Fejknyhet?

Å ena sidan borde det här löpet ha publicerats i går, första april, om rubriken nu verkligen är ett aprilskämt. Men om så är fallet är den också sann, vilket per definition inte ett aprilskämt är. Och är den inte ett aprilskämt borde löpet å andra sidan inte ha publicerats i går. Men är rubriken sann stämmer det ju vad den säger, nämligen att den är ett aprilskämt, och är därmed per definition falsk. Så ja, andra april känns som en alldeles lagom prillig dag när en inte vet varken ut eller in.

Se också Paradoxalt, min käre Hilbert.

Realpolitik?

Tidningarna har börjat med rörlig bild och ljud, radion med artiklar – ur led är tiden. Den här från Ekot 19/3 fastnade för mina ögon:

Längre ner står att läsa:

Ett annat exempel är tuffare avgaskrav på lastbilar där Moderaterna och Sverigedemokraterna röstade nej. Christofer Fjellner, som sitter i miljöutskottet för Moderaterna, menar att de som driver på för tuffare krav är naiva.

– Den politik som mina svenska kollegor huvudsakligen verkar ägna sig åt, det är politik som bara fokuserar på att minska utsläppen, och inte bryr sig det minsta om hur det påverkar jobb och tillväxt. Därför kommer den heller inte att inspirera de länder som måste göra mer för att följa vårt exempel, säger han.

För att försöka förstå hur Fjellner resonerar sökte jag upp honom för att ställa några enkla kontrollfrågor.

– Nå Christofer, är du beredd?

– Shoot man!

– Bra, då kör vi: Anta att du står på rälsen och hör tåget komma dånande. Vad gör du då, Christofer?

– Öhhh … står kvar.

– Jaha-ja, det säger du. Då tar vi den här: Anta att det bara finns en enda gris och du blir något alldeles kolossalt sugen på kotletter, sylta, skinka, grisfötter och blodkorv. Vad gör du då, Christofer?

– Slaktar och äter upp den.

– Och exakt hur många grisar finns det sen?

– Öhhh … en.

– Mmmm. Jag kanske ska vara lite mer konkret: När människans rovdrift lagt världen i ruiner, vad gör vi då?

– Lätt som en plätt, undersidan finns ju kvar, bara att segla runt kanten.

– Smart, tänkte inte på det. Men den här då: Pengarna är slut men inte suget efter Thailand, vad gör du då?

– HAHA!, skitkul – vadå slut? Lyfter minst 100 papp i månaden som EU-parlamentariker.

– Minsann, pilutta mig. Men försök föreställa dig, även om det kan vara svårt, att du hade en vanlig svennelön. Hur tar du dig ur den knipan?

– Öhhh … ja det var ju jävligt knepigt … … AHA!, lånar väl på huset.

– Kunde funka. Men säg att huset redan är belånat till nocken efter de senaste 30 resorna. Hur löser du det, Christofer?

– No problems, ungarnas besparingar skulle säkert räcka för några till. Och dom får ju ändå följa med, eller hur?

– Jag förstår. Men anta att planet riskerar att störta en resa av fem, om det inte råkar finnas någon fiffig mekaniker ombord. Vad gör ni då?

– Flyger.

– Jaha, så det gör ni. Nåväl. Men när ni är över Uzbekistan ropar kaptenen desperat i högtalaren undrande om det finns någon fiffig mekaniker ombord, och det är du. Vad gör du då, Christofer?

– Öhhh … blundar och håller för öronen och hoppas att det finns nån annan.

… …

– Du kan öppna ögonen och ta ner händerna nu, Christofer. Jo jag säger det att DU KAN ÖPPNA ÖGONEN OCH TA NER HÄNDERNA NU, CHRISTOFER! … … och tack för samtalet.

Nä, naivitet är verkligen inget som ligger för Christofer Fjellner; så mogen, det är sannerligen grabben som står med båda fötterna på jorden (utom när han emellanåt flyger förstås), så du kan lugnt rösta på Moderaterna i EU-valet. Det går också fint med SD, att döma av ett uttalande i samma artikel:

Sverigedemokraten Peter Lundgren menar att industrin måste få tid att ställa om, och ta fram nya tekniska lösningar. Det sker inte på en dag, säger han.

– Alla står upp i den här frågan eftersom vi har ett val snart. Vi kämpar minsann för miljön och nu var vi med och drev igenom det här förslaget. Finns det då tekniska förutsättningar för att kunna uppfylla det? Nej inte idag. Det kommer förmodligen men att då sätta en gräns för när det ska vara uppnått, det blir ett spel för galleriet.

Visst känns det så himla tryggt och onaivt att lita på att framtida teknik ska hejda klimatförändringarna? Visserligen har klimatproblem varit på tapeten länge (åtminstone sen Jimmie Åkesson föddes och långt innan SD såg dagens ljus i spillrorna av nyfascistiska och nazistiska organisationer som Nysvenska rörelsen, Bevara Sverige Svenskt och Nordiska rikspartiet) och det utan att ny teknik har lyckats hejda problemen, snarare ökat dem. Fast i framtiden kommer det förstås att ordna sig, i alla fall nån gång. Om det nu alls finns några klimatproblem, eller någon framtid. Hur som helst dumt att chansa, och när allt kommer omkring måste vår livsstil prioriteras framför hänsyn till naturlagar och naturens begränsningar.

Apropå grisen har ju sverigedemokrater dessutom religionen att finna förtröstan i, om det mot all förmodan skulle se ut att barka åt Ragnarök. Jag menar, med Tors och Odens goda vilja skulle Särimner-tricket säkert kunna gå att tillämpa på en rad områden, typ hela världen.

Paradoxalt, min käre Hilbert

Paradoxer har sen urminnes tider fängslat människan, skapelsens krona. Det kan ju en förstå, som guds avbild gäller det att infria allas högt ställda förväntningar. Skulle vara fan så skämmigt att som alltets tronpretendent tvingas krypa till korset och erkänna att det obegripliga är obegripligt. Sålunda är jag djupt fascinerad av paradoxer, människa som jag är, om än en smula motvilligt ska sägas.

En typ av dylika hjärngymnastiska redskap är så kallade självreferentiella paradoxer, i vilka ett påstående i något avseende kan sägas ”tala om sig självt”. Den mest kända här är nog lögnarparadoxen, vilken jag berört i Sanning eller konka? Ett annat exempel är ingen regel utan undantag som jag i en finstämd lyrisk bagatell låter dissekera i inlägget Jernis paradox.

Döm om min förvåning när häromdagen en hittills helt okänd, på sätt och vis självreferentiell paradox bara så där med ett plask damp ner i mannaskålen, förmedlad av Gefle Dagblads kulturredaktör. Bara att ta fram sleven:

(Obs, kan endast läsas av prenumeranter.)

I artikeln framgår vidare att forskningen som ännu är i sin linda visar en fascinerande tendens att människor vars hjärnor visar utslag av äckelkänslor vid åsynen av frånstötande bilder, exempelvis på en skitig toalettstol, också är mer benägna att rösta konservativt. De som är oberörda lägger sina röster rött, de som sväljer en spya lägger sina blått. Eller för all del brunt (min anmärkning).

Tiotusenkronorsfrågan blir nu vem vi är benägna att rösta på, alla vi som vid blotta åsynen i busskuren av dessa nog så kväljande nunor …

… känner ett trängande behov av att rusa runt hörnet för att lägga en pizza.

En som vigde sitt liv åt logiken var österrikaren Kurt Gödel. Hans magnum opus är det berömda ofullständighetsteoremet (egentligen är det två teorem, varav det andra följer av det första). Beviset utgår just från ett självreferentiellt påstående som inte är en egentlig paradox men ändå mycket märkligt. Slutsatsen, och att med strikt logik komma fram till följande, är minst sagt häpnadsväckande: Hur än ett matematiskt (närmare bestämt aritmetiskt) system utformas inte bara kan utan måste det inom systemet finnas minst ett påstående som är sant men likväl omöjligt att bevisa, på’t ungefär.

Även om det kan vara svårt att förstå för oss amatörer kom teoremet att bli omvälvande för det vetenskapliga och filosofiska tänkandet, utmanande för våra föreställningar om medvetandes natur och synen på ”människan som alltings mått” liksom på artificiell intelligens, ja till och med få konsekvenser inom den religiösa sfären. Gödel anses allmänt vara den största av matematikfilosofer och logiker genom alla tider, tillsammans med Aristoteles. Med tiden blev Gödel bäste snackpolare med Albert Einstein under exilen i USA undan den nazistiska repressionen. Gödel var till skillnad mot Einstein inte jude men uppfattades som dekadent intellektuell och därmed ändå varande ett hot mot Tredje riket.

Titeln på det här inlägget syftar på Gödels intellektuella antagonist, den stora tyska matematikern David Hilbert, vars program för att axiomatisera hela matematiken omkullkastades av resultatet av Gödels arbete. För den intresserade kan jag varmt rekommendera boken Ofullständighet. Kurt Gödels bevis och paradox av Rebecca Goldstein (2005), som ger en förträfflig introduktion till Gödels liv och tänkande. Kapitlet om det geniala och vackra beviset kräver, trots att det är starkt förenklat, en viss fallenhet för logik och kan hoppas över utan att det övergripande sammanhanget går förlorat. Jag har noterat att samma författare på senare tid (2015) också utkommit med titeln Gödel, mannen som krossade den matematiska drömmen, men den är ännu oläst.

Avslutningsvis: I språket finns mängder av andra motsägelser som kan ge ett bedrägligt sken av att vara paradoxer men som beror på semantiska ”perversioner”, mer roande än tänkvärda. Ta den här tidningsnotisen, en favorit i repris:

Nå, hur ska en bete sig för att inte bete sig? Bete sig eller inte bete sig? Det är frågan.

Tanken vindlar 13

På sjätte dagen skapade Gud människan. Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden!” (1 Mos 1:27–28). Med andra ord carte blanche för människan att våldföra sig på allt annat levande. Så fett smart. Numera föreligger facit:
– Metoo, ylade vargen, metoo, surrade biet och myggan, metoo, brummade isbjörnen, metoo, susade urskogen … … … … …

Men va’ fan, alla kan väl ha en dålig dag. Nåväl, nästa dag, första söndagen efter big bang, låg Gud som sig bör på sofflocket och bara degade. Och det vart afton, och det vart morgon, den åttonde dagen. Och Gud sade: ”Varde hushållsost”; och det vart hushållsost. Och Gud tyckte att hushållsosten var god; och Gud skilde hushållsosten från västerbottenosten. Den dagen skapade Gud ock girighet, högmod, krig, machokulturen, migrän och danskan liksom pandemier, portvinstå, sötpotatis, engelsk fruktkaka, missväxt, Coca Cola och béarnaisesås. Puh! Och så fortfor den ohejdade skaparglädjen, dag ut och dag in (utom på söndagar förstås som Gud helt ägnade åt att helga sig själv).

En Guds gåva.

Aldrig någonsin att plastmackor hos SJ, på mackar och konferenser är pålagda vällagrad ost. Majoritetens diktatur! Nio av tio serveringar för bara schampote, ofta i den obegripliga villfarelsen att Earl Grey skulle vara neutralt. Majoritetens diktatur! I butiken finns 56 sorters mild yoghurt och i bästa fall 1 sorts omild (som tur är för min del utan fruktsmak men dessvärre oekologisk). Majoritetens diktatur! Bara som exempel.

Det går utför för ungdomen. På den tiden jag tittade på ishockey behövdes verkligen inget extra spelavbrott för att återhämta sig mitt under perioderna. Eller vad nu det skitnödigt engelska ”powerbreak” syftar på. Kan också föreställa mig en kort paus för tv-publiken för att åter hämta en iskall sju-komma-tvåa från kylen.

Apropå pilsner. Efter vinter kommer sommar tycks vara fallet i år. Efter insnöandet på IPA kändes det plötsligt som att, märk väl som omväxling, en helt vanlig bärs skulle sitta fint. Det gjorde sannerligen den här:

En bubblare på sommartoppen: Göteborgs Nya Starkpilsner.

Äntligen! Tänk ändå att Annie Lööf tycks ha insett att
(a) det krävs minst tio gånger högre flygskatt än den på den symboliska nivå som nu införts för att få den verkan som är helt nödvändig,
(b) naturens begränsningar inte är förhandlingsbara, och
(c) det inte är en mänsklig rättighet att flyga till Thailand två gånger om året.
Inte för att jag kommer att rösta på C ändå, men en silverstjärna i femte storleken får ni för ett minimum av den hederlighet som anstår ett parti som påstår sig vara grönt. För säkerhets skull avvaktar jag med stjärnutdelningen tills jag ser att motionen verkligen är lagd.

Pennes from heaven

En replik tillägnad de nyliberala räknenissarna som lagt landsbygden för fäfot och utarmat vår natur, den som ger oss och andra arter livsrum och livsmedel.

En replik tillägnad det högindustrialiserade jordbruket.

En replik tillägnad den urbana människan för sin naiva syn på matens ursprung.

En påminnelse om människans ständiga behov av påminnelse om att de himmelska pengarna inte går att äta och att den tar ingenting med sig dit den går.

En bladvändare

Så kallade årsböcker är en glödhet trend, både i Sverige och utomlands. I genren finner vi exempelvis Århundradets sommar. 1913 av Florian Illies, 1918. Året då Sverige blev Sverige av Per T Ohlsson, Ian Burumas År noll om 1945 och 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Månad för månad målar författarna i ord sitt personliga urval av händelser av särskilt stor historisk betydelse, vissa kanske redan för den dåtida samtiden medan andra först i retrospektiv. Senast i raden är, enligt förlaget, en episk skildring om allt av vikt som inträffade 1946 av ingen mindre än USA:s store efterkrigsförfattare (f. 1946) och tillika president Donald Trump.

För att vara ett epos är verket föredömligt kort, endast tolv sidor varav elva dessutom lyckligtvis är helt tomma sånär som på rubrikerna med månadernas namn. Ett beklagligt undantag är sidan 6:

Juni

Notis ur New York Post: ”Den 14:e juni nedkom hos Mr. Fred och Mrs. Mary Anne Trump, Queens, New York (NY) ett välskapt gossebarn.” UTSÖKT välskapat skulle det självklart ha stått, och synnerligen för att inte säga EXCEPTIONELLT välartat! Hade knappt hunnit utstöta mitt första vrål förrän det knackade på dörren. Ha! Där stod tre så kallade vise män från Princeton University, Harvard University och Massachusetts Institute of Technology. Påstod att dom ”till firande av lille Donalds födelse önskade överlämna en bägare, ett öskar och en karta till kunskapens källa”. MYCKET, MYCKET oförskämt! Som om min briljans inte redan då vida översteg de ”lärda” männens! Gav plattnackarna fingret. Pappa Fred gav dom Remingtonen. Visade sig ALDRIG igen. Dagen till slut ändå helt okej, fick av pappa i födelsegåva ett presentkort på ett FANTASTISKT högavkastande fastighetsbestånd.

I eftertexten på baksidan avslöjar president Trump att anledningen till att eposet inte kort och gott fick heta År 1 var för att slippa tjafset från sin VÄLDIGT, VÄLDIGT stora och trogna väljarskara inom den superkristna ultrahögern. Vidare berättar presidenten att hans kära hustru Melania varje kväll vid läggdags läser boken för honom. Han kan höra den precis hur många gånger som helst! Även om Melania brukar tröttna redan efter fem-sex gånger går hon oftast att övertala till jättemånga omläsningar genom det väl inövade sängkammartricket att sparka häftigt med benen och skrika IGEN!-IGEN!-IGEN!

Rättning höger!

M vill se skärpta straff för sexbrott och föreslår också att området till ”alla delar” ska ”kartläggas”. Oklart dock vad som inbegrips i ”alla delar”, förutom parametern etnicitet förstås. Hmm … kön kunde kanske vara en annan intressant parameter, eller varför inte yrke? För att kunna ställa kulturarbetare mot jurister, bara som exempel.