Allt som oftast fångar Dagens Nyheters krönikör Alex Schulman min blick, så också i dag. Hans illa dolda upprördhet skvallrade redan rubriken om:

Jag vill skrika när Romina Pourmokhtari säger att vi har tid att grunna på klimatet

Ett par passager i den i sin helhet välformulerade krönikan kan räcka för att ge en lite djupare inblick i vad det är som väcker hans starka indignation:

/…/
Och när hon blir ställd mot väggen, som i DN häromdagen, blir hon diffus, utsökt i sin dunkelhet, hon säger att ”vi behöver sätta oss ner och mejsla fram politiken” och lite senare: ”Vi behöver sätta oss ner i lugn och ro.” I klimatministerns värld finns all tid i världen, att sitta ner och grunna i lugn och ro, på vad vi ska ta oss till med allt det här besvärliga.
/…/
Finansminister Elisabeth Svantesson får frågan om vi kommer nå klimatmålet och svarade: ”Går det inte så går det inte.” Liberalernas Robert Hannah skrev på Twitter att kunna nå klimatmålen till 2030 är ”som att tro på jultomten”. Men klimatministern själv fortsätter av oklar anledning att vara hoppfull. I Nyhetsmorgon häromdagen: ”Vi sitter just nu och jobbar fram analysarbetet för den här handlingsplanen som ska komma med mer politik så att vi faktiskt ser till att nå våra mål.”

Jobbar fram analysarbetet? För en handlingsplan? Vad betyder det? Vad är det som pågår?
/…/

Jag håller dock inte alls med Schulman. Faktum är att klimatministern är ett under av klarhet och visar på en dådkraft av sällan skådat slag bland politiker. Det må ändå vara Pourmokhtari ursäktat med tanke på hennes ovana i ministerrollen som tillsammans med ett ungdomligt oförstånd förstås lätt kan leda till att de grannlaga arbetsuppgifterna angrips en smula överentusiastiskt.

Vi tittar i backspegeln och vad hittar vi väl där, för tio år sen. Jo då precis som nu riktade miljöorganisationer hård kritik mot regeringen, för tillfället styrd av Alliansen. Riksrevisionen gav sig in i debatten och sågade regeringens klimatfientliga trafikpolitik vid fotknölarna. En ny rapport från Naturvårdsverket visade att Sveriges klimatutsläpp hade ökat de senaste åren, vilket överraskade exakt ingen.

I samband med detta fick bloggen en exklusiv intervju med statsminister Teddy Freddy, vilken här återges i sin helhet

Jag frågar statsministern hur han ser på den allvarliga kritiken. Som det anstår en verklig statsman spänner han sina cockerspanielögon i mig varpå han bestämt avfärdar denna som han menar ”hårt vinklade verklighetsbeskrivning” i vilken han ”inte alls känner igen sig” och undrar ”från vilken planet kritikerna kommer”. För att ändå gjuta olja på de av kritikerstormen uppiskade vågorna ger han bloggens trogna undrarkrets följande lugnande besked:

– Även om jag är förhindrad att yttra mig om det enskilda fallet vill jag understryka att det är min fasta övertygelse att vi inom Alliansen är praktiskt taget kompromisslöst överens om en målsättning att sannolikt redan under nästa mandatperiod internt starta förankringsarbetet i avsikt att börja sondera terrängen för en utvärdering av förutsättningarna för en bred politisk uppgörelse för tillsättande av en utredning för att skapa underlag för planering av ett första förarbete för programmering av en långtidsstudie i syfte att fastställa ett universellt gränsvärde för högsta rekommenderade koldioxidhalter i jordliknande atmosfärer, givetvis bara gällande under förutsättning att de ekonomiska målen inte äventyras, avslutar statsminister Teddy Freddy nöjt.

Statsminister Teddy Freddy kände sig trygg med klimaten.

Läs och lär Romina Pourmokhtari så ska det nog bli en fullfjädrad politiker av dig också vad det lider.