Kategori Naveln

Om mig själv

Och svänger, det gör det, det vet jag, jag har hört dom förut

jernis 5 kommentarer

Inte heller den dagen, givetvis med undantag för bönder, fanns någon egentlig anledning att klaga på sommarvädret. Året skrevs 1987, i slutet av juni vill jag minnas. Certinan i kromdoublé visade 11.30, dags att gå. Kryckorna fick stå men för att skydda min kala hjässa tryckte jag på mig solhatten av senaste ”man ska ha husvagn”- modell. Beige. Benen bar blott något bättre än en nyfödd kalvs men ändå fullt tillräckligt; jag hade gott om tid för att masa mig till Stortorget för dagens lunchkonsert. Det skulle dröja ännu några år innan kommunens varumärkesstrateger började kasta lystna blickar på kulturbudgeten.

Där på torget erfor jag en av mina allra starkaste musikupplevelser: CBQ eller Contemporary Bebop Quintet, med Bosse Broberg på trumpet i högform. Liksom jag. Ty musiken framkallade ett översinnligt rus, spik nykter till trots. För all del, för stunden gick jag tungt på kortison, som kan ge ett hyfsat uppåttjack, men det var ändå då, just då, bara då, som den sällsamma känslan genomströmmade mig. Det kan låta märkligt, men jag är övertygad om att just den konserten bidrog starkt till att föra den sköra tråd som mitt liv då hängde på genom nålsögat. Inte det enda genom åren gudbevars, men avgjort ett av de trängsta.

na%cc%8also%cc%88ga

Kanske fanns där också en förnimmelse av en särskild utstrålning från orkestermedlemmarna, att det här giget betydde något alldeles extra också för dem. Mindre än ett år tidigare hade CBQ uttolkats Christer Boustedt Quintet. Christer Boustedt var inte bara en ypperlig altsaxofonist utan också skådespelare, bland annat hade han en huvudroll i filmen Sven Klangs kvintett. Christer Boustedt dog hösten 1986 blott 47 år gammal och bodde då i Hälsingland. Gävle var något av en hemmaplan. Av en händelse är i dag en son till honom och jag nära kolleger på högskolan – hej Jonas!

sven-klangs-kvintett

Sven Klangs kvintett. Fr. v. Henric Holmberg, Anders Granström, Christer Boustedt, Eva Remaeus och Jan Lindell (fotot från Roger Lindqvists blogg).

I onsdags var det dags igen, Gävle Jazzklubb hade bokat in CBQ för en spelning på konserthuset. Mina förväntningar var höga, alltså inte på en upprepning av vad jag upplevde sommaren för nästan 30 år sedan, det var ändå en ”en gång i livet”-grej. Fast infriades gjorde de, med råge. Under den två timmar långa konserten bjöds bland annat på några schyssta vax signerade Thelonius Monk och flera av bandets egna kompositioner. Bäst var Bosse Brobergs O’s Bloos, inte bara för att den är tillägnad Lasse O’Månsson.

contemporary-bebop-quintet

Contemporary Bebop Quintet. Fr. v. Stefan Isaksson–tenorsaxofon, Bosse Broberg–trumpet, Göran Strandberg– piano, Ivar Lindell–bas, Gilberg Matthews–trummor (fotot från Jazzbilder).

Förunderligt hur tidens trådar vävs samman, hur mönstret, upprepningen småningom framträder. I tidiga tonåren snurrade mycket kring å ena sidan jazz och å andra sidan sjuk humor, läs Svenska Mad. Vilket jag alltså gjorde, ivrigt. Lasse O’ var den högkulturella tidskriftens första redaktör och deltog även flitigt i både radio- och teveserier. Såväl det ena som det andra fick jag på sätt och vis med ”brodersmjölken”. En imponerande, föredömlig insats av min ett år äldre bror – tack Olof!

bill-gaines-och-lasse-oma%cc%8ansson

Grundaren av USamerikanska Mad Bill Gaines och Lasse O’Månsson (fotot från NWT).

Under många år låg sen mitt intresse för jazz och humor lågt, inte direkt i träda, men heller ingen intensivodling. För åtta år sen startade jag min blogg och ganska snart tog den allt mer formen av egenproducerad satir och parodi i ord och bild. (Just nu har det blivit lite stiltje i bildmakeriet, men rätt var det är blåser det upp, ibland bara till lätt bris, ibland till full storm. Sånt går aldrig att ana i förväg.) I samma veva fick jag åter upp öronen för jazzmusik, gärna småstökig, av det mer atonala och disharmoniska slaget. Det ena tycks ge det andra på något vis, humorn och jazzen. Jag vill inte påstå att emperin är jättestark, det är den inte. Inte desto mindre var Lasse O’Månsson också en jazzdiggare av format och jag förmodar motsvarande, fast ”omvända” dualism gäller Bosse Broberg. Kan vara något elektroniskt, någon gemensam struktur hos de vindlande synapserna.

 

PS. Rubriken är en strof ur vis- och ordkonstnären Owe Thörnqvists På Festplatsen, inte minst känd genom den tolkning Pugh Rogefeldt gjorde, fenomenalt framförd på stågylf.

Fuck’em-fingret!

jernis 1 kommentar

Torgmöte inför EU-valet i Gävle igår. Hustru och Jernis vänder SD och Jimmie Åkesson ryggen i tyst protest iförda varsin chic huvudaccessoar á 49,50 från Boutique Byggmax – schysst pris för hörselkåpor för att slippa höra (nåja nästan, den usla högtalaranläggningen till trots) den vid tillfället oemotsagda svartbruna sörjan. Måste ju tänka på vår mentala hälsa. Dagen till ära säsongspremiär för min gamla kära urblekta sommarkavaj.

ryggenmotakesson_3 arbetarbladetBild ur bildspel på http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.7121428-burop-mot-jimmie-akesson.

Rälsbussblues

jernis 4 kommentarer

I ett fantastiskt vårväder skjutsar Hustru mig dit, där jag ska kliva på. I ett utslag av lätt lättsinne har jag anförtrotts hennes iPhone för att dokumentera händelsen. Det pirrar, så klart. Vart är jag på väg? Jag åker från Hennans stationshus, som inte alls ligger i Hennan, vilket den föga befarne mycket väl skulle kunna få för sig, utan vid Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle, dit huset flyttats. Tänk Skansen.

rälsbuss y7 hennan

Nåväl, resan går norrut, förbi Gävle södra och i en behaglig fart passerar vi Gävle central. När Willys norra stormarknad (givetvis finns två dylika förrättningar i ett sådant aktningsvärt merkantilt centrum som Gävle ändå är) skymtar till höger, saktar ekipaget in. Vi är strax framme vid resans slutstation, tillika resans enda station, förutom Hennan som alltså inte ligger i Hennan. Vi är framme vid lokstallarna på Nynäs!

Jag blev där upphämtad av en tålmodig Hustru som förundrade om jag var nöjd, vilket jag i översvallande ordalag förklarade mig vara. Eller ja, det kanske jag inte gjorde, förklarade, inte så hon begrep i varje fall:

–        Jag har både tagit massor av kort och filmat, såväl inne i vagnen som genom fönstren, på rälsen också!

–        Rälsen? …mmMEN VAD ROLIGT!

Sisådär fem–sex minuter tog den väl, njutningen, resan, som samtidigt var en resa mer än ett halvsekel tillbaka i tiden. Det är något särskilt med tåg. Alldeles särskilt är det med rälsbuss. Tätt över rälsen än smeker den, än kränger den. Växlar och skarvar retar sinnena. Man tittar ut, inte ned, och hinner se vad man vill se. Farten är så där exakt lagom som bara en gammal rälsbuss kan erbjuda. En verklig skönhet, som bara blivit vackrare med åren. Se och njut!

Mera läsning och bilder:

Dagen D, om ett stycke symfonisk tågresa Gävle–Avesta Krylbo t.o.r i tredjeklass, majestätiskt framfört i andante av de dubbelkopplade loken D 101 och D 109.

Tidsmaskiner, en betraktelse över min barndoms reseminnen från Öland, om tågen, tiden, teknikutvecklingen, vindkraftverken och moderniteten med en särskild referens till den tyska elektromusikgruppen Kraftwerk, framförallt till deras album Trans Europa Express och Die Mensch-Maschine.

 

Fallen tår för tand

jernis 1 kommentar

I våras sprack en kindtand. Karius och Baktus kilade givetvis oförväget ner för att inflammera och ta kål på pulpan, och lyckades sammanfattningsvis mycket väl i sitt uppdrag. Urborrning/rensning/provisorisk fyllning följdes ganska snart av en ny inflammation. Proceduren upprepades och så i september var det dags för den slutliga rotfyllningen – som jag hade väntat! – med kronan på värken planerad att monteras på halvannan månad senare.

Efter några veckor körde dessvärre inflammationen igång igen så smått. I förra veckan stod den så i full höstblom. Bort med rotfyllningen igen, men där fanns inga som helst spår av illasinnade bakterier! Vid ännu ett besök hos tandläkaren dagen därpå konstaterades en ny spricka, ehuru i en annan tand, lika stendöd som den förra, fast längst in i överkäken. Efter de välbekanta stegen borrning/rensning/provisorisk fyllning och kunde jag åka hem för att fundera om jag skulle behålla tanden till priset av tio lök, inklusive krona. Det hela resulterade i att det skulle jag nog inte.

karius och baktus

En del tänder, särskilt kindtänder, kan vara rätt besvärliga att få bort. Till just den delen visade sig den numera hädanryckta tanden, salig i åminnelse, höra när jag på nytt besökte Folktandvården i går. Den knappa timme operationen tog är ändå långt ifrån mitt flera år gamla pers. Den kvalmiga sommardag det begav sig fick tandvårdspersonalen efter avlägsnande av ungefär halva tanden tillfälle till en lika välförtjänt som försenad lunch medan jag stack emellan med en inbokad förrättning hos min frisör. I morgon bär det av igen, alltså inte till frisören, för att göra om den rotfyllning som åkte ut med badvattnet. Går som tur är på garantin. Den tanden tänker jag mig fortfarande ha kvar, med en krona, fast till avsevärt lägre kurs.

När man har tagit bort en tand blir det som bekant en ordentlig grop som tar flera månader på sig att växa igen. Under tiden samlas allt möjligt smått och gott. Den nya gropen efter kindtanden är kraterliknande, varför jag i morse kunde pilla ur en hel, från gårdagkvällens ranson påpassligt sparad jordnöt. Apropå nöthamstring så bar det sig en gång inte bättre för en till mig bekant professor då han dristade sig till att se på teve och äta jordnötter, alltså samtidigt, i det att han vid själva ilassningen råkade missa munnen och istället hivade upp en nöt långt in ena näsborren, i trakten av tillhörande bihåla. Lyckligtvis lyckades läkaren till slut lirka ut nöten, utan något avancerat kirurgiskt ingrepp.

Det är förresten samma legendariska KTH-professor som jag tidigare rapporterat om, han som bestämde sig för att undersöka om det gick att cykla nedför Arkitekturhusets stentrappa. Jodå, det gick – visade det sig. Fast inte så bra, för någondera part. För all del, trappan klarade sig väl nästan helskinnad, avgjort sämre gick det emellertid för såväl cykel som professor. Om den vårdgivande instansen var densamma som i fallet med den försvunna jordnöten vill jag låta vara osagt.

Mer sommarsurr

jernis 7 kommentarer

Tillbaka från semestern med nyoljat tangentbord. Tillbaka från sydöstra Öland, den gudsförgätna landsänden som även Telia tycks ha glömt. Nästa sommar ska vi hyra en stuga i Uzbekistan, i närheten av presidentpalatset. Där ska täckningen visst vara alldeles utmärkt.

Men man får ta det onda med det goda. Till den senare kategorin hör Carlas Café i Näsby. Där serveras öl och musik av högsta klass i en nedlagd lagård. Det finns visst kaffe också. Liksom förra året åkte vi dit för att lyssna på Anders F Rönnblom och hans strålande medmusikanter. Till musiken läskade jag mig med ett par buteljer Jack Hammer från Brew Dog:

jack hammer

”Take this Hammer …”

Den torra, ljusa alen av West Coast IPA-typ har en mäktig humleblommig doft. Smaken inleds med en ljuvlig, löftesrik humlearomatisk käftsmäll som helt kort övergår i en honungsblommig mellanton för att avslutas med ett utdraget vulkanutbrott av beska som får tungans sidor att slå som lärkvingar av välbehag. Urläckert. Ölet finns faktiskt tillfälligt på Systemet till det oförskämt låga priset 27,90, nr 11868. Låt inte den blott trekvartsfyllda cirkeln för beska i deras varudeklaration förleda dig till misströstan. Ett och ett kvarts varv ligger sanningen närmare.

Liksom förra året shoppade vi på Albrunna Perenner. Förutom en efterlängtad kvanne slog jag bland annat till på en häftig silvertistel. Den har nu, tillsammans med en vanlig liten gullig åkertistel som en smula obetänksamt hade slagit rot i gräsmattan men som jag lyckades rädda undan Hustrus klor, sällat sig till min tistelsamling på ängen.

silvertistel

I dag ställde jag in kökstjänstgöringen. Värmen och gårdagens långa resa tog sin tribut. Hustru och jag provianterade istället vid ICA Kvantums salladsbar. Visst, 100 spänn per kilo för råriven morot är dyrt, liksom för smaklös industrikyckling. Fast det finns ju annat, exempelvis räkor och tonfisk. Fyller man asken med enbart soltorkade tomater, särskilt om oljan först nogsamt torkas av, blir det säkert rena fyndet.

Sommarsurr

jernis 7 kommentarer

Om sommarens vedermödor har den fine och viktige poeten Bengt Sändh diktat lågmält och stämningsfullt:

Vals om sommaren
Nu är den förbannade sommaren här,
en obeskrivlig plåga.
Svettig och dammig och slö och tvär,
torteras jag av sol:

Skriven långt före uppkomsten av moderna påfund såsom Allsång på Skansen och herrar Ledin och Gessle tar Sändhs centrallyriska betraktelse stilsäkert upp de verkligt klassiska sommarplågorna. I själva verket är verket samtida med Carl-Anton, vilket framgår av den sjunde strofen som i sin subtila datering kontrasterar mot de i övrigt sparsmakat tidlösa motiven. Ett spännande grepp som i all sin enkelhet skapar ett hisnande tidsperspektiv.

Fast jag måst erkänna att jag gillar sol och värme, i måttliga mängder. Nu föreligger knappast nån större risk för överdosering vad just det beträffar så länge man håller sig inom landets gränser. Inte heller stör mig getingar och mygg särskilt mycket, givet väl så måttliga doser. Möjligen fästingar då. Hösnuva och pollenallergier varken lider eller njuter jag av. Inget kladdande med glass. Och radion och teven får vara av. Nej, sommaren är bra, inte mycket att klaga på. Att grapefruktjosen har en benägenhet att bli aningen för söt är en smäll man får ta. Vådan av Floridas sommarsol.

En större olägenhet än jossötman är hasselhäcken. 25 jävla löpmeter, minst. Växer som ogräs, rena energiskogen. Två klippningar per sommar. Från EU lär det vara möjligt att erhålla särskilt stöd för forskningsprojekt inom områden av stor betydelse för unionens utveckling. Vad kan vara mer angeläget än att äntligen få det slutgiltiga svaret på den omstridda frågan hur hög en hasselhäck i växtzon IV kan bli? Som av en händelse råkar Gävle ligga i just växtzon IV.

fulhäcken

Häcklad häck.

byggsäcken

En en-kubiks byggsäck är perfekt för att samla och transportera trädgårdsavfall till Gävle kommuns nya fina återvinningscentral. Sitter som gjuten i skuffen.

Ger mig fan på att det var just hassel som växte kring Törnrosa: ”… och häcken växte kämpahög, kämpahög, kämpahög, och häcken växte kämpahög, kämpahög.” Fast egentligen tror jag inte så mycket på den där storyn. Att tösen sov i hundra år må vara hänt, det kan jag till nöds köpa. Men att nån skulle kunnat forcera en vildvuxen hasselhäck som efter ett helt sekel borde ha nått ett Amazonasliknande tillstånd håller bara inte. Definitivt inte en vacker prins med frökenfingrar och vågor i håret. Inte en suck. Möjligen Tarzan, om han av oklar anledning skulle anse det vara värt besväret för en ungmö på 117 vårar.

Lika mycket som jag ogillar häckgörat gillar jag att sköta om min miniblomsteräng med vilda växter. Liksom häcken klipper eller slår jag den två gånger per säsong. Just nu är den nysnaggad efter att för- och midsommarblommorna blommat ut. Så gott som rubbet ryker med, förutom de stolta vägtistlarna och åkervädden, till båtnad för humlorna, liksom den gängliga gårdsskräppan, en mindre tistel vad den nu hette och så den lilla blodroten. Jag inbillar mig att på en betesäng ratas alla dessa av boskapen, vilket min slåtter är tänkt att efterlikna eller ersätta. Lite mynta sparade jag också, för kockeriet.

finängen

Skräppa, tistel och vädd.

Mitt dagliga bröd, giv mig i dag

jernis 11 kommentarer

Jag har berört ämnet tidigare, men det förtjänar att utvecklas en smula. Ämnet ifråga är Hustrus och min högst olikartade syn på kosthållning eller, som Hustru väljer att se på saken, min högst egenartade syn på kosthållning. Jag får motvilligt erkänna att hennes syn nog får anses vara den som anses helt normal i helt normala svenska hem, till vilken grupp av ansedda svenska hem även just vårt hem i ganska många avseendet trots allt får anses höra.

Min syn är således mer apart. Skiljelinjen är inte alls, som man i förstone kan förledas tro, provegetariskt visavi proanimaliskt . Skiljelinjen stavas SMÖRGÅS. Mackaper, så kallar Hustru mig, konstig Mackaper. Medan hon ser bröd som tilltugg till den lagade maten, till och med angeläget sådant till vissa rätter, förfäktar jag den uppfattningen att den lagade maten ska betraktas som en gastronomisk accessoar, som förvisso kan vara piffig men likväl i högsta grad undgänglig, till den läckra och närande smörgåsen. Fast det ska inte vara kvadrupla kreationer à la Dagobert, med en bättre trerätters emellan, det är bara snobberi, utan enkla, möjligen dubbla, mackor, helst med ost, XXO.

råg i magenBröd ger råg i magen.

Soppa gillar jag skarpt. Om den dessutom är god gör inget, tvärtom. Soppans främsta förtjänst är att den även av människor ansedda såsom helt normala brukar förtäras tillsammans med flera smörgåsar. Härigenom kan jag, inledningsvis, lätt trycka i mig upp till fyra–fem mackor och fortfarande anses så gott som fullständigt normal. Ett par tre till går också fint, utan att bli alltför grovt påhoppad. Visst, rågbrödsmåttet är nu visserligen fyllt till rätt skaplig råge, men det är ändå inte tillnärmelsevis lika sjukt onormalt som samma antal exempelvis skulle vara tillsammans med en klick fiskgratäng.

Morgonritualen, som nog vid närmare eftertanke får klassas som en tidig förmiddagsritual, består av mackbredning, både för frukosten och för lunchlådan till jobbet. Jag jobbar bara 80 % och kan därför börja i tiosnåret. Goda dagar blir det soppa till lunch, i vilket fall ritualen förlängs märkbart.

Förutom ganska många mackor och grapefruktjos består min frukost av yoghurt och flingor, inte så mycket kanske, men ändå. Alltså för det mesta, utom när någon på högskolan mycket opassande fått för sig att lägga ett morgonmöte i vilket jag förväntas delta. Det är förstås jävligt segt, men man får ta det onda med det goda. Det goda är att då tar jag tillfället i akt att kombinera frukost och möte, och på ett frukostmöte kan man ju inte gärna sitta och gegga med yoghurt, hur skulle det se ut? Särskilt som övriga deltagare betraktar mötet som ett högst ordinärt, fullständigt frukostfritt förmiddagsmöte. Lite stil har man ju. Den utvidgade brödransonen för att kompensera bortfallet av yoghurt och flingor både förlänger och tidigarelägger ritualen en del.

Riktigt maxat blir det förstås de gånger det hampar sig att jag både har morgonmöte och sopplunch, ungefär som när månen och solen samverkar till springflod. Då gäller det att gå upp extra tidigt för att hinna med. Ivrigt påhånad av en mjuggt leende Hustru. På senare tid har trakasserierna tagit sig nya uttryck, märk väl utan att för den skull de gamla övergivits. Exempelvis har hon hotat med att hämta kameran, bara en sån sak.

För att sammanfatta kan man säga att jag jobbar hårt för den pannordiska saken: käkar svenskt knäckebröd och finskt surdegsbröd som vore jag dansk eller norsk.

Luktsensation

jernis 4 kommentarer

Tänk vad forskningen går framåt:

luktfria kvinnor

Frågan är om det också gäller män? Ja, inte brittiska förstås, det fanns ju som ingen anledning att inkludera dom i studien, men svenska? Själv har jag inte använt deodorant sen tonåren. Att jag gjorde det då berodde bara på att jag trodde det hörde vuxenvärlden till, att det var ett nödvändigt villkor för framgång hos det motsatta könet. Dessvärre inte ett tillräckligt visade det sig, mot all förmodan.

Om det beror på min bristande uppmärksamhet eller möjligen omgivningens finkänslighet att jag aldrig noterat ens en minsta lilla rynk på näsan ska jag låta vara osagt, men enligt Hustru, förvisso en partsinlaga, så luktar jag inte svett. Således byter jag aldrig skjortan eller tröjan av rent odörrelaterade barmhärtighetsskäl utan först när jag sullat ner den tillräckligt. I och för sig brukar just det gå osedvanligt snabbt då jag är helt fenomenal på att grisa ner mig när jag lagar eller äter mat, fast ibland kan det, om jag har tur, faktiskt gå flera dagar, i sällsynta fall uppemot en vecka.

En intressant följdfråga som det brittiska forskarlaget ska försöka besvara i nästa stora projekt är om det finns andra gendefekter som ger en likartad effekt, såsom att fisarna blir luktfria. Något sådant genetiskt material är jag tyvärr inte uppbyggd av, vilket Hustru också beredvilligt kan intyga.

Relaterad länk: Fragrance of the Month.

Interiör från Jernkontoret 16

jernis Lämna en kommentar

Hur många gånger har du stått i andra tankar när du ska raka dig? Ja, alltså om du är kille … eh, eller för all del tjej. Plötsligt står man där med skägget i brevlådan och hela handen full med raklödder, lagom för ett talibanskägg. Att få in fanskapet – löddret, inte skägget – i sprejflaskan igen är bara att glömma. Den perfekta överkonsumtionsförpackningen, löddermånglarna jublar.

Det är inte bara det att förpackningen är bedräglig, även innehållet i sig känns onödigt. Ska sluta med dumheten, vanlig tvål duger gott. Visserligen innehåller väl löddret nåt blodstillande – utifall det skulle olyckas. Sånt kan man också avvara. Som plåster på såren får man lägga plåster på såren.

Det finns en snarlik, minst lika undgänglig produkt: sprejgrädde gjord på de allra finaste kemikalierna. Faktiskt misstänkt liknande, antagligen bara smakämnet som skiljer, om ens det. Lägger sig inte precis som bomull i kistan men hämmar effektivt det blödande magsår som ingår i upplevelsekonceptet.

***

Häromdan slank Hustru in i en begagnataffär för att leta efter en ordbok. Jag slank efter, av helt fri vilja, nota bene. Det vilar trots allt något sympatiskt över såna affärer, återanvändning är bra. Halva priset på kläder erbjöds, tänk om man skulle tjacka en schysst kavaj. Det ingår i alla fall i min högskoleuniform och jag gillar kavajer, lediga, med massor av fickor där jag kan förvara det mesta som damer tvingas släpa på i sina handväskor, undantaget läppstift, tamponger och dylika täcka förnödenheter. Jag hittade en rutig i finaste ylle; satt som en smäck – i den mån nu en kavaj kan sägas göra det – på min muskellösa överkropp.

Hustru tillkallades. Brutalt konstaterade hon att jag redan har en exakt likadan hängande i klädkammaren sen tjugotalet år. Nåväl, redan på den tiden måste jag alltså ha varit begåvad med precis samma utsökta smak som i dag. Med förevändning om en perfekt passform utverkade jag emellertid tillstånd att prova den igen. Så skedde, varvid Hustru avslutade köpeförhandlingen med ett rått flatgarv samt en finstämd recitation av ”Pappa, jag vill ha en italienare”. Det bidde ingen kavaj.

I simtagen

jernis 2 kommentarer

Visst blir man inspirerad av alla fantastiska idrottsmän och -kvinnor i OS. Simmarna beundrar jag särskilt, vilket jag tidigare varit inne på både här och där. Tänk om man skulle satsa på en oldboyskarriär!

Ett dilemma är dock att jag bara fixar att ta mig fram med nåt som med viss välvilja kan liknas vid bröstsim, där starten som bekant sker genom att dyka ner i vattnet, vilket är nog så otäckt. Nä, ska det bli nån ny karriär får jag lära mig ryggsim, i vilket fall jag tryggt kan ta vägen ner i bassängen via stegen och känna efter om det är för kallt. Simsättet har dessutom den stora fördelen att man är vänd med näsan över vattnet. Och fan ta den mört som plaskar i banan bredvid.

En inte obetydlig begränsning i tävlingsutbudet är dessvärre att jag på sin höjd klarar kort bana; efter max 25 meter måste jag nämligen pusta ut en smula. Eller är det tillåtet att hänga på banmarkeringssnörena?

Stilig badkruka som charmerar damerna på läktaren och skyddar mot vatten i öronen.

Givetvis ska jag ha en stab bestående av fystränare, tekniktränare och mental tränare, framförallt den sista för att peppa mig när jag ska doppa mig. För teknikträningen tänker jag mig Hans Chrunak, bara han lovar att hålla sig till torrsimsövningar. Förresten behöver jag kanske ingen fystränare, med tanke på de förnämliga fysiska företräden jag redan besitter.

Sen har jag ju sett hur simmarna, i synnerhet dom manliga, suger in vatten i munnen och så där helcoolt sprutar ut det som blåvalar när dom efter loppet ”badar av”, som vi simfreakar säger. Men så får dom fantastiskt blekta, blixtrande vita tänder också. Såna vill jag också ha, så en barsk klortant som håller koll på mitt bassängvattenfrustade ska dessutom ingå i staben. Här räknar jag med att Hustru är behjälplig. Fast nån avbadning blir det verkligen inte frågan om; kallsuparna under loppet lär gott och väl räcka till.