiska rikspartiet) och det utan att ny teknik har lyckats hejda problemen, snarare ökat dem. Fast i framtiden kommer det förstås att ordna sig, i alla fall nån gång. Om det nu alls finns några klimatproblem, eller någon framtid. Hur som helst dumt att chansa, och när allt kommer omkring måste vår livsstil prioriteras framför hänsyn till naturlagar och naturens begränsningar.

Apropå grisen har ju sverigedemokrater dessutom religionen att finna förtröstan i, om det mot all förmodan skulle se ut att barka åt Ragnarök. Jag menar, med Tors och Odens goda vilja skulle Särimner-tricket säkert kunna gå att tillämpa på en rad områden, typ hela världen.

Paradoxalt, min käre Hilbert

Paradoxer har sen urminnes tider fängslat människan, skapelsens krona. Det kan ju en förstå, som guds avbild gäller det att infria allas högt ställda förväntningar. Skulle vara fan så skämmigt att som alltets tronpretendent tvingas krypa till korset och erkänna att det obegripliga är obegripligt. Sålunda är jag djupt fascinerad av paradoxer, människa som jag är, om än en smula motvilligt ska sägas.

En typ av dylika hjärngymnastiska redskap är så kallade självreferentiella paradoxer, i vilka ett påstående i något avseende kan sägas ”tala om sig självt”. Den mest kända här är nog lögnarparadoxen, vilken jag berört i Sanning eller konka? Ett annat exempel är ingen regel utan undantag som jag i en finstämd lyrisk bagatell låter dissekera i inlägget Jernis paradox.

Döm om min förvåning när häromdagen en hittills helt okänd, på sätt och vis självreferentiell paradox bara så där med ett plask damp ner i mannaskålen, förmedlad av Gefle Dagblads kulturredaktör. Bara att ta fram sleven:

(Obs, kan endast läsas av prenumeranter.)

I artikeln framgår vidare att forskningen som ännu är i sin linda visar en fascinerande tendens att människor vars hjärnor visar utslag av äckelkänslor vid åsynen av frånstötande bilder, exempelvis på en skitig toalettstol, också är mer benägna att rösta konservativt. De som är oberörda lägger sina röster rött, de som sväljer en spya lägger sina blått. Eller för all del brunt (min anmärkning).

Tiotusenkronorsfrågan blir nu vem vi är benägna att rösta på, alla vi som vid blotta åsynen i busskuren av dessa nog så kväljande nunor …

… känner ett trängande behov av att rusa runt hörnet för att lägga en pizza.

En som vigde sitt liv åt logiken var österrikaren Kurt Gödel. Hans magnum opus är det berömda ofullständighetsteoremet (egentligen är det två teorem, varav det andra följer av det första). Beviset utgår just från ett självreferentiellt påstående som inte är en egentlig paradox men ändå mycket märkligt. Slutsatsen, och att med strikt logik komma fram till följande, är minst sagt häpnadsväckande: Hur än ett matematiskt (närmare bestämt aritmetiskt) system utformas inte bara kan utan måste det inom systemet finnas minst ett påstående som är sant men likväl omöjligt att bevisa, på’t ungefär.

Även om det kan vara svårt att förstå för oss amatörer kom teoremet att bli omvälvande för det vetenskapliga och filosofiska tänkandet, utmanande för våra föreställningar om medvetandes natur och synen på ”människan som alltings mått” liksom på artificiell intelligens, ja till och med få konsekvenser inom den religiösa sfären. Gödel anses allmänt vara den största av matematikfilosofer och logiker genom alla tider, tillsammans med Aristoteles. Med tiden blev Gödel bäste snackpolare med Albert Einstein under exilen i USA undan den nazistiska repressionen. Gödel var till skillnad mot Einstein inte jude men uppfattades som dekadent intellektuell och därmed ändå varande ett hot mot Tredje riket.

Titeln på det här inlägget syftar på Gödels intellektuella antagonist, den stora tyska matematikern David Hilbert, vars program för att axiomatisera hela matematiken omkullkastades av resultatet av Gödels arbete. För den intresserade kan jag varmt rekommendera boken Ofullständighet. Kurt Gödels bevis och paradox av Rebecca Goldstein (2005), som ger en förträfflig introduktion till Gödels liv och tänkande. Kapitlet om det geniala och vackra beviset kräver, trots att det är starkt förenklat, en viss fallenhet för logik och kan hoppas över utan att det övergripande sammanhanget går förlorat. Jag har noterat att samma författare på senare tid (2015) också utkommit med titeln Gödel, mannen som krossade den matematiska drömmen, men den är ännu oläst.

Avslutningsvis: I språket finns mängder av andra motsägelser som kan ge ett bedrägligt sken av att vara paradoxer men som beror på semantiska ”perversioner”, mer roande än tänkvärda. Ta den här tidningsnotisen, en favorit i repris:

Nå, hur ska en bete sig för att inte bete sig? Bete sig eller inte bete sig? Det är frågan.