Prolog: Dagen var just vacker, det skulle visa sig gå alldeles utmärkt att bli senior i kavaj. Till skillnad mot att som i sportens värld bli mästare i kavaj, kom här själva kavajen att spela en central, ja antagligen en helt avgörande roll. Det hela började illa, riktigt illa, en vecka tidigare.

***

Mina syskon och jag skulle sammanstråla i våra föräldrars forna hem för att under några dagar gå igenom kvarlåtenskapen och som avslutning föra mor till sista vilan. SMHI gissade på strålande sol och skapligt varmt vid dagen för ceremonin. Det fick bli min tunnaste kavaj, den grå, vilken dessvärre hade flera fula veck i ryggen. Jag vände mig till närmaste expert, det vill säga Hustru. Tro nu inte att jag är en handfallen mansgris vad gäller hushållsgöromål, husets köksmästare (blott undantagsvis i kavaj) som jag ändå är, men strykning är nu inte min bästa gren.

Hur det gick till i detalj vet jag inte, men plötsligt skrek Hustru Å NEJ! från tvättstugan. Hennes närmast osvikliga simultankapacitet hade klickat, något gick fel i tajmingen mellan bestyren. Max fem sekunders ouppmärksamhet räckte för att gemene strykjärnsnörd skulle kunnat utläsa både fabrikat och modell utifrån den inbrända bilden på kavajskörtet. Visserligen hörde den tunna grå till favoriterna, men lätt fånget, lätt förgånget. Det som grämde mig mest var att jag inte längre skulle kunna få njuta av min kompis Rogers lystna blickar på kavajen.

Hustrus ”bomärke”.

Jag reser kavajlös i hopp om att den lokala andrahandsmarknaden ska ha en snajdig sommarkavaj att erbjuda. Utbudet visar sig vara, tja, torftigt, men jag hittar en lätt och ledig, ljusblå, så gott som ny. Efter vederbörlig granskning kommenterar min syster sparsmakat att den sitter bra men att ärmarna skulle kunnat vara något längre. Inget ”urläcker”, inget ”snygg”, inte ens en godkännande nick, vilket så klart är en smula oroväckande, men vad göra och 150 spänn är ju inte hela världen. För all del, priset är lite högre än vad det var på den genom Hustrus försorg brännmärkta, fast det fyndet har å andra sidan ett antal år på nacken.

Inför tågresan hem köper jag på medsläpad laptop en ”sista minuten”-biljett till kraftigt rabatterat pensionärspris. En bokningsbekräftelse dyker snart upp i inkorgen men ingen biljett trots att pengarna bevisligen dragits från kontot. Otaliga försök att klicka på ”Hämta” på SJ:s hemsida hjälper nada, ingen biljett. Jag ryser vid tanken på kontrollavgift à 1500 kronor, något jag hört ryktats om hade drabbat resenärer i liknande situation. Nåväl, på stationen måste det rimligen finnas en biljettautomat, bara att mata in bokningskoden och få biljetten i handen.

Direkt efter akten på kyrkogården är det dags för hemfärd, iförd lätt och ledig, ljusblå sommarkavaj, vit skjorta och mörka byxor. Till min fasa saknar järnvägsstationen automat. Jag hade dock läst att i sånt fall kunde Pressbyrån bistå och en sån finns i alla fall. Javisst, mot en ”smärre” avgift à 100 kronor skriver de så gärna ut biljetten, hela pensionärsrabatten åt fanders. Jag är nu inte den som vill befrämja ocker, så det kan de fetglömma, det må bära eller brista.

Jag går till perrongen i god tid i hopp om att finna SJ-personal att rådfråga. Strax innan tåget kommer in dyker det upp två som ser ut att vara i färd att gå på sitt arbetspass. På min fråga om de ska vara tågvärdar (notera inte ”konduktörer”, man hänger väl med) svarar mannen av de två:

– Nä, inte jag, jag kör, det är hon som trakasserar passagerarna, haha.

Jag berättar om mitt bryderi, varpå kvinnan av de två snabbt fipplar med tjänstemobilen och säger:

– Per?

Häpen undrar jag om hon såg att just jag har haft biljettproblem:

– Nä, men det finns bara två pensionärer på passagerarlistan, Margareta och Per, och jag gissade på Per, haha.

– Jernberg, fyller jag i och därmed är biljettviseringen klar redan på perrongen.

Alldeles i onödan hade jag oroat mig men är förstås glad att det gick så smidigt, helt utan befarat nitiskt bemötande. Fast det där med pensionär suger, hur i hela friden kunde hon vara så säker? Ja-ja, jag ÄR pensionär men tänk att utan prut bli tagen för en sån, jag som bara för ett par–tre år sen anmodades visa leg för ålderskontroll. Svaret på gåtan kommer jag att få vid hemkomsten till Gävle.

Där möter Hustru mig vid parkeringen. På håll ser hon ut som en fågelholk för att när jag kommer närmre byta till ett sånt där försmädligt leende, ett sånt som just hustrur plägar vara förmögna till:

– Har du hittat den efter far? frågar hon med stinn blick på kavajen.

Alltså, min far blev 93 år.

***

Epilog: På vägen hem fastslog Hustru att ”den där kavajen behöver du inte ha mer”. Numera är Gävles andrahandsmarknad sålunda en lätt och ledig om än föga snajdig, ljusblå sommarkavaj rikare medan jag är 150 kronor fattigare.

Det må vara en sak att överlåta spel och dobbel till robotar och AI-appar, men att tvinga en stackars simpel arbetsmaskin (hur nu en sådan definieras; en maskins förbannade uppgift är väl ändå att utföra just arbete, särskilt av jättejobbig och skittråkig karaktär) axla det tunga ansvaret att pricka in rätt resultat, tyckes mig övermaga tjaskigt:

För egen del säger jag som Putte Kock: grundtips deponi, gardera med återvinning.

Jag läste i dagens nummer av svt.se: ” M vill renodla potatisens uppdrag”. Hmm … förmodligen med effektivare bekämpningsmedel.

Grundfoto: Adam Ihse/TT

Av resultatet av COP 26 i Glasgow att döma kan Annie Lööf se framtiden an med tillförsikt.

Autokorrektion är en starkt underutnyttjad funktion vid texthantering. Med några få knapptryckningar i din favoritordbehandlare kan du undvika att uppfattas som fett mossig. Följande är några heta tips:

Uttrycken med avseende på, med hänsyn till, i fråga om, vad beträffar, vad gäller, beträffande, angående, rörande och vad anbelangar bör genomgående automatiskt ersättas med när det kommer till. Lägg likaså in avgå, ta avsked, få sparken, riva kontraktet, avträda, avresa, sluta, dra sig tillbaka, säga adjö, göra sorti och ta farväl som alla med fördel ersätts med lämna. Att lämna egentligen är ett så kallat transitivt verb (alltså verb som kräver objekt, dvs. vad som lämnas: laget, stationen, jordelivet, en del övrigt att önska etc.) behöver du inte bekymra dig om, det är sedan länge sjukt passé. Listorna är på intet sätt kompletta, så var vaksam och lägg in andra synonymer så fort du stöter på eller av misstag råkar skriva en sådan.

Därtill rekommenderar jag starkt att autokorrigera alla förekomster av både här och nu med här och nu. Så klart att det kan bli lite tokigt här och nu och där, liksom när det kommer till när det kommer till och lämna, men det är smällar en får ta på parnassens höjder.

---

Kommentar: Även publicerad i något kortare version som en krumelurika i Arbetarbladet 6 oktober.

Språket är statt i ständig förändring och utveckling, komparationen inte undantagen. Säg vilken språkpolis som inte har suttit i husets bästa fåtölj och ryst över dubbel komparation såsom ”mer allvarligare”. Icke förty finns i det här fallet ett starkt vetenskapligt stöd. En dag såg nämligen den tyske lingvisten Herr Professor Dr. Dr. Dr. Holger Mehr-Bestwisser ljuset och kom till den underbara insikten att emedan komparativ och superlativ inte bara kan stå som substantiv utan också som adjektiv är dessa som sådana komparerbara: komparativare och komparativast respektive superlativare och superlativast.

Vidare, klurade professorn ut, måste förstås dessa adjektiv vara fullt möjliga att substantivera med motsvarande innebörd som deras grundformer. Sålunda är ”mer allvarligare” (alternativt ”allvarligareare”) ett exempel på formen komparativare, ”mest allvarligare” komparativast, ”mer allvarligast” superlativare och ”mest allvarligast” superlativast. Faktum är att denna ordbildningsprocess kan snurras varv efter varv i all oändlighet. Exempelvis erhålls vid nästa varv superlativastare med typexemplet ”mer mest allvarligast” (alternativt ”allvarligastastare”).

• 

Dummastastaststastastast …………

---

Kommentar: Ännu en text som jag har skickat till Arbetarbladet. – Gränsfall, tyckte redaktörn, låt mig fundera. Det gör han än.

Bloggtystnaden är bruten. Jag har haft lite annat att pyssla med, men som nybliven heltidspensionär ska det förhoppningsvis bli mer tid för bloggen. Nu är det inte så att jag helt försummat bild- och textmakeriet. Jag håller på att slutföra en knepig bild som jag vid första försöket inte blev nöjd med så det blev till att börja om från början, börja om på nytt med en annan förlaga. I bloggskuggan har jag också skrivit några kortare grejer i Arbetarbladet. Med start i kväll kommer jag att pytsa ut de artiklarna pö om pö,