Tanken vindlar 15

Det hände sig då seklet var ungt att jag råkade snubbla över en tomflaska i vilken det hade varit olja för båtmotor. På etiketten uppgavs stolt: ”Oljan för yrkesproffsen!” Ett oslagbart svenskt rekord i tautologi förstås. Faktum är att ingen har varit ens i närheten förrän igår då rekordet överraskande tangerades enligt vad som framgår i en DN-artikel: ”… så vi ser fortfarande att det är de fattigaste som kommer att drabbas av de här limitbegränsningarna, säger Marie Ottosson, överdirektör på Sida.” Snyggt!

Från den afrikanska djungeln meddelas att Cheeta i protest mot indragna bananransoner lämnat Tarzan för att starta eget på Youtube som influenser:

Den svarta tuppen

“Los Gallos” är en frihetssång skriven av José Antonio Sanchez Ferlosio 1963 mitt under den fascistoide diktatorn general Francos spanska lågkultur. I den svenska översättningen ”Den svarta tuppen” från 1968 av Jacob Branting lyder den ikoniska första versen:

Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.

(Notera att för 50 år sedan när livet var mindre hektiskt togs det för givet att läsarna alltjämt iddes ägna uppmärksamhet åt titlar och rubriker innehållande bestämda artiklar.)

Franco är sedan länge död. Den svarta tuppen har sträckt nordostvart till hönsgården Kreml där han gal och sprätter och vid minsta kritik eller motgång drar kärnvapenkortet ur bröstfickan.

Begreppet salamitaktik sägs ha myntats 1945 av Ungerns kommunistiske diktator in spe Mátyás Rákosi som beteckning på sin egen strategi att inifrån splittra eller ”skära sönder” sina politiska motståndare i majoritet i ”tunna skivor” genom intriger, mutor, misskreditering, utrensning och spionerianklagelser – exakt den spetskompetens den svarta tuppen besitter. Javisst, på likartat vis har den svarta tuppens ständiga kackel om förtryck av ryska minoriteter i Ukraina syftat att skapa inre splittring som sedan utgjort en av flera förevändningar för den ryska ”specialoperationen”. Låt oss storsint upphöja denna uppdaterade variant till supersalamitaktik, i god samklang med hans förmenta fysiska företräden (med anspelning på den genomosympatiske, genomkorrumperade och grovt kriminelle kriminalkommissarie Evert Bäckström, känd från Leif GW Perssons romaner, som ogenerat skryter över sin pillemoj såsom ”supersalamin”).

Den svarta tuppens ”specialoperation” går icke förty snorsegt. En mig närstående släkting hade som levnadsprincip att övervinna fysikens lagar med våld. Om det mot förmodan inte fungerade tillgrep han (ja, det var också en man) mera våld. Fast det var alltså mot maskiner, inte människor. ”Specialoperationens” syfte uppges ”endast” vara att demilitarisera Ukraina och lämna en ”stark rekommendation” till en förändring av landets konstitution där det slås fast att det är neutralt. Givetvis är den svarta tuppen en virtuos på att uttrycka sig i pluralis majestatis. Exempelvis ska ”vi tvingades till operationen av väst” tolkas som ”jag tvingades beordra invasionen för att tillfredsställa mitt enastående ego med total likgiltighet för andras liv”.

Men huru kommer det sig att du o Svarta tupp ser grandet i ditt broderlands öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? Varför inte föregå med gott exempel och demilitarisera Ryssland och förklara landet neutralt så löses problemet säkert till allas båtnad (alternativt ge fan i förhållanden du inte har ett dyft med att göra)? Fast det förstås (1), i den rysk-ortodoxa versionen av det nya testamentet är måhända just ovanstående passage om grandet och bjälken vederbörligen censurerad.

Fast det förstås (2), religiösa urkunder, andra moraliska rättesnören, folkvett och normal empati gäller ändå inte i det cyniska spelet för att tillskansa sig makt och rikedom och framför allt då inte för den starke – han roffar eller tvingar åt sig vad han kan. I vetenskaplig skrud benämns detta spelteori, vilken ursprungligen, med hjälp av matematiska modeller, avhandlade strategiska interaktioner inom ekonomi mellan rationella beslutstagare. Spelteorin är numera tvärvetenskaplig och används inom en mängd områden, till exempel för att studera militära konflikter där våld eller hot om våld utgör valutan.

En av teorins upphovspersoner var ungraren (ständigt dessa ungrare) John von Neumann, ansedd som en av 1900-talets främsta matematiker, konstruktör av den alltjämt allenarådande datorarkitekturen och medarbetare i Manhattanprojektet (ständigt dessa kärnvapen). (von Neumann var för övrigt en av de första som insåg den omvälvning inom teoretisk filosofi, logik och aritmetik som Gödels ofullständighetsteorem kom att utgöra. Se inlägget Jernis alter ego på gammelmedia.)

Den svarta tuppen är en ivrig spelare på flera planer. Geopolitiskt lattjar han med trasan både på den ekonomiska och militära arenan, ehuru på ingen av dem som en storspelare men ändå långt ifrån ofarlig i kraft av innehav av strategiska råvaror och kärnvapen. Rationaliteten kan dock ifrågasättas, den svarta tuppen kastade ju på eget bevåg skiten i fläkten. Det gör honom tyvärr inte mindre farlig, tvärtom. På sikt är han ändå dömd att förlora, aggressivt uppbröstande med erigerad tuppkam till trots. Frågan är hur många han ska dra med sig i fördärvet.

I den privatekonomiska disciplinen är, eller var, den svarta tuppens ställning betydligt ljusare. När han förskansade sig i Kreml hade den oförblommerade huggsexan av det ryska folkets tillgångar visserligen pågått ganska länge, men än fanns tack och lov jättejättemycket kvar till honom också. Numera anses den svarta tuppen tillhöra den yppersta världseliten i grenen kleptokrati, ja kanske rentav vara nummer ett och därmed den förmögnaste personen i världen, om än via bulvanägande.

Inledningsvis tycktes nationalismen med fascistisk dramaturgi och narcissistiska förtecken mest ha varit en avdragsgill hobbyverksamhet till förmån för plundringen, för att med tiden bli alltmer central, vilket också förde det för den svarta tuppen goda med sig att rikta bort folkets blickar från korruptionen. Den allt hårdförare repressionen mot Rysslands oppositionella, radikala kulturutövare och fria medier har därmed fyllt dubbla syften.

Föremål för uteslutning ur tävlingen Årets glasstrut 2022.

Trots alla tecken på den svarta tuppens diktatoriska ambitioner närdes i väst möjligen en fåvitsk förhoppning om att den interna repressionen och den externa aggressionen – inte minst mot grannländer – istället för vägen mot ett fascistiskt Storryssland utgjorde en bisarr variant av en potemkinkuliss à la Kalle Ankas husvagnssemester i syfte att rikta bort blickarna från hans och oligarkkumpanernas fortsatta plundring av det egna landet. All sådan förhoppning pulveriserades dock i och med invasionen av Ukraina.

Att försöka skyla ett av historiens största ekonomiska brott med ett folkrättsbrott av närmast hitlersk kaliber vore förstås inte bara monumentalt cyniskt utan också direkt korkat. Som megarik superskurk kunde den svarta tuppen ju lätt ha dragit sig tillbaka, på tronpinnen installerat en vodkamarinerad målvakt från plattan på Röda torget och sträckt vidare till ”Londongrad” med ett diamantkantat platinakort på fickan. Windsor Castle som representativ datja, Queen Elizabeth 2 som dito lyxjakt, Big Vlad praktfullt tornande mot Londonhimmeln och så hela premiärligan förstås, rubbet hade kunnat varit hans. Men se nu har det tåget gått.


Kommentar: Även publicerad i något kortare version i Arbetarbladet kultur 31 mars.

Det blågula blocket – ett olustspel


För övrigt ”uppmuntrar” jag dig Jimmie Åkesson att återvandra till Skåne. Bidrag till rejäla kängor kan du söka hos Återvandringsverket. Undvik E4:an, det är strängeligen förbjudet att promenera på motorväg. På landsvägarna söderut kan du gnola glatt på Edvard Perssons gamla dänga. Väl hemma är det fritt fram att öppet bejaka den skånska kulturen. Men var inte blygsam, satsa stort med detsamma. En replika i skala 1:1 av Lars Vilks konstverk Nimis i form av en spettekaka borde få dig sysselsatt gott och väl till pensionen, till fromma för vårt kära fosterland.

Uncle Ron

Hamburgare eller ”hamburger” som det heter i USA, vad är det annat än typ pannbiff med lite geggamoja mellan två brödstycken, men ack så populärt. Ursprunget är lite osäkert men beteckningen antas anspela på till USA utvandrade tyskar från Hamburg som förde med sig anrättningen (snarare än att vara huvudingrediens i densamma, vilket annars kan vara lätt att förledas tro). Förmodligen var språkförbistringen stor i början då ”ham-” inte alls syftade på skinka. Och all cred åt den store engelske filosofen och statsmannen sir Francis Bacon som kom på att det går alldeles utmärkt att kallröka sidfläsk. Annars hade ju inte funnits hamburgare med bacon, ”bacon burger” och vi hade fått hålla till godo med en skiva rökt skinka som grädde på köttmoset, alltså ”ham burger”, ej att förväxla med ”hamburger”. Därtill finns ”hamburgerkött” som är varmrökt hästkött. Förvirringen hade kunnat vara total.

Den svenska konsumtionen per person av kött (från däggdjur och fjäderfä) har på 60 år nästan fördubblats med snabbväxande snabbmatskedjor som überentusiastiska hejarklacksledare. Kraftigt höjd levnadsstandard för människan och dito sänkt för köttdjuren med ty följande prissänkning har här varit och är starkt drivande för det ökade köttsliga begäret, vilket åtminstone i städer låter sig tillfredsställas runt närmsta hörn. Med sänkt levnadsstandard tänker jag mig att det inte kan vara så jättelajbans att födas, leva och dö i en köttfabrik. Den tidigare traditionella djuruppfödningen på landet hade trots allt en viss inneboende anständighet.

Uncle Ron.

Ett annat stort problem förutom djurhållningen är som bekant klimatpåverkan, kanske inte så mycket genom boskapens idoga pruttande som skövlingen av skog för sojaproteinsproduktion, åtminstone långsiktigt. Inte sällan framförs i debatten att vad den lilla människan gör inte spelar någon som helst roll för den stora vida världen. Tja, människans samlade vikt utgör i dag 36 procent av alla däggdjurs vikt sammantaget, en groteskt stor andel för en enda art. Bara som exempel. Än mer skrämmande blir jämförelsen om alla tamdjur, varav de allra flesta individer är att betrakta som kortlivade köttproduktionsenheter, räknas in i människans domän. Kvar blir ynka 4 viktprocent att fördela mellan de vilda däggdjuren som består av cirka 4500 arter. För fåglarna är motsvarande siffror 70 viktprocent köttproduktionsenheter i fjäderfäfabriker bestående av ett fåtal arter och 30 viktprocent vilda fåglar bestående av cirka 10 000 arter. Näst på tur står insekterna. Nu snackar vi jätten Glufsglufs, vi pratar planetärt ”Lebensraum”. Antropocen är bara förnamnet.

Modernisera dina texter

Autokorrektion är en starkt underutnyttjad funktion vid texthantering. Med några få knapptryckningar i din favoritordbehandlare kan du undvika att uppfattas som fett mossig. Följande är några heta tips:

Uttrycken med avseende på, med hänsyn till, i fråga om, vad beträffar, vad gäller, beträffande, angående, rörande och vad anbelangar bör genomgående automatiskt ersättas med när det kommer till. Lägg likaså in avgå, ta avsked, få sparken, riva kontraktet, avträda, avresa, sluta, dra sig tillbaka, säga adjö, göra sorti och ta farväl som alla med fördel ersätts med lämna. Att lämna egentligen är ett så kallat transitivt verb (alltså verb som kräver objekt, dvs. vad som lämnas: laget, stationen, jordelivet, en del övrigt att önska etc.) behöver du inte bekymra dig om, det är sedan länge sjukt passé. Listorna är på intet sätt kompletta, så var vaksam och lägg in andra synonymer så fort du stöter på eller av misstag råkar skriva en sådan.

Därtill rekommenderar jag starkt att autokorrigera alla förekomster av både här och nu med här och nu. Så klart att det kan bli lite tokigt här och nu och där, liksom när det kommer till när det kommer till och lämna, men det är smällar en får ta på parnassens höjder.


Kommentar: Även publicerad i något kortare version som en krumelurika i Arbetarbladet 6 oktober.

Tankar kring en vägskylt mellan Storvik och Hofors

Vår mentala färd kan sägas starta vid Gävle slott och Per Bill. Bill är nu inte bara efternamnet på Gävleborgs utmärkta och sympatiska landshövding utan betecknar också den del av en plog som skär igenom åkerstubben. Jag minns från min barndoms somrar på 60-talet, då jag ”hängde” på en bondgård dagarna i ända, att billen och i synnerhet dess spets ofta blev sliten och behövde bytas till en sprillans. Av någon outgrundlig anledning var den nya delen alltid tjusigt lackerad i klara färger, grönt eller blått; efter några få varvs plöjning var lacken förstås ett minne blott. Som vän av ordning och rationalitet har jag förutsatt att ofoget med det bisarra, avslutande lackeringssteget av billar sen länge måste har upphört, en villfarelse som jag brutalt blev tagen ur vid en nyligen företagen resa till Dalarna. Precis här träder nämligen ovan rubricerade vägskylt, informerande om ”Billackering”, in i historien.

Foto: Google Maps.

”Mer allvarligare talat”

Språket är statt i ständig förändring och utveckling, komparationen inte undantagen. Säg vilken språkpolis som inte har suttit i husets bästa fåtölj och ryst över dubbel komparation såsom ”mer allvarligare”. Icke förty finns i det här fallet ett starkt vetenskapligt stöd. En dag såg nämligen den tyske lingvisten Herr Professor Dr. Dr. Dr. Holger Mehr-Bestwisser ljuset och kom till den underbara insikten att emedan komparativ och superlativ inte bara kan stå som substantiv utan också som adjektiv är dessa som sådana komparerbara: komparativare och komparativast respektive superlativare och superlativast.

Vidare, klurade professorn ut, måste förstås dessa adjektiv vara fullt möjliga att substantivera med motsvarande innebörd som deras grundformer. Sålunda är ”mer allvarligare” (alternativt ”allvarligareare”) ett exempel på formen komparativare, ”mest allvarligare” komparativast, ”mer allvarligast” superlativare och ”mest allvarligast” superlativast. Faktum är att denna ordbildningsprocess kan snurras varv efter varv i all oändlighet. Exempelvis erhålls vid nästa varv superlativastare med typexemplet ”mer mest allvarligast” (alternativt ”allvarligastastare”).

Dummastastaststastastast …………


Kommentar: Ännu en text som jag har skickat till Arbetarbladet. – Gränsfall, tyckte redaktörn, låt mig fundera. Det gör han än.