Tankar i tiden 2

Var det verkligen bättre förr? När SMHI hade monopol på vädret? Hur urbota trist prognosen än var fanns inget annat att välja på. Så är det tack och lov inte alls i dag, i den fria konkurrensens och valfrihetens namn. Faller inte den ena aktörens prognos dig på läppen står dig tusen andra väderappar åter att söka i efter ditt personliga favoritväder för dagen. Samma elände förr var det förresten med skolan. Dåliga betyg förblev allt som oftast lika usla i avsaknad av dagens fantastiska möjligheter att byta till valfri skola med generösare inställning till elevens individuella behov, till båtnad för nivån på densammes betyg såväl som på utbildningskoncernens vinst och ledningens bonusprogram. Ett skolexempel på vinn-vinn-situation!

Sensationella rön som gjorts av professor Robert Lind på Gudomliga institutionen vid Kramfors folkhögskola avslöjar att profeten Moses namn egentligen stavas Moose. Vidare konstaterar professor Lind att lille Moose i själva verket hittades i Ångermanälven, till vilket emellertid hävdatecknaren sannolikt inte alls lyckades stava, varför det till nöds fick bli enklare Nilen som han redan kunde.

Ansvariga inom Brynäs IF har fått högst välförtjänt kritik för att de lät en spelare anmäld för grovt brott mot sin exsambo spela i kvalet om en plats i SHL (sic!). I DN i dag, med anledning av att spelaren i går blev häktad, skriver Malin Fransson bland annat: SHL-klubbens agerande när en av dess spelare polisanmäldes misstänkt för våldtäkt och misshandel visar att unkna värderingar och machoattityd fortfarande präglar sporten. Liknande omdömen ges i Gävles lokaltidningar. Jag förstår bestörtningen men märkligt ändå är den förvåning som uttrycks. I spelets idé ingår som en central komponent det ultimata uttrycket för en riktig macho: våld, förvisso legitimerat, men likväl våld. Ishockeyns själ är uppblåst av machoattityder som är ingrodda i klubbarnas hela organisation, från omklädningsrum till styrelserum. Hopplöst fall, om du frågar mig. Denna insikt jämte den absurda kommersialiseringen (som jag raljerat över i satiren ”De’ är tuffa grabbar dom som är me’ …”) har fått mig att fullständigt tappa intresset för ishockey sen många år. Den här reklambilden (tidigare återpublicerad i inlägget Arga leken) för SHL inför säsongen 2013/14 säger det mesta:

shl-spelare

Ledningen för SHL duckar frenetiskt och lägger allt ansvar på Brynäs. I dagens Arbetarbladet finns en intervju med hockeyligans vd, Jenny Silfverstrand. Där framgår att hon inte bara duckar utan till och med dymedelst formidabel limboteknik överlåter till Brynäs att avgöra hur hon ser på situationen, och det inte bara en gång utan två!
.
.
.
Hur ser du på Brynäs agerande?
– Återigen så får jag hänvisa till klubben.
.
.
.
Hur ser du på att Brynäs inte uttalat sig i frågan?
– Återigen, det måste du fråga dem.

.
.
.

Egna egennamn

Skollärare John Chronschoughs memoarer är en satirisk roman av August Bondeson som utkom i två delar kring förra sekelskiftet. Huvudpersonen växte upp under enkla förhållanden och förargligast av dem alla var förmodligen efternamnet Persson, ett predikament som turligt nog var fullt möjligt att ta sig ur. Inför folkskollärarexamen byter han helt sonika efternamn till avgjort mer mondäna om än inte helt snarlika Chronschough i akt och mening att skapa sig en social plattform från vilken han bekvämt kan sparka nedåt och slicka uppåt. Så har skett långliga tider och sker än i dag, även om märkvärdiseringen av den egna personen numera snarare tar sig uttryck i fräsigt entreprenöriellt pladder, gärna späckat med haranger på engelska, så kallat corporate bullshit.

Oförtäckt högfärd är dock bara en av många källor till humoristiska namn. Enkla ljudmässiga effekter såsom allitteration, rim och andra upprepningar kan få ett namn att svänga störtskönt. Vi återkommer strax till det med ett glimrande exempel. Associationer genom ljud- och/eller stavningslikhet är en annan källa till munterhet; utan prut får den franske skidskytten Fillon Maillet vackert finna sig i att i vårt hem döpas om till Filet Mignon, bara som exempel. Ordagrann tolkning är ytterligare en, om än ofta sorgligt förbisedd, källa; svenska efternamn bildas som bekant gärna av sammansättning av två som det förefaller fullständigt slumpmässigt valda naturfenomen. Är oturen (eller turen) framme kan det bli ett par av raka motsatser, såsom Bergdal eller Dalberg. Stenkul.

Fiktiva nonsensnamn, alltså namn som ligger i munnen som namn men vilka av skäl som är uppenbara, eller som åtminstone framstår blott vid en flyktig granskning, rimligen inte är det, kan skapa en stark humoristisk effekt. Fast det måste det göras med finess och med tanke på målgruppen. I kulturtidskriften Svenska Mad som med sin sjuka humor präglade min generation förekom dussintalet återkommande nonsensnamn, till exempel Stig-Errol Töntbock som jag i min ungdom tyckte var vansinnigt kul. I dag ställer jag högre krav. Då är Bängroth ur min egen fatabur bättre. Det lider visserligen av samma övertydlighet men uppvisar ändå ett mått av finess och elegans som gör att det kan funka fint i vissa sammanhang. Ett namn som emellertid håller än, med extra allt godkänt, är Göteborgspoeten Gais-Åke Feskeböxa. Denne fine och viktige kulturarbetare uppträdde på 70-talet i varje avsnitt av radioprogrammet Plattetyder som hade mycket gemensamt dna med Svenska Mad, inte bara bildligt utan också via upphovspersonerna.

En annan ständigt återkommande figur i Mad var Ezra Svärd. Det är nu inget riktigt nonsensnamn då någon faktiskt skulle kunna heta så. Hursomhelst tyckte jag då och tycker fortfarande att det är sanslöst roligt, högst oklart varför. Humor kan ibland vara så subtil att den helt enkelt inte låter sig analyseras och kategoriseras. Ursprunget till mitt eget bildskapande går också att finna i Svenska Mad, närmare bestämt i de otaliga fejkannonser som roade mig omåttligt. Förlagorna var och är ju i sig redan till övermåttan sjuka, vilket är himla praktiskt då endast lika del humor återstår att försiktigt vända ner i smeten. Understundom kryddar jag med en referens till Mad, gärna i form av en antydan av Alfred E. Neumans nuna men även Ezra Svärd har vid tillfälle fått låna ut sitt namn.

Ezra Svärds rullande pörte.

Detalj på Ezras rullande pörte.

Ännu ett roande inslag i namnfloran är aptonymer, alltså personnamn som kan förknippas med personernas egenskaper eller yrke. Här finns otaliga exempel i dagens offentlighet med meteorologen Lisa Frost som ett av de mest kända. Det som roar i verkligheten gör det också fiktionen, såsom den i Grönköping verkande hr managementkonsulten Åke Schwung.

En riklig källa till hårt skruvade namn är förstås adelskalendern. Ett exempel är Natt och Dag, adelns svar på bonniga Bergdal. Där finns till och med nonsensnamn, alltså namn som inte finns, egentligen, ja förutom då i adelskalendern, vilket får anses minst sagt häpnadsväckande … hmm … eller ändå inte. Månntro de för ofrälset glasklara skälen till namns olämplighet plötsligt fördunklades i samband med inträdet i den mörka riddarsalen. Eller kan förklaringen vara så enkel som att adelslivet betraktades som en upphöjd sagovärld där de bland pöbeln rådande normativa traditionerna inte gällde? Så här lät det måhända vid frukostbordet hos den medeltida familjen Eriksson som just fått besked om sitt kommande avancemang i samhällshierarkin till lågadel (typ superettan, reds. anm.):

– Hmm, vad ska vi hitta på för ballt namn som absolut ingen annan har?

– Tja, vad sägs om Akterspeghel?

– Men för fan Gurra, tyckte precis att jag sa ballt, rätta mig om jag har fel. Det skulle ju nästan vilken random svenne som helst kunna heta.

– Asså coola ner farsan … … JAA!, nu vet jag, vi ska heta Svinhufvud! Det blir vi helt ensamma om.

– Mmm, garanterat.

Här skulle nyblivna maffiabossar och gängledare kunna låta sig inspireras och ta sig namnet Hesthufvud, både ledigt och sant fosterländskt übersvenskt. Eller Fårskalle, vad det anbelangar. Bland andra lediga ättnamn med det rätta adelsstuket noterar jag överraskande såväl Fågel, Fisk eller Mittemellan som Sten, Sax och Påse. Ett annat, märkligt nog ännu ej upptaget är af Träde, ett veritabelt fynd!

Det hände sig vid den tiden då hemmets tv var av modell tjock och alltjämt i dagligt bruk. Antikrundan stod på tablån, föremålet var en konstvävnad av en högt aktad textilkonstnär. Det fullkomligt glittrade om expertens ögon medans ja’ba’: ”Vilket asläckert namn: Märta Måås-Fjetterström!” Vi pratar kärlek vid första öronfladdret. (Jodå, jag tyckte om vävnaden också men den här kulturkrönikan handlar faktiskt om namn så konstföremålet får stå tillbaka.)

Hur står det till nu för tiden med den fina traditionen humoristiska namn? Jo vars, nationellt skapligt, lokalt över Gävlebukten lysande. Stadens stoltheter, jämte julbocken och Det stora snöfallet, Jan och Maria Berglin håller jag för landets allra främsta nutida kulturbärare i genren. De är förvisso några år yngre än vad jag är, men jag gissar att Berglins fann liknande inspiration i den sjuka humor som i vår ungdom kretsade kring Svenska Mad. Jag tog mig frankt friheten att göra min egen Berglinare som en hommage till konstnärsparet.

Till Berglins.

Avslutningsvis och för att återknyta till rubriken: humor går att finna inte bara i personnamn utan i alla egennamn, inte minst ortsnamn. Mellan Falun och Borlänge ligger Hinsnoret och utanför Kungsör hittar vi Aspesten. Med en smula nyskapande avstavning/betoning erhålls helt andra uttydelser än de förmodat avsedda. Rena magin. Omkastning av stavelser kan ge liknande dråpliga resultat. Från Mads syskontidning Hjälp minns jag särskilt Inälvsdalen, urrk.

Megaloman Twitterpundare startar eget

Ett bedrägligt lugn har vilat över gård och stuva alltsedan hr forne USamerikanske presidenten tillika Twitterpundaren D. Trump drog sig tillbaka. Såsom torde vara allom bekant avstängdes denne från sitt Twitterkonto i början av året. Uppgifter från en centralt placerad källa (skvallerbytta) göra gällande att hr Trump därefter har befunnit sig å behandlingshem. Efter tvenne vita månader blevo emellertid abstinenssymptomen alltför besvärande, varå han å eget bevåg avbröt chockterapin dymedelst elektroniska spänningar (av hart när samma styrka såsom de vid åska alstrade väderfenomenala spänningarna, reds anm.). Från samma välunderrättade källa erfars att hr Trump därefter startat sin egen mediekanal Tjatter för meddelandeöverföring och åter hemfallit åt sitt grava missbruk. Mängder av sympatisörer och likasinnade som jämväl har gått ner sig i Twitterträsket uppges allaredan hava öppnat konton i den nya mediekanalen.

För den begivne kan sålunda svadan från hr kilolomane (småpåvlige) riksdagsman L. Beckman (M) härstädes (Gävle) numera avnjutas å Tjatter snarare än Twitter. Likaså har i kungliga huvudstaden ett flertal byten till Tjatter förevarit, företrädesvis av herrar, manligt k-nskodad såsom kommunikations- och umgängesformen i fråga ju ändock till övervägande del synes vara. Häribland märks icke minst hr riksdagsman H. Bali (M) ur vilkens småpåvliga skägg olustiga grodor av varierande storlek hoppar i en aldrig sinande ström.

Hrr riksdagsmän Lars Beckman (M) och Hanif Bali (M).
Foto: Riksdagen.

Med slirspår på tungan

I sin bok Ordets makt – historien om språket skildrar Ivar Lo-Johansson hur språket utvecklats och orden använts för ”att väcka och skapa, att binda och härska.” En särskild gren av den språkliga påverkans- och härskartekniken är ordens relativisering. Förmodligen är den nästan lika gammal som språket självt men åtnjuter än i dag enorm popularitet, ja kanske större än någonsin. Ett slående exempel från senare tid är ”miljöbil” med andemeningen att fordonet i fråga ska uppfattas som enastående välgörande för miljön. Nonsens naturligtvis, vilket också Konsumentverket menade och förbjöd användningen i annonser. Fast i folkmun lever det kvar och påverkar föreställningen, språket formar tanken. Ett annat välmanglat ord sprunget ur gröntvätteriet är ”klimatsmart”. Vad jag vet är det fortfarande fritt fram att använda i marknadsföringen och öppet för innovativa tolkningar.

2,3 ton metall, plast, glas och gummi (ur arkivet, 2017).

Begreppet ”behov” är ännu ett som genomgått en förledande syftningsglidning iscensatt av starka krafter i samhället i avsikt att viss konsumtion ska framstå som oundviklig eller i vart fall en mänsklig rättighet. Exempelvis fastslår Svenskt Näringsliv i en rapport att ”elbehovet i Sverige kommer att öka med minst 60 procent fram till 2045” medan SD i en motion hävdar att ”det ständigt ökande behovet av datalagring kommer att kräva allt högre kapacitet”. Trams, eller tjurbajs som vi säger på ren anglosaxiska, när det rätteligen är ”efterfrågan” som avses. Sedan finns förstås många som påverkade av oskicket av obetänksamhet använder ”behov” missvisande, särskilt i vardagligt bruk. I officiella dokument ställs betydligt högre krav på redlighet.

Behov avser sådant på vilket rättmätiga krav kan ställas för att uppnå en dräglig tillvaro. Efterfrågan däremot avser allt från behov till ett hejdlöst sug efter lyxkonsumtion. I en värld av begränsade resurser omöjliggör tillgodoseende av efterfrågan av en sak inte sällan detsamma av en annan. På en fri marknad prioriteras vid sådan intressekonflikt den efterfrågan som ger störst vinst. I synnerhet prioriteras allting som ger vinst framför det som inte alls ger det, alltså är gratis eller fritt. Till det senare hör behovet av drägliga miljöbetingelser, eller snarare hörde eftersom livsmiljön ända sedan kapitalismens genombrott varit det första att prioriteras bort, allt enligt marknadens superfiffiga logik.

Naturligtvis har den allsmäktiga marknaden lösningen även på detta; lystna blickar riktas mot den miljö den har fördärvat. På Chicagos råvarubörs handlas rent vatten med så kallade terminskontrakt. Ju sämre miljön blir desto fler människor är beredda att betala desto mer för en dräglig miljö. De som inte kan betala, den fattigaste delen av mänskligheten och alla andra arter, blir utan. Ja, något spiller väl över på dessa stackare också, lite svinn får vi räkna med. Det hela kommer att kunna fortgå tills en dag när vi överlevande upptäcker att vår välfärd, ja våra liv var beroende av allt vi utplånat.

Men vänta nu! Om mänskligheten inte har förmåga eller vilja att anpassa sig till naturens lagar kan vi ju vända på kuttingen och anpassa naturen efter människans ”behov”, eller hur? Det är i alla fall något som Grönköpingsmoderaterna har tagit fasta på.

(M)ilda (M)akter! (ur arkivet, 2012, uppdaterad 2021).

Grönköping är som bekant en spegel av hela landet, inte minst beträffande den av Gud Fader själv sanktionerade hybris som har rått ända sedan Mose vid Nilens strand (en allegori för den gamla klappbryggan vid Grönköpingsåns mynning) på sin reseremington knackade ner den första boken i sin bästsäljande pentalogi. Och mycket riktigt: att döma av den fullständigt orealistiska strategi som den svenska borgerligheten förfäktar för att råda bot på naturens förfall tycks de, precis som Grönköpingsmoderaterna, stå med båda benen på en annan planet, typ Mars (i gott sällskap med Elon Musk). Nu ska vi i ärlighetens namn inte beskylla bara flumhögern även om den är värst, då hållningen, eller snarare bristen på densamma, dessvärre är spridd i breda folklager.

Åter till planet A. Det ovan nämnda ”elbehovet”, var på efterfrågeskalan ligger det? Som samhället är organiserat i dag är det rimligt att uppfatta en mindre del av ”elbehovet” som ett faktiskt behov. Övrig efterfrågan utgörs av mer eller mindre skäliga önskemål utspridda längs skalan, önskemål som i en ideal värld bara borde tillgodoses i den utsträckning detta inte inkräktar på behoven för alla människor och fortlevnaden av alla jordens arter. Moral kallas det och är om inte annat lätt att stava till. Elbehovet i sin egentliga innebörd lär hur som helst vara tillgodosett med råge under lång tid framöver. Samma resonemang gäller förstås för alla förmenta ”behov”.

De mest basala behoven är inneboende nödvändigheter för att överhuvudtaget uppehålla livet, till exempel tillgång på rent vatten. Att den nödige måste uträtta sina behov är sålunda allmängiltigt även om vi har nischat innebörden av uttrycket en smula.

Behovsstyrt resursutnyttjande (ur arkivet, 2011).

Se där ett tips på ännu ett behov att kapitalisera på. Betalningsviljan vid dylika, trängande lägen lär vara högst tillfredsställande till exceptionellt god. Jo, jag vet att det sedan länge finns betaltoaletter, ehuru inte i direkt kommersiellt syfte. Som barn blev jag omåttligt road av uttrycket ”May I spend a penny?” vilket fritt översatt från den av viktoriansk prydhet ännu påverkade engelskan betydde att vederbörande var i trängande behov av att kila på muggen.


Inlägget i en något förkortad version finns också publicerad i Arbetarbladet kultur 210321.

Replik

Arkivbild, ursprungligen publicerad 2014.

Smygnazistiska sympatier hos hundratusentals svennar med helt andra grundläggande normer och värderingar än dem som byggt vårt solidariska, svenska samhälle blir – ställt utom allt tvivel – en belastning socialt OCH kulturellt. Har man fortfarande inte förstått det, så är man enligt min uppfattning fullständigt verklighetsimmun.

Den lögnhalsade storskarven åter siktad i New York

Ett flertal observationer har gjorts i kvarteren kring tornnästet på Manhattan. Dessutom har från Liberty Island rapporterats en iakttagelse av öns enda fasta invånare, en sedan länge från Frankrike invandrad mademoiselle. Hon uppges trots den traumatiska händelsen må förhållandevis väl, detta efter ett rådigt ingripande av en yngre kvinna.

 

 

 

 

 

På grön kvist

Min nya, synnerligen lukrativa karriär som barrista, en sorts florist, är härmed inledd. Premiärkreationen, en ståtlig julgrupp, har gjort en enastående succé, inte minst i England:

God jul!

And on the market of the invincible British Empire:

Lucka 30

Och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?

En dussinfigur!

Titta på Kalle, titta på Kalle, han fick hål i sin skalle. Närmare bestämt på dagen för 302 år sedan dymedelst pickadoll. Den därpå följande, förödmjukande freden utgjorde slutet på stormaktstiden för ärans och hjältarnas välde. Än i dag är som bekant skjutvapen en mäkta populär, avdagatagande manick som rönt en exploderande renässans på senare år. Kalle Kula är ingalunda heller ensam bland potentater att genom historien möta samma öde. Exempelvis har flera kungar av nordligaste Amerika blivit skjutna mitt itu, såsom den USamerikanska seden för övrigt bjuder.

Se den avmätta minen, se den pompösa posen, åh vilket majestät! Visst är det ruggigt lik dagens megalomana och ytterst motvilligt abdikerande hövding över där? Fast dynastin Trump härstammar nu inte från en nordamerikansk indianstam utan invandrade från Rheinland-Pfalz, Tyskland, ehuru under det betydligt sexigare namnet Drumpf, vilket alltså farfadern begåvades med när han slog upp sina ljusblå under sent 1800-tal. Ännu halvannat sekel tillbaka, nådens år 1714, bröt Kalle upp från sin sexåriga spavistelse i norra Osmanien för att till häst bege sig hem till Svedala. I full karriär styrdes kosan mot Stralsund via Wien och genom bland annat just Rheinland-Pfalz. Hmm, minsann … månne ligger här en hund begraven (nudge-nudge)?

Jo alltså trots det vilda tempot tog ritten hela två veckor, så för en viril herre i sina bästa år hann det förstås rinna till x antal gånger. Jaha, så Kalle Kula trånade efter ynglingar? Tja, det må väl vara hänt, fast det ena utesluter ju inte det andra, eller hur? Såsom anstår en kung tog han väl helt enkelt vad han behagade, givet det förhandenvarande utbudet. Lite ac-dc så där (nudge-nudge).

Betänk också att patriark Drumpf inte kom från vilken gemen pfalzisk ort som helst utan Kallstadt, som givetvis har fått sitt namn till hyllning av vår hjältekonung. Nu pratar vi hel hundkyrkogård. Min hypotes försvagas på intet vis, snarare tvärtom, av att lille Donalds pappa Fred istället envetet hävdade att släkten kom från Sverige, närmare bestämt Karlstad av alla ställen. Därav går också att konstatera att lögnen, kvittrad eller inte, går i arv.


Runan finns också publicerad i dagens nummer av Arbetarbladet.