Fejknyhet?

Å ena sidan borde det här löpet ha publicerats i går, första april, om rubriken nu verkligen är ett aprilskämt. Men om så är fallet är den också sann, vilket per definition inte ett aprilskämt är. Och är den inte ett aprilskämt borde löpet å andra sidan inte ha publicerats i går. Men är rubriken sann stämmer det ju vad den säger, nämligen att den är ett aprilskämt, och är därmed per definition falsk. Så ja, andra april känns som en alldeles lagom prillig dag när en inte vet varken ut eller in.

Se också Paradoxalt, min käre Hilbert.

Realpolitik?

Tidningarna har börjat med rörlig bild och ljud, radion med artiklar – ur led är tiden. Den här från Ekot 19/3 fastnade för mina ögon:

Längre ner står att läsa:

Ett annat exempel är tuffare avgaskrav på lastbilar där Moderaterna och Sverigedemokraterna röstade nej. Christofer Fjellner, som sitter i miljöutskottet för Moderaterna, menar att de som driver på för tuffare krav är naiva.

– Den politik som mina svenska kollegor huvudsakligen verkar ägna sig åt, det är politik som bara fokuserar på att minska utsläppen, och inte bryr sig det minsta om hur det påverkar jobb och tillväxt. Därför kommer den heller inte att inspirera de länder som måste göra mer för att följa vårt exempel, säger han.

För att försöka förstå hur Fjellner resonerar sökte jag upp honom för att ställa några enkla kontrollfrågor.

– Nå Christofer, är du beredd?

– Shoot man!

– Bra, då kör vi: Anta att du står på rälsen och hör tåget komma dånande. Vad gör du då, Christofer?

– Öhhh … står kvar.

– Jaha-ja, det säger du. Då tar vi den här: Anta att det bara finns en enda gris och du blir något alldeles kolossalt sugen på kotletter, sylta, skinka, grisfötter och blodkorv. Vad gör du då, Christofer?

– Slaktar och äter upp den.

– Och exakt hur många grisar finns det sen?

– Öhhh … en.

– Mmmm. Jag kanske ska vara lite mer konkret: När människans rovdrift lagt världen i ruiner, vad gör vi då?

– Lätt som en plätt, undersidan finns ju kvar, bara att segla runt kanten.

– Smart, tänkte inte på det. Men den här då: Pengarna är slut men inte suget efter Thailand, vad gör du då?

– HAHA!, skitkul – vadå slut? Lyfter minst 100 papp i månaden som EU-parlamentariker.

– Minsann, pilutta mig. Men försök föreställa dig, även om det kan vara svårt, att du hade en vanlig svennelön. Hur tar du dig ur den knipan?

– Öhhh … ja det var ju jävligt knepigt … … AHA!, lånar väl på huset.

– Kunde funka. Men säg att huset redan är belånat till nocken efter de senaste 30 resorna. Hur löser du det, Christofer?

– No problems, ungarnas besparingar skulle säkert räcka för några till. Och dom får ju ändå följa med, eller hur?

– Jag förstår. Men anta att planet riskerar att störta en resa av fem, om det inte råkar finnas någon fiffig mekaniker ombord. Vad gör ni då?

– Flyger.

– Jaha, så det gör ni. Nåväl. Men när ni är över Uzbekistan ropar kaptenen desperat i högtalaren undrande om det finns någon fiffig mekaniker ombord, och det är du. Vad gör du då, Christofer?

– Öhhh … blundar och håller för öronen och hoppas att det finns nån annan.

… …

– Du kan öppna ögonen och ta ner händerna nu, Christofer. Jo jag säger det att DU KAN ÖPPNA ÖGONEN OCH TA NER HÄNDERNA NU, CHRISTOFER! … … och tack för samtalet.

Nä, naivitet är verkligen inget som ligger för Christofer Fjellner; så mogen, det är sannerligen grabben som står med båda fötterna på jorden (utom när han emellanåt flyger förstås), så du kan lugnt rösta på Moderaterna i EU-valet. Det går också fint med SD, att döma av ett uttalande i samma artikel:

Sverigedemokraten Peter Lundgren menar att industrin måste få tid att ställa om, och ta fram nya tekniska lösningar. Det sker inte på en dag, säger han.

– Alla står upp i den här frågan eftersom vi har ett val snart. Vi kämpar minsann för miljön och nu var vi med och drev igenom det här förslaget. Finns det då tekniska förutsättningar för att kunna uppfylla det? Nej inte idag. Det kommer förmodligen men att då sätta en gräns för när det ska vara uppnått, det blir ett spel för galleriet.

Visst känns det så himla tryggt och onaivt att lita på att framtida teknik ska hejda klimatförändringarna? Visserligen har klimatproblem varit på tapeten länge (åtminstone sen Jimmie Åkesson föddes och långt innan SD såg dagens ljus i spillrorna av nyfascistiska och nazistiska organisationer som Nysvenska rörelsen, Bevara Sverige Svenskt och Nordiska rikspartiet) och det utan att ny teknik har lyckats hejda problemen, snarare ökat dem. Fast i framtiden kommer det förstås att ordna sig, i alla fall nån gång. Om det nu alls finns några klimatproblem, eller någon framtid. Hur som helst dumt att chansa, och när allt kommer omkring måste vår livsstil prioriteras framför hänsyn till naturlagar och naturens begränsningar.

Apropå grisen har ju sverigedemokrater dessutom religionen att finna förtröstan i, om det mot all förmodan skulle se ut att barka åt Ragnarök. Jag menar, med Tors och Odens goda vilja skulle Särimner-tricket säkert kunna gå att tillämpa på en rad områden, typ hela världen.

Grönköpingsdemokraterna lugnar kreti och pleti

– Äro icke blott de allt mer frekvent dryftade farhågorna beträffande Moder Jords så smått begynnande klimateriebesvär i form av smärre svettningar kraftigt överdrivna, utan kunna desamma därjämte avfärdas såsom högst naturliga med tanke å hennes mogna ålder, fastslår Grönköpingsdemokraternas förare, hr. Wotan von Peiland (GD) i en exklusiv freelance-interview med Jernis för Grönköpings Veckoblad.

– Att vi människors omättliga behov av att stilla vårt nötköttsliga begär skulle vara till förfång för någon annan än möjligtvis Ferdinand och hans lika korkade vänner är naturligtvis rent nys. Bara såsom exempel. Sedan hart när tidernas begynnelse, i alla händelser flera miljoner år innan Grönköpingsbygdens första köttindustriella komplex slog upp fabriksgrindarna har väldiga horder av elefanter gått och pr-tt-t å savannen utan nämnvärda men för varken det lokala eller globala (världsliga) klimatet. Bara såsom exempel, fortfar GD:s starke förare.

Hr. stadsrådstranspirant W. von Peiland (GD).

– Nej, skola vi sannerligen icke övertraumatisera förloppet, uppmanar hr. stadsrådstranspiranten (GD). Är det värsta som skulle kunna vederfaras en uppvärmning av de tvenne polära världsändarna med ty följande omvändelse av Golfströmmen, varvid arktisk luft komme att svepa ned över vårt djupt omhuldade fosterland och -vatten.

– Men icke förty, såsom konstaterat av den GD närstående elittankesmedjan IQ Blåsippa, så förväntas i dylikt fall temperaturen vid polerna komma att förökas så till den milda grad att det snarare bleve frågan om nedsvepande arktisk värme än dito kyla. Enligt det mest plausibla sceneriet komme v-n att kunna odlas på friland så långt upp som till Inälvsdalen, förmäler en skälmskt leende hr. von Peiland avslutningsvis med sin förföriska, medietränade basunstämma.

Paradoxalt, min käre Hilbert

Paradoxer har sen urminnes tider fängslat människan, skapelsens krona. Det kan ju en förstå, som guds avbild gäller det att infria allas högt ställda förväntningar. Skulle vara fan så skämmigt att som alltets tronpretendent tvingas krypa till korset och erkänna att det obegripliga är obegripligt. Sålunda är jag djupt fascinerad av paradoxer, människa som jag är, om än en smula motvilligt ska sägas.

En typ av dylika hjärngymnastiska redskap är så kallade självreferentiella paradoxer, i vilka ett påstående i något avseende kan sägas ”tala om sig självt”. Den mest kända här är nog lögnarparadoxen, vilken jag berört i Sanning eller konka? Ett annat exempel är ingen regel utan undantag som jag i en finstämd lyrisk bagatell låter dissekera i inlägget Jernis paradox.

Döm om min förvåning när häromdagen en hittills helt okänd, på sätt och vis självreferentiell paradox bara så där med ett plask damp ner i mannaskålen, förmedlad av Gefle Dagblads kulturredaktör. Bara att ta fram sleven:

(Obs, kan endast läsas av prenumeranter.)

I artikeln framgår vidare att forskningen som ännu är i sin linda visar en fascinerande tendens att människor vars hjärnor visar utslag av äckelkänslor vid åsynen av frånstötande bilder, exempelvis på en skitig toalettstol, också är mer benägna att rösta konservativt. De som är oberörda lägger sina röster rött, de som sväljer en spya lägger sina blått. Eller för all del brunt (min anmärkning).

Tiotusenkronorsfrågan blir nu vem vi är benägna att rösta på, alla vi som vid blotta åsynen i busskuren av dessa nog så kväljande nunor …

… känner ett trängande behov av att rusa runt hörnet för att lägga en pizza.

En som vigde sitt liv åt logiken var österrikaren Kurt Gödel. Hans magnum opus är det berömda ofullständighetsteoremet (egentligen är det två teorem, varav det andra följer av det första). Beviset utgår just från ett självreferentiellt påstående som inte är en egentlig paradox men ändå mycket märkligt. Slutsatsen, och att med strikt logik komma fram till följande, är minst sagt häpnadsväckande: Hur än ett matematiskt (närmare bestämt aritmetiskt) system utformas inte bara kan utan måste det inom systemet finnas minst ett påstående som är sant men likväl omöjligt att bevisa, på’t ungefär.

Även om det kan vara svårt att förstå för oss amatörer kom teoremet att bli omvälvande för det vetenskapliga och filosofiska tänkandet, utmanande för våra föreställningar om medvetandes natur och synen på ”människan som alltings mått” liksom på artificiell intelligens, ja till och med få konsekvenser inom den religiösa sfären. Gödel anses allmänt vara den största av matematikfilosofer och logiker genom alla tider, tillsammans med Aristoteles. Med tiden blev Gödel bäste snackpolare med Albert Einstein under exilen i USA undan den nazistiska repressionen. Gödel var till skillnad mot Einstein inte jude men uppfattades som dekadent intellektuell och därmed ändå varande ett hot mot Tredje riket.

Titeln på det här inlägget syftar på Gödels intellektuella antagonist, den stora tyska matematikern David Hilbert, vars program för att axiomatisera hela matematiken omkullkastades av resultatet av Gödels arbete. För den intresserade kan jag varmt rekommendera boken Ofullständighet. Kurt Gödels bevis och paradox av Rebecca Goldstein (2005), som ger en förträfflig introduktion till Gödels liv och tänkande. Kapitlet om det geniala och vackra beviset kräver, trots att det är starkt förenklat, en viss fallenhet för logik och kan hoppas över utan att det övergripande sammanhanget går förlorat. Jag har noterat att samma författare på senare tid (2015) också utkommit med titeln Gödel, mannen som krossade den matematiska drömmen, men den är ännu oläst.

Avslutningsvis: I språket finns mängder av andra motsägelser som kan ge ett bedrägligt sken av att vara paradoxer men som beror på semantiska ”perversioner”, mer roande än tänkvärda. Ta den här tidningsnotisen, en favorit i repris:

Nå, hur ska en bete sig för att inte bete sig? Bete sig eller inte bete sig? Det är frågan.

Ordmån 1

Notera den uppfordrande ettan i rubriken. Jäpp, planen är en ny serie inlägg på språktema, men lika förbehållslös som någonsin Orsa kompani.

När det kommer till: 4 ord, 5 stavelser, 16 tecken.

Usch och fy! Vad är det nu för fel på:

Med avseende på: 3 ord, 6 stavelser, 13 tecken.
Med hänsyn till: 3 ord, 4 stavelser, 13 tecken.
I fråga om: 3 ord, 4 stavelser, 8 tecken.
Vad beträffar: 2 ord, 4 stavelser, 12 tecken.
Vad gäller: 2 ord, 3 stavelser, 9 tecken.
Beträffande: 1 ord, 4 stavelser, 11 tecken.
Angående: 1 ord, 4 stavelser, 8 tecken.
Rörande: 1 ord, 3 stavelser, 7 tecken.

Ibland kan det vara ännu mycket enklare än så. Istället för tillgjort fåniga och klumpiga ”När det kommer till detta har jag ingen kommentar”, varför inte eleganta och koncisa ”Om detta har jag ingen kommentar”?

Om: 1 ord, 1 stavelse, 2 tecken!

Beträffande När det kommer till att har jag inte samma starka invändning. Det är då inte längre frågan om ett prepositionsuttryck. Visst, När det gäller att är smidigare, men för att slippa upprepning kan det förra vara bra att ta till. Stil, sammanhang och nyans kan möjligen vara en annan anledning.

Som så ofta kan vi (alla utom Expressen) nog skylla förflackningen på den supercoola [sic! ] engelskan: When it comes to. I synnerhet misstänker jag att användningen sipprat in via uselt Google-översatta nyhetsartiklar som stressade journalister inte givits tid att språkgranska tillräckligt. En annan sak är att det engelska uttrycket troligtvis lider av samma sjuka, för också här finns betydligt bättre alternativ. Fast det överlåter jag med varm hand åt engelsktalande språkpoliser att spy sin galla över.

Avslutningsvis en liten ordgåta:

Ledtråd: homograf. Klicka på rutorna för facit.

Tanken vindlar 14

Rapgruppen Skäggen, anno 1963, långt före sin tid. Dock inga avlagda brakare vad jag kan minnas. Måhända en å annan smygare, men det framgick liksom inte i sändningen när det begav sig.

BRA PRIS VID SNABB AFFÄR! Se där en Blocketrubrik att akta sig väldigt noga för. På intet vis så att jag misstror sanningshalten, nej-nej, tvärtom är priset med en till visshet gränsande sannolikhet nåt alldeles grönjävligt förmånligt … för säljaren.

Artikel är en artikel utan artikel – förunderliga äro herrens vägar.

Så vem var smartast av de tre vise männen, Caspar, Melchior eller Balthazar? Förmodligen den sistnämnde, han var ju ändå enligt högst vederhäftiga urkunder professor, medan de andra två lärda herrarna fick kvacka i den akademiska ankdammen om posten som förste respektive andre vice vise man.