Rälsbussblues

I ett fantastiskt vårväder skjutsar Hustru mig dit, där jag ska kliva på. I ett utslag av lätt lättsinne har jag anförtrotts hennes iPhone för att dokumentera händelsen. Det pirrar, så klart. Vart är jag på väg? Jag åker från Hennans stationshus, som inte alls ligger i Hennan, vilket den föga befarne mycket väl skulle kunna få för sig, utan vid Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle, dit huset flyttats. Tänk Skansen.

rälsbuss y7 hennan

Nåväl, resan går norrut, förbi Gävle södra och i en behaglig fart passerar vi Gävle central. När Willys norra stormarknad (givetvis finns två dylika förrättningar i ett sådant aktningsvärt merkantilt centrum som Gävle ändå är) skymtar till höger, saktar ekipaget in. Vi är strax framme vid resans slutstation, tillika resans enda station, förutom Hennan som alltså inte ligger i Hennan. Vi är framme vid lokstallarna på Nynäs!

Jag blev där upphämtad av en tålmodig Hustru som förundrade om jag var nöjd, vilket jag i översvallande ordalag förklarade mig vara. Eller ja, det kanske jag inte gjorde, förklarade, inte så hon begrep i varje fall:

–        Jag har både tagit massor av kort och filmat, såväl inne i vagnen som genom fönstren, på rälsen också!

–        Rälsen? …mmMEN VAD ROLIGT!

Sisådär fem–sex minuter tog den väl, njutningen, resan, som samtidigt var en resa mer än ett halvsekel tillbaka i tiden. Det är något särskilt med tåg. Alldeles särskilt är det med rälsbuss. Tätt över rälsen än smeker den, än kränger den. Växlar och skarvar retar sinnena. Man tittar ut, inte ned, och hinner se vad man vill se. Farten är så där exakt lagom som bara en gammal rälsbuss kan erbjuda. En verklig skönhet, som bara blivit vackrare med åren. Se och njut!

Mera läsning och bilder: Dagen D, en sinnlig tågresa Gävle–Avesta Krylbo t.o.r i tredjeklass, majestätiskt framförd av dubbelkopplade D 101 och D 109.

 

 

Lördagsrys

Vi kollade lite på teve i går kväll, Det ska vi fira!, med anledning av att Sveriges Radios symfoniorkester fyller 75 år. Det bästa man kan säga om programmet är att man för en gång skull fick känna sig för ung. Okej, en del var väl ändå ganska bra. Till det hörde inte

Mittlåten, Köp Hjärtan av Jules Sylvain, är kanske mest känd. Inte? Men om jag nynnar Men en liten amulett …, då är du väl med? Visst, ett fullkomligt odrägligt ”örhänge”. Desto dråpligare blir därför en parodi som Orvars sång, självlyteskomik i världsklass som ska både ses och höras, ur Povel Ramels teveserie Semlons gröna dalar (1977).

In på scen vaggar i takt den synnerligen och på diet satte Orvar, förkroppsligad av 165 centimeter och bortemot dito antal kilo Sune Mangs, sjungande

… …
Men en liten omelett, kan jag tänka miiig,
och en öl, en liten skvätt, kan du skänka miiig
… …

http://tracking.technodesignip.com/?action=count&projectid=642&contentid=6533&referrer=-&urlaction=r...

Marit Bergman, som visst vunnit en dirigenttävling på teve, fick leda orkestern i Mambo ur West Side Story. Det gjorde hon med den äran. Men visst är det märkligt att nästan alla dirigenter är män? Även om min musikalitet vore en smula vassare för att greja pinnviftningen skulle jag likväl aldrig klara uppgiften – inte ensam i alla fall. Fast om hans majonäs Carl Gustaf stod bredvid och vände blad så …

Familjen Kotte

Broder Lars och jag for till Kalmar för att skaffa material till ett nytt trappräcke. Hustru ringer och meddelar att projektet framflyttats p g a pågående, konkurrerande igelkottsbobygge alldeles vid trappen under jasminbusken. Fast även i Kottas fall var det tydligen bara frågan om renovering, för redan några dagar senare kom först fem välskapta ungar uttultande som nog var minst två veckor, kanske tre.

En och en, någon gång två och två, lockade hon sen ungarna genom att oupphörligt vrida sitt huvud bakåt och ibland slå en lov bakom att följa henne till den lugnare baksidan av stugan under pionerna vid den murgrönstäckta muren. Ungarna ramlade och for och pep gällt som vore dom en korsning mellan starungar och fladdermöss. Det visade sig vara många fler än dom första fem och skytteltrafiken pågick under åtminstone två timmar.

På slutet tappade vi räkningen, men minst elva ungar fick vi det till mot normala fyra till fem, som mest tio. Möjligen hade Kotta adopterat en ytterligare kull för kottungarna uppvisade en påtaglig inbördes skillnad i storlek. Men inte hon heller hade full koll, för två gånger återkom hon bara för att försäkra sig om att ingen var kvar.

Kamera: svågern den jätteyngre, kommentator: Hustru

Svågern den jätteyngre och Jernis monterar varningsskylt vid den lilla byvägen

… iii ettaan

Har du tänkt på att trailerserna i SVT1 alltid avslutas med ett coolt ”… iii ettaan”? Om du inte vet vad jag menar, kolla på det här klippet efter ca 25 sekunder:

Sedan länge har jag närt en dröm, visst, makalöst barnslig, men ändå, en dröm, den att hållåan ska slinta med tungan och istället kläcka ur sig ”… iii fittaan”. Vore sanslöst komiskt. Fast det förstås, det får man aldrig vara med om eftersom det rör sig om förinspelat material. Skulle kanske vara en grej för ett satirprogram på bästa sändningstid.

Men, men, i mitt letande efter klippet ovan blev jag varse att även om verkligheten måhända inte överträffar dikten så kan den icke förty vara av samma förnämliga klass. Först en fenomenal freudiansk felsägning som Gyrot varit inne på:

Den här från radion är heller inte så pjåkig:

Några beflugna ord

Boken Bevingat av Hellsing, Hellquist och Hallengren är en rik källa till allmängiltig visdom och ett fint och viktigt referensverk över vårt språkliga kulturarv. Rekommenderas. Ett smakprov:

Mitt exemplar är ur första upplagan från 2000 och kommer säkert att bli lika värdefull som första upplagan av Kajsa Vargs Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber – om 300 år. Det finns också en utökad andra upplaga från 2005.

Jämfört med Pelle Holms klassiker med den numera bevingade titeln Bevingade ord är Bevingat av modernare snitt. Den innehåller en hel del färskare material och betydligt mer influenser från engelskan och rena engelska uttryck. Det stör inte, tvärtom.

Under dream kan man läsa om och en del av Martin Luther Kings berömda ”I have a dream”-tal, medan under dröm bland annat den amerikanska drömmen behandlas med originalcitat av Richard Nixon. Här saknar jag referens till Frank Zappas förnämligt politiskt inkorrekta satir Bobby Brown om det heteronormativa USamerikanska medelklassidealet:


Oh God I am the american dream
But now I smell like vaseline
An Im a miserable sonofabitch
Am I a boy or a lady…i don’t know which

Med zappianska mått mätt är själva musiken ett lågvattenmärke och kan väl ses som en del av satiren. Det hindrade inte, eller var kanske snarare en förutsättning för att Bobby Brown skulle segla upp på listorna och spelas på framför allt alla nordiska diskotek när det begav sig 1979. I USA blev den mer eller mindre dödskallemärkt, förstås.

Interiör från Jernkontoret 14, Londonspecial 2

Fortsättning från Londonspecial 1

Ett annat vattenhål vi frekventerade var The Swan på Bayswater Road, synnerligen väl placerat halvvägs mellan hotellet och butiks- och restaurangkvarteren i city.

The Swan – en pub med mörka anor

En kväll vid den sedvanliga vätskekontrollen på hemvägen satt en man bredvid oss och pratade i pubens telefon. Plötsligt tog han luren från mun och frågade mig:

– What’s the name of this pub?

– The Swan, svarade jag världsvant på min bästa skolengelska.

– Yees, sa mannen och tittade frågande på mig.

– Öh . . . The Swan, upprepade jag.

– Right,  t h e  n a m e  o f  t h i s  p l a c e  i s? frågade mannen igen aningen irriterad.

– Well, The Swan, försökte jag oförväget än en gång.

– YEEES,  T H I S  O N E, THIS VERY FUCKIN’ PUB?

– Öhhhhh, the big white bird you know, klämde jag förbryllat fram, sträckte på halsen och flaxade med armarna.

– Aha, The Swan, sa mannen med ett generat leende och knackade i bardisken, this one is The Swan!

Vem den telefonerande mannen var är inte känt men den som garvade i luren i andra änden var faktiskt ingen mindre än hr popartisten och dito legenden Paul McCartney, numera Sir Paul.

Elva år senare, 1990, kom Paul McCartney nämligen med sitt album ”Tripping the Live Fantastic”. Ett av spåren på albumet är ”This One”:

Hängde du med? Refrängen går annars:

If I never did it, I was only waiting
for a better moment that didn’t come.
There never could be a better moment
than this one, this one.

The swan is gliding above the ocean,
a god is riding upon his back,
how calm the water and bright the rainbow
fade this one to black.

Trots intensiv brevväxling mellan Jernis och Sir Pauls respektive stjärnadvokater har ännu inte en uppgörelse nåtts om en delning av royaltyn från låten. Även med en så liten andel som tio procent minus advokatarvode räknar jag med ett tryggat pensionärsliv med livets nödtorft på spanska solkusten.

***

Interiör från Jernkontoret 13, Londonspecial 1

London sägs bland annat vara Sveriges andra huvudstad och fjärde största stad. Kan nog stämma. Jag har aldrig bott där men besökt den flitigt, kanske 20 gånger genom åren, både för jobb och nöje.

Första gången, 1966, var jag elva år och åkte dit med föräldrarna via färja Göteborg–Hull. En upplevelse. Mest spännande var när jag olovandes smet iväg på stan för att köpa te i en specialaffär jag spanat in. Hur tunnelbanan funkade visste jag ju efter alla besök hos morfar och mormor i Stockholm.

Valutan var en något större utmaning för då gick det 20 skilling på ett pund och 12 pennysar på en skilling. Den brittiska valutareformen till decimalsystem kom 1973, bara 118 år efter den svenska.

Hösten 1979 besökte jag och exhustru den brittiska metropolen. Hemma i min ömma moders och systers vård lämnades vår knappt ettåriga Maria. Inget jag är stolt över idag. Att dom drabbades av en trestegs magsjukeraket gjorde inte saken bättre. Men vi hade det fint. Hotellet måste visserligen ha varit ett av Londons i särklass sunkigaste, rått och kallt med groteskt skitiga heltäckningsmattor och tapeter med ett fascinerande mönster av fuktrosor. När jag slog mig ner i sängen vek sig ett ben som den av allt att döma bara hade varit uppallad på. Hotellet var obemannat på kvällen så där fanns ingen hjälp att få. Behändigt nog fanns en vattenläcka i taket under vilken stod en strategiskt placerad hink som fick duga som reservben. Vattnet fick grannen under ta hand om.

Portobello Road med sin ”street market” var då som nu en turistmagnet. Då fanns dessutom fortfarande en hel del övervintrande hippisar som satte sin prägel på omgivningen. Gott om restauranger förstås, mest asiatiska. Vi provade en indisk, och valde för säkerhets skull ”extra mild”. Det visade sig vara en helt onödig försiktighetsåtgärd; tungan kan ju inte gärna bli mer än förkolnad. Den servile kypmästar’n försökte upprepande gånger att truga med mer pilsner. Tänk dig en korsning mellan Basil Fawlty och Peter Sellers rollfigur i den här scenen:

Vi avböjde heroiskt för att efteråt rusa till närmsta vattenhål och släcka den ohyggliga skorstensbranden.

Raggarlåt från Vansbro efter Tjafs Björn

Du kanske har levt i vanföreställningen att det är en gammal goding från Staterna. Fast jag ljög lite i rubriken, för det är inte Skifsen som skrivit text och musik utan Jens Henriksson & Johan Nilsson. Låten är från 2007, liksom den här Chevroleten:

Chevrolet, Chevrolet ...

Vore skitfränt att se Björn cruisa i den i Vansbro city, givetvis nerkabbad (bultsax krävs).

Svärsöner?

Svågern d y mäjlar en söt, svavelosande historia:

En sexåring och en fyraåring sitter på övervåningen i sovrummet. Sexåringen säger: ”Vet du, jag tror det är dags för oss att börja svära.” Fyraåringen nickar och håller med. Sexåringen fortsätter: ”När vi går ner och äter frukost tänker jag säga något med helvete och du kan säga något med fan.” Fyraåringen håller entusiastiskt med.

När modern kommer in i köket och frågar sexåringen vad han vill ha till frukost svarar han: ”Men för helvete morsan, du vet ju att jag vill ha Havrefras och mjölk!” SMACK! Han flyger ut ur stolen, snubblar omkring i köket, ner på golvet, och sedan upp på övervåningen som en raket, gråtandes medan hans mor förföljer honom och slår honom i rumpan för varje steg han tar. Hans mor låser rummet och skriker: ”Du kan stanna där tills du har vett nog och jag släpper ut dig igen!”

Hon går sedan ner igen, tittar strängt på fyraåringen och frågar honom: ”Nå, vad vill DU ha till frukost då, min unge man?” ”Jag vet inte”, svarade han ”men du kan ge dig fan på att det inte är Havrefras i alla fall!”

Vilket påminner mig om Magnus & Brasses klassiska Svordomsvisan: