Toffelskurk

Jag fortsätter på toffelspåret, lämnande fåglarnas sexualliv därhän, i alla fall för stunden – men, men, man vet ju aldrig. För herrans några år sen slog vi till med ett storpack billiga frottétofflor från IKEA. Självklart tog jag dom blå såsom det anstår husets herre.

Fast billiga och billiga. Med tanke på engångskaraktären är mina norska filttofflor, den enorma skillnaden i inköpspris till trots, säkert tiofalt överkomligare. En annan inte helt oväsentlig fördel förutom komforten är att man vet var dom är, på fötterna.

Normalt ikläder jag mig hjälterollen med min sällsynt naturliga talang därför. Undantag förekommer … … nästan aldrig. Jag blev i dag påmind om den senaste, måhända enda, gången genom Hustru när Lakrits, efter att ha sovit bort hela jäkla solskensdagen, snofsade till sig för att gå ut skymningen:

H: – I mörkret är alla katter …

J: – … grå (gäller även L givet att svart räknas som mörkgrå). Apropå det, kommer du ihåg när vi köpte IKEA-tofflorna?

H: – Nja, vad då?

J: – Jo, jag råkade ju ta fel tofflor när jag var uppe och kissade och ställde dom på fel ställe. Det fick man förstås fan för på morron, men jag gick resolut till oförvägen motattack: ”I mörkret är alla tofflor blå” – och den ovillkorliga kapitulationen var ett faktum.

H: – Haha, men det var på den tiden jag tyckte du var charmig!

J: – Ja, visst är det helt obegripligt.

Ungdomens källa och pippfakta

Vem har sagt att det inte går att köpa sin ungdom. Vi var på stan för att shoppa varm kontorströja och tofflor åt övertecknad. För dom senare körde jag med ett säkert kort: samma typ av norska ulltofflor som senast, för fem–sex år sen. Pris 400 kr, 50 % rabatt inkluderad. På Hustrus inrådan valde hon dock en för mig helt ny tröjmodell. Därtill tarvades också en matchande accessoar:

Bomullströjan med fleecefoder, 299 kr, kommer från Dressman och gemet i gediget trådstål, 59,90 kr (100-pack), från Kontorsleverantören. Notera den skitcoola looken; ulltofflorna kom dessvärre inte med på bilden.

***

Hustru läste i senaste numret av Sveriges Natur att duvhöken parar sig 500–600 gånger för varje kull: ”En sån skulle du va´!” Låter helt okej, faktiskt fullt tillräckligt. Sparvhök skulle bara vara ”too much”.

Interiör från Jernkontoret 15

Jag var till sjukgymnasten i går. Nä förresten, i förrgår, fast jag var till sjukgymnasten i går, fast en annan sjukgymnast. Hårt liv. Hon, alltså sjukgymnasten i förrgår, förbjöd mig på det bestämdaste att jogga. Hårt liv.

http://tracking.technodesignip.com/?action=count&projectid=642&contentid=6533&referrer=-&urlaction=r...

Hustru har följt serien True Talent som gått på nån av reklamkanalerna under hösten. Jag brukar inte vara mycket för sånt, men som biliggare framför sovrumsteven så kastar man förstås både ett öga och öra då och då (teven ser rent ut för jävlig vid det här laget). Fast jag måste säga att jag är väldigt imponerad av deltagarna.

I snacket efter en låt sas att det svåra tonartsbytet genomfördes utmärkt. Jasså minsann. Då vet jag ju en som kommer att bli helt oslagbar i nästa års tävling. Jag klarar galant … ja säkert sju, åtta tonartsbyten under en enda vers av Ja må hon leva.


Den fagraste vår

Soffan, nanndags, och Rut tre och ett halvt ber som vanligt:

– Morfar, berätta från när du eller mamma var liten!

Så klart. Efter ”fiske i dimman”, ”tvenne vilseblivna föräldrar”, ”kissis på isbanan” och ”tepojken i London”, drog jag ”strumptricket” till Ruts stora belåtenhet. ”Tandemtricket” då? Nja, det får nog vänta ett tag, liksom ”Jernis goes alpine combination I and II” och eventuellt några väl valda ungdomssynder.

Simultankapacitet

Det gäller att ha många bollar i luften: hjärninflammation, lymfom, defekt immunförsvar och rasad höftled. Allt inte precis samtidigt, men ändå. Använd för all del ”tycka-synd-om”-knappen alldeles under inlägget.

Man skulle kunna tro att höftförslitning beror på ett ”aktivt” liv, vilket härmed motbevisas. Återkommande ingredienshöftningar vid spisen ska visst inte heller inverka menligt. Mycket riktigt är förslitning enligt läkarna egentligen en oegentlig beteckning; artros som det också heter är att föredra. Artos är en sjukdom som i mitt fall uppstått som en biverkan av cytostatika. Någon gång under våren ska jag få en sprillans ny höftled i sobert titanutförande.

Egentligen har, fortfarande enligt sakkunskapen, hela kittet att göra med mitt antagligen medfött risiga immunförsvar. Det konstaterades inte förrän för två år sen, och sedan i somras medicinerar jag mig själv tre gånger i veckan med immunoglobulin. Det funkar som så att en pump trycker in 20 ml vätska subkutant i magfläsket, höger eller vänster sida efter behag, under en timme.

Gränsen för högkostnadsskydd för läkemedel ligger på 1800 kr per år. Den spränger jag två gånger i veckan eftersom priset för en ampull springer iväg till 1200 kr i runda slängar. Behandlingen är livslång. Och jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: jag har haft och har förmånen att få en fantastisk vård av en fantastisk personal!

Högsommar på höglandet

Cyndi undrade i en kommentar om jag besökt Skottland. Jodå, två gånger, första -66 eller om det var -67. Interrailkortet introducerades 1972. Givetvis var Jernis med premiäråret och sedan ytterligare några gånger. Den andra tågluffarsommaren, -73, styrdes kosan bland annat mot Skottland och Edinburgh och sen vidare norrut. Vi hade inget särskilt mål utan bestämde oss för att hoppa av där så inbjöds. Det gjorde det i Pitlochry, ca 10 mil norr om huvudstaden. Mycket pittoreskt, det antyds om inte annat av namnet.

Om du följt min blogg kommer du kanske ihåg den bland svenska pubertala ynglingar populära KUK-bilen. Kortet är taget just i Pitlochry, vilket likaledes hörs på namnet. Jag hittade ett till kort därifrån i min osorterade samling:

Atholl Road trafikerad av en svensk skottkärra

Det är ju några år sen så minnet är inte knivskarpt. Men i sökandet efter en pub hittade vi istället stället Pitlochry Bowling Club. Hur det nu var blev vi inbjudna. Det visade sig inte alls vara någon bowlingklubb utan just en Bowling Club, dvs en plats för att spela bowls och dricka ale. Spelet liknar boule men genomförs på gräs och tycks liksom detta främst praktiseras av pensionärer. Vi hade mäkta trevligt, fick provspela och trakterades med ett par pintar och antagligen nån pinne därtill.

Apropå på det så finns i Pitlochry Skottlands minsta destilleri – The Edradour, grundat 1825. Dessvärre hade jag inte åldern inne för ett besök. Det skulle dröja drygt 32 år innan jag fick tillfälle att smaka:

Jag fick nämligen en flaska i 50-årspresent av min chef (ja, alltså den förra, inte Hustru). Om Brew Dog är ett egensinnigt bryggeri är Edradour dess like bland destillerier. De exklusiva dropparna har en så särpräglad, ”hårdkokt” smak att det kan vara svårt att tro att den är en skotte. Det är en dryck att hata eller älska, inget däremellan. Jag hatar den inte. Förutom den tioåriga standardwhiskyn finns ett antal speciallagrade. Visst, de är också väldigt bra, men för runda eller rent av mesiga i min smak. Bolaget har tre varianter i beställningssortimentet. För Edradour 10 Years, varunr 86247, får man slanta facila 469 kr.

Hjärtklappar

Årets julklapp från exhustru:

Nåja, den hade jag väl gjort mig förtjänt av. Men lite snäll måste jag trots allt ha varit, till och med lite jättesnäll:

Julklappsfoto med yngsta barnbarnet Rut

Av äldsta barnbarnet Edit fick jag en temugg, eller snarare pennmugg, för dessvärre hände en liten olycka när jag kom hem med den … ja, kanske inte så liten, utan alldeles förskräcklig:

Nu gör det inte så mycket ändå, faktiskt inget alls, för istället står den nylimmad och fin på hedersplats bredvid datorn till ständigt beskådande av morfar.

Lite julstök

Många är ute i god tid inför julen. Inte Jernis. Okey, jag har gjort gravlaxsåsen men den inlagda strömmingen får vänta ännu några dagar. Julklapparna till barnbarnen fixar vi som vanligt på upploppet.

Men med en sak är jag i år klar redan före jul. Välpreparerad. För ett par veckor sen vräkte snön ner trots att spriten hade sjunkit under −10 °C. Bara att dra på sig termobyxorna och ut och göra sin plikt med skyffeln. Ha! – bara och bara. Jag var visserligen förvarnad efter tidigare byxprovning, men likväl. Dra gick väl an, eller snarare slita, men knäppa gick förstås inte. Trots allt kunde jag nöjt konstatera att jag inte hade vuxit ur skinnvantarna.

Efter jul måste Hustru allt ta mig i kragen. Distansträning ska visst vara väldigt effektivt. Sisådär 150 m känns lagom, till att börja med. Man får akta sig för att bli nertränad.

Egen namnskylt

Ingen har väl undgått de bruna ”lokaliseringsmärkena för turistiskt intressanta mål med mera” som står här och där, inte bara efter svenska vägar. En grupp sådana märken är ”världsarv”, exempelvis vid Falu gruva. Sen 2000 är ”Södra Ölands odlingslandskap” också klassat som världsarv, vilket en hel del skyltar upplyser om. Fast längs den en mil långa sträckan över Stora Alvaret, som ingår i världsarvsområdet, finns bara en brun liten skylt på ett ställe där en av många stigar korsar landsvägen:

Till Transportstyrelsens försvar kan sägas att det väl inte är helt lätt att skylta en så stor yta på ett bra sätt, men frågan är om skylten inte förvirrar mer än upplyser.

Sommaren 2005 åkte Hustru och jag som vanligt ner till stugan för att fira semester och dessutom just det året min 50-årsdag ett par dar senare med släkt och vänner. En liten bit bortom Alvar-skylten, vid nästa stig, upptäckte vi en ny skylt:

– Titta där, sa jag, nu har det slagit komplett slint i nåt byråkrathuvud.

Efter ytterligare ett par kilometer dyker så nästa skylt upp, och strax efter ännu en:

– Det här kan inte vara sant, måste vara nån som behagar skämta aprilo – i juli – men med vem?

Väl framme vid stugan fanns en fjärde ny skylt! Jag hade väl så smått börjat ana ugglor bland måsarna men först då föll polletten ner:

Ha ha! Det var förstås storebrorsan som varit framme. Vi är olika på dom flesta sätt men inte vad gäller lek med språket. Men det räckte inte med det. Nere vid Skärlövs hamn hade han också skyltat, i precis samma upplysande anda:

När jag vaknade på själva födelsedagen för att sätta mig med temuggen vid den nya uteplatsen (som också var en present) väntade en sista skyltöverraskning:

En likadan hade bror slagit ner vid stora landsvägen. En hel del bilister fattade galoppen och tutade. Skyltarna var kanske den allra bästa födelseklappen, och i särklass den mest originella.

OBS: Fler Ölandskort från bloggen finns samlade i galleriet Bilder från södra Öland.

Svensk guldmedaljör

I går var det äntligen den STORA DAGEN, utdelning av NOR-medaljen som röstades fram i Nit och redlighet i rikets tjänst.

När jag som liten grabb fick kläder var det ofta ”för att växa i”. Det är då fan att en man i sina bästa år fortfarande borde tänka på det. Det löste sig i alla fall; nionde provade byxparet från klädkammaren gick att knäppa – under inandning. Att det råkade vara jeans kunde inte hjälpas och dom var trots allt svarta och nästan oanvända.

Under en utsökt middag på pittoreska Soldathemmet utdelades utmärkelserna av rektor Maj-Britt Johansson. Ingen annan hade valt medalj. Jag redogjorde under utdelningen för mitt val styrt av mina läsares ytterst sofistikerade smak.

 

Många ville titta på medaljen och gav mig rådet att skaffa frack, men Hustru tycker att det duger gott med jeansjacka. Frack får anstå till nobelpriset.

Om det ändå hade varit Victoria, eller ännu hellre Madeleine, men nu är medaljens framsida medaljens baksida, så baksidan får bli framsidan: