Jag tycker inte om skräckupplevelser. Vem gör det, undrar du. Många faktiskt, så länge det inte sker i verkligheten, utan på film eller i bok. Men inte Jernis. Inte bara inte tycker om, utan att det är rent fruktansvärt. Jag lider nog av fobofobi.
Fobofobi låter ju väldigt otäckt i sig, uschiamej. Tänk om jag har det, vad rysligt det skulle vara. Blotta tanken får mig att skälva av skräck. Hmm … då lider jag nog också av fobofobifobi.
Fobofobifobi låter ju väldigt otäckt i sig, uschiamej. Tänk om jag har det, vad rysligt det skulle vara. Blotta tanken får mig att skälva av skräck. Hmm … då lider jag nog också av fobofobifobifobi.
Fobofobifobifobi låter ju väldigt otäckt i sig, uschiamej. Tänk om jag har … … …
Ett annat vattenhål vi frekventerade var The Swan på Bayswater Road, synnerligen väl placerat halvvägs mellan hotellet och butiks- och restaurangkvarteren i city.
The Swan – en pub med mörka anor
En kväll vid den sedvanliga vätskekontrollen på hemvägen satt en man bredvid oss och pratade i pubens telefon. Plötsligt tog han luren från mun och frågade mig:
– What’s the name of this pub?
– The Swan, svarade jag världsvant på min bästa skolengelska.
– Yees, sa mannen och tittade frågande på mig.
– Öh . . . The Swan, upprepade jag.
– Right, t h e n a m e o f t h i s p l a c e i s? frågade mannen igen aningen irriterad.
– Well, The Swan, försökte jag oförväget än en gång.
– YEEES, T H I S O N E, THIS VERY FUCKIN’ PUB?
– Öhhhhh, the big white bird you know, klämde jag förbryllat fram, sträckte på halsen och flaxade med armarna.
– Aha, The Swan, sa mannen med ett generat leende och knackade i bardisken, this one is The Swan!
Vem den telefonerande mannen var är inte känt men den som garvade i luren i andra änden var faktiskt ingen mindre än hr popartisten och dito legenden Paul McCartney, numera Sir Paul.
Elva år senare, 1990, kom Paul McCartney nämligen med sitt album ”Tripping the Live Fantastic”. Ett av spåren på albumet är ”This One”:
Hängde du med? Refrängen går annars:
If I never did it, I was only waiting
for a better moment that didn’t come.
There never could be a better moment
than this one, this one.
The swan is gliding above the ocean,
a god is riding upon his back,
how calm the water and bright the rainbow
fade this one to black.
Trots intensiv brevväxling mellan Jernis och Sir Pauls respektive stjärnadvokater har ännu inte en uppgörelse nåtts om en delning av royaltyn från låten. Även med en så liten andel som tio procent minus advokatarvode räknar jag med ett tryggat pensionärsliv med livets nödtorft på spanska solkusten.
London sägs bland annat vara Sveriges andra huvudstad och fjärde största stad. Kan nog stämma. Jag har aldrig bott där men besökt den flitigt, kanske 20 gånger genom åren, både för jobb och nöje.
Första gången, 1966, var jag elva år och åkte dit med föräldrarna via färja Göteborg–Hull. En upplevelse. Mest spännande var när jag olovandes smet iväg på stan för att köpa te i en specialaffär jag spanat in. Hur tunnelbanan funkade visste jag ju efter alla besök hos morfar och mormor i Stockholm.
Valutan var en något större utmaning för då gick det 20 skilling på ett pund och 12 pennysar på en skilling. Den brittiska valutareformen till decimalsystem kom 1973, bara 118 år efter den svenska.
Hösten 1979 besökte jag och exhustru den brittiska metropolen. Hemma i min ömma moders och systers vård lämnades vår knappt ettåriga Maria. Inget jag är stolt över idag. Att dom drabbades av en trestegs magsjukeraket gjorde inte saken bättre. Men vi hade det fint. Hotellet måste visserligen ha varit ett av Londons i särklass sunkigaste, rått och kallt med groteskt skitiga heltäckningsmattor och tapeter med ett fascinerande mönster av fuktrosor. När jag slog mig ner i sängen vek sig ett ben som den av allt att döma bara hade varit uppallad på. Hotellet var obemannat på kvällen så där fanns ingen hjälp att få. Behändigt nog fanns en vattenläcka i taket under vilken stod en strategiskt placerad hink som fick duga som reservben. Vattnet fick grannen under ta hand om.
Portobello Road med sin ”street market” var då som nu en turistmagnet. Då fanns dessutom fortfarande en hel del övervintrande hippisar som satte sin prägel på omgivningen. Gott om restauranger förstås, mest asiatiska. Vi provade en indisk, och valde för säkerhets skull ”extra mild”. Det visade sig vara en helt onödig försiktighetsåtgärd; tungan kan ju inte gärna bli mer än förkolnad. Den servile kypmästar’n försökte upprepande gånger att truga med mer pilsner. Tänk dig en korsning mellan Basil Fawlty och Peter Sellers rollfigur i den här scenen:
Vi avböjde heroiskt för att efteråt rusa till närmsta vattenhål och släcka den ohyggliga skorstensbranden.
Vissa simmare, till exempel den explosive Stefan Nystrand, är vassare på kort bana medan andra, såsom Anders Holmertz, är specialister på lång bana. Precis som Nystrand föredrar jag själv den korta 25-metersbanan. Inte så att jag är särskilt explosiv utan snarare för att den erbjuder minst risk att drunkna, för trots idogt nötande på simskolebänken har jag aldrig lyckats skaffa simkort (förutom det som sitter i mobilen).
Nystrand – Holmertz – Jernis
Om jag är en usel simmare så är farsan än sämre. Men fiska ska han, liksom min farfar skulle när han drunknade i Orsasjön långt innan jag föddes. Det handlar med andra ord om en genetiskt betingad defekt – avsaknad av simhud mellan tårna – i rakt nedstigande led.
Visst är det underligt att det heter simma på svenska medan det på norska och danska heter svømme, på engelska swim, på tyska schwimmen, på holländska zwemmen och på afrikaans swem. Att förflytta sig i vatten medelst vissa kroppsrörelser har därför på svenska högst troligt nån gång i tiden benämnts svimma. När betydelseförändringen inträffade är svårt att säga, men det torde stå utom allt tvivel, att djupt involverad i det skedda är någon av mina förfäder, antagligen samma person som är upphovet till metaforen ”agera sänke”.
Min morfar och mormor, Erik och Anny Nygård, bodde i Stockholm. Mormor drev från mitten av 20-talet till 1962 en liten rörelse, A. Nygårds Fågel och Vilt, i Centralsaluhallen som låg på Norrmalmssidan (Blekholmen) av Kungsbron. I saluhallen såldes främst kött och fågel av varjehanda slag.
Kungsbron och Centralsaluhallen för partihandel, 1923. På dagens adress, Kungsbron 23, finns kontors- och affärshus.
Saluhallen öppnades 1912, samma år som Slakthusområdet invigdes. År 1933 tillkom Klarahallen för frukt, grönt och blommor och 1939 Partifiskhallen för fisk och skaldjur. Hela komplexet kom att kallas Klara partihallsområde.
Annys lilla affär bestod av två bodar, i den ena tamfjäderfä och i den andra delikatesser som tjäder, orre, ripa, nykokta kräftor och renkött. Producenter – då pratar vi inte Kronfågel – främst kring huvudstaden levererade slaktkroppar som plockades och togs ur. Endera besökte kunderna affären eller så ringde man in en beställning som effektuerades per paketcykel med vederbörlig firmaskylt, under dom sista åren av Erik som pensionerat sig som timmerman. Kundkretsen var stor, inkluderande såväl restauranger som Östermalmskärringar.
Myndig momor Anny frestar med dom läckraste av ankor, höns och gäss. 1958.
Baksidan av kortet bär både Dagens Nyheters och Expressens stämplar: ”Reprod.rätt förbehålles”. Korkat nog anges inte vem rätten förbehålles, men man får väl tryggt anta att dom menar Jernis.
Jag minns väl att jag vid flera tillfällen tvingades tillbringa många timmar i saluhallen. Jäv-v-vlar vad det luktade. Oftast satt jag och min äldre bror Olof och delade upp äldre, synnerligen fjäder- och blodsbesudlade mynt som mormor sorterat ut ur växelkassan åt oss. Med tiden växte dom till en hel myntsamling som jag fortfarande har i behåll, dessvärre inte i autentiskt skick utan tvättad. Dessutom frekventerade vi gärna med mormors goda minne en grannbod som faktiskt sålde både choklad och läsk, bland annat min favorit Grappo på magnumbutelj (66 cl)
Lagom till Annys pension lades Klara Partihallsområde ner 1962 och verksamheten flyttades till Årsta Partihallar.
En sommarmorgon 1962 i Klara Partihallsområde med stadshuset i bakgrunden
Här slåss detaljister, transporter av alla de slag, personal och grossister om utrymmet. Kolla in Citraskåppaddan(?) med ”BJUD PÅ RÄKOR” i förgrunden till vänster och skåpbilen till höger med reklam för Fyffes bananer, vilka enligt KTH-teknologernas skämttidning Blandaren ”äro så lättsmälta att de smakar skit redan i munnen” – tryckt efter att Banan-Kompaniet i ett högst obetänksamt ögonblick beslutat sig för att upphöra med annonseringen i tidningen och därmed det ekonomiska bidraget till teknologföreningen.
Hemma igen efter halvannan vecka vid stugan i Skärlöv på Öland. Ja, jag vet att semesterbilder är det i särklass effektivaste bekämpningsmedlet mot publik, men tills vidare får du likafullt nöja dig med några foton som jag tog kring stugan. Fast jag återkommer endera dan med den gamla vanliga svadan.
Mormors barndomshem, östra sidan, och syrrans bil, främre sidan
Leden (som man kallar grinden på Öland)
Utsidan av bon
Södra murens norrsida (luftfuktigheten var nästan 100 % under hela vår vistelse)
… vilket inte hindrar dom onda att uppgå till exakt samma antal. Rännskitan är i och för sig självförvållad. Det är inte just mer än en vecka sen jag förstod att jag utvecklat en oresonlig laktosintolerans. I går hittade jag med huvudet under armen ett par stackars våfflor i frysen. Otur. För övrigt matchas det ännu ihållande ryggskottet galant av en slem luftrörskatarr med tillhörande febertoppar.
Lovar att trots allt inom kort återkomma med ett eller annat ”seriöst” inlägg.
Jag avslutar vykortskavalkaden med två Plintsbergskort och ett Falukort.
Utsikt över Siljan med bland annat Gesundaberget i bakgrunden. Kortet är antagligen kolorerat och taget på 40- eller 50-talet. Fotografen stod av allt att döma på ungefär samma plats som jag vid tagningen av fotot från mina föräldrars stuga (uppförd i mitten av 70-talet), se inlägget Plintsberg.
Utsikt över Siljan från Nygårds, vilken är släktgården på min morfars sida. Kortet är taget vid en position ca 1 km nordost om det förra. I boken ”Plintsberg”, se åter inlägget Plintsberg, finns på sidan 9 kortet återgivet i svartvitt.
Falun, Åsgatan med Kristine kyrka. Från mitten av 60-talet, före högertrafikomläggning även om det inte framgår på grund av enkelriktningen. Gott om Volvosar och även en Opel Kadett syns.
—
OBS: Fler Plintsbergskort från bloggen finns samlade i galleriet Plintsbergsbilder.
Jag har drabbats av ett mäktigt ryggskott. I går rätade min kiropraktor på ryggen, ja min alltså. Det kommer att ta några dagar innan den värsta värken lagt sig. Varning för nedsatt bloggaktivitet!
Varför heter det förresten ryggskott, men exempelvis magont och nackspärr? Nu är ju nackskott redan upptaget i betydelsen ”Österns pärla”, men magskott vore väl fullt tänkbart.
Jernis 