”Sådan är kapitalismen …” skaldade Fred Åkerström. Hur är då liberalismen, denna till kapitalismen edsvurna politiska ideologi? En knepig frågeställning som det redan skrivits hyllmetrar om och än fler är att vänta. Här bidrar jag med ännu någon tiondels millimeter i vilken jag ger min syn på liberalismens grunder och hur de kommer till uttryck. Mycket gott kan förvisso framhållas om liberalismens visioner – ett rosenrött (eller självfallet av annan valfri kulör, fattas bara) skimrande Samarkand åt alla – men det finns samtidigt högst besvärande inbyggda omöjligheter, motsägelser och tillkortakommanden som får det ideologiska bygget att skälva.
Jag har flera gånger med såväl för- som beundran betraktat aktiviteten vid Furuviksparkens attraktion Woody, den där det gäller att snabbare än Fantomen klubba tillbaka cylindrar som poppar upp ur hål. När en cylinder resolut bankats på plats så poppar en annan jäkel upp en millisekund senare. Inte så lite påminner de bångstyriga cylindrarna mig om liberalismens olika ideal, om deras oförmåga att samtidigt vara på plats, om de liberala tankesmedernas ihärdiga men till synes tröstlösa hamrande. I det följande ska jag förklara närmare vad jag menar.
Woody i Furuvik – en lek för blixtsnabba ”reaktionärer”. (Foto: Lillemor Jernberg)
Frihet, ett av liberalismens honnörsord, är ett svårgripbart begrepp. Meningsfullt blir det först i ett sammanhang där också dess motsats föreligger, åtminstone som ett hot. Frihetslängtan förutsätter rådande ofrihet. Liberalismens stora mål kan alltså sägas vara att utradera förutsättningen för sitt eget berättigande. Nåväl, det går ändå att köpa och är knappast unikt, men ändå intressant att notera. Ett annat av dess honnörsord är äganderätt. Att ägande är en rent mänsklig, juridisk konstruktion för att organisera vårt samhälle som inte har någon som helst bäring i ett ekologiskt sammanhang bortses tyvärr alltsomoftast ifrån. I sin extremaste tolkning ger äganderätten den ägande en oinskränkt makt över sina ägodelar och domäner, som vore den instiftad av Gud fader (eller annan valfri omnipotentat) själv.
Vi kollar vidare på liberalismens grunder, där portalparagrafen lyder: Liberalismens idé är att varje människa ska ha frihet att göra vadhelst den vill, så länge det inte är till skada eller nackdel för någon annan, på’t ungefär. Portalparagrafens första tillägg är om än inte lika tjusigt så väl så högtravande: Du skall icke moralisera över andras ditten och datten, där ditten och datten efter eget gottfinnande ersätts med någon eller några handlingar, till exempel köttätande och flygresande. Visst låter det misstänkt likt ett budord, det elfte, bland liberala ledarskribenter och opinionsbildare förmodligen kort och gott benämnt Budordet. Finns säkert att beställa som korsstyngsbroderi med valfria handlingar hos välsorterade partihandlare.
Det är stora ord som i någon mening är inbördes motstridande; den som i sin egen frihetssträvan kastar skiten i någon annans fläkt och därigenom bryter mot portalparagrafens andra halva, bisatsen, kan enligt Budordet likväl slippa att få fan för det, åtminstone verbalt. Men det förstås, det ingår väl i det liberala kluvenhetskittet. Nu ska portalparagrafen heller inte tas så där jättebokstavligt, otillämpbar som den har visat sig vara.
Så vad är kruxet med portalparagrafen? I en fysiskt begränsad värld påverkar de allra flesta av dina handlingar – emellanåt genom hävdande av äganderätten – en annan människa eller art, ibland positivt men förmodligen betydligt oftare negativt. Att leva på vår jord innebär därför oundvikligen att många av dina handlingar, förr eller senare, är till skada eller nackdel för någon annan. Den enes tillägnade frihet inkräktar inte sällan på den andres frihet. Ständigt uppstår olika situationer med motstridande intressen där någon part eller flera måste göra avkall på sin handlingsfrihet, levnadssätt eller, vid Gud förbjude, sin förment oinskränkta äganderätt. För att förhoppningsvis på bästa och mest rättvisa sätt kunna lösa sådana intressekonflikter under ständiga förhandlingar krävs starka offentliga institutioner som genom demokratiskt stiftade lagar och fastställda förordningar har makten att fatta beslut som medborgarna har att respektera (allemansrätten och hastighetsbegränsningar är tydliga, vardagliga exempel). Här är det av största vikt att talan, baserad på beprövad kunskap och värderingar, också förs för påverkade parter som inte har någon röst i den demokratiska processen, dvs. barn, framtida generationer och andra arter. Dessvärre är starka offentliga institutioner och regleringar inte liberalismens starka sida.
Betraktad som den utopi den faktiskt är, är portalparagrafen förvisso vacker, något att sträva mot om än ouppnåeligt. En kraftig invändning är dock dess totala fokus på individens självförverkligande utan något som helst som berör individens betydelse för samhällsbygget och vår gemensamma frihet. Men ack, utvecklingen har istället lett till en än starkare betoning på individen, den egna vinningen och starkare äganderätt; tja möjligen kan någon tanke tillägnas sina närmaste också – simsalabim.
Denna urvattning av bisatsen så länge det inte är till skada eller nackdel för någon annan till i bästa fall en bisak har dessutom tyvärr skett och sker med våra folkvaldas välvilliga assistans till förmån för den (ekonomiskt) starkes rätt:
- I den liberala demokratin Sverige inte bara tillåter vi utan inbjuder riskkapitalister, lobbyister och expolitiker verksamma inom välfärdssektorn att sko sig grovt på det allmänna till stor skada för sammanhållningen i landet, och låter oss istället förfasas över höga skatter och förvånas över sociala oroshärdar.
- I den liberala demokratin Sverige inte bara tillåter vi utan uppmuntrar till kalhyggen och trädplantager som är till stor skada för den biologiska mångfalden och klimatet och därmed för allt levande, nu och i framtiden, och låter oss istället förfasas över barkborreangrepp och omoraliska älgar som tuggar i sig av skogens håvor såsom de gjort långt innan människan invaderade Skandinavien.
- I den liberala demokratin Sverige inte bara tillåter vi utan … (fyll i ditt eget favoritskräckexempel ur det proppfulla kabinettets gömmor med andra horrörer såsom groteskt växande ekonomiska klyftor, djurfabriker, rovfiske och behandlingen av samer).
Gång på gång visar sig liberalismen oförmögen att ställa sig på den svagares och mindre röststarkares sida.
Människoskador på skog. (Foto: Fredrik Björkman)
Avslutningsvis ska vi ta en närmare titt på Budordet, alltså Du skall icke moralisera över andras ditten och datten. Vilka handlingar kan ditten och datten tänkas stå för? Inte gärna moraliserande i alla fall, eftersom Budordet i sig är moraliserande och skulle då liksom fördöma sig självt. Visserligen är logisk kullerbytta-bakåt med trippel skruv ett väl inövat cirkustrick i den politiska manegen, men att därigenom sätta munkavle på sig själv vore givetvis sällsynt korkat. Moraliserande över andras moraliserande, det vill säga metamoraliserande, är således ett självklart undantag från Budordets liberala bannbulla, inte minst då det utgör en av liberala opinionsbildares paradgrenar.
Vi har alla olika uppfattningar om vad som är omoraliskt och i vilken grad, exempelvis årliga Thailandsresor. De som tycker resorna är schyssta eller i vart fall inget tjafsa om har förstås ingen anledning att moralisera, det ligger i sakens natur. Vi som inte håller med borde givetvis i god ordning, i frihetens namn, kunna få framföra vårt ogillande utan att serveras metamoralkakor av typen ”man ska inte moralisera över …” ur den välfyllda liberala kakburken. Inte bara den liberala förresten, nybakade serveras oss numera även från vänster, där ideologin visat sig vekare än trånaden efter maktbringande röster.
Det är ju inte så att vi andra ständigt önskar eller orkar framföra protester; problemet är försöken att tysta oss, att förvägra oss möjligheten att moralisera över det vi finner starkt omoraliskt, sådant som vi anser bryter flagrant mot portalparagrafen. Moral är trots allt en förutsättning för samhällets stabilitet och att öppet kunna förmedla den är en grundpelare i det sociala samspelet och demokratiska samtalet. Så snälla liberala skribenter och andra metamoralister, kan ni vara så goda att sluta moralisera över vårt moraliserande, som vore er moral högre stående än vår.
(Inlägget är i något annorlunda version även publicerat i Arbetarbladet kultur 220818)
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Jernis 