Med slirspår på tungan

I sin bok Ordets makt – historien om språket skildrar Ivar Lo-Johansson hur språket utvecklats och orden använts för ”att väcka och skapa, att binda och härska.” En särskild gren av den språkliga påverkans- och härskartekniken är ordens relativisering. Förmodligen är den nästan lika gammal som språket självt men åtnjuter än i dag enorm popularitet, ja kanske större än någonsin. Ett slående exempel från senare tid är ”miljöbil” med andemeningen att fordonet i fråga ska uppfattas som enastående välgörande för miljön. Nonsens naturligtvis, vilket också Konsumentverket menade och förbjöd användningen i annonser. Fast i folkmun lever det kvar och påverkar föreställningen, språket formar tanken. Ett annat välmanglat ord sprunget ur gröntvätteriet är ”klimatsmart”. Vad jag vet är det fortfarande fritt fram att använda i marknadsföringen och öppet för innovativa tolkningar.

2,3 ton metall, plast, glas och gummi (ur arkivet, 2017).

Begreppet ”behov” är ännu ett som genomgått en förledande syftningsglidning iscensatt av starka krafter i samhället i avsikt att viss konsumtion ska framstå som oundviklig eller i vart fall en mänsklig rättighet. Exempelvis fastslår Svenskt Näringsliv i en rapport att ”elbehovet i Sverige kommer att öka med minst 60 procent fram till 2045” medan SD i en motion hävdar att ”det ständigt ökande behovet av datalagring kommer att kräva allt högre kapacitet”. Trams, eller tjurbajs som vi säger på ren anglosaxiska, när det rätteligen är ”efterfrågan” som avses. Sedan finns förstås många som påverkade av oskicket av obetänksamhet använder ”behov” missvisande, särskilt i vardagligt bruk. I officiella dokument ställs betydligt högre krav på redlighet.

Behov avser sådant på vilket rättmätiga krav kan ställas för att uppnå en dräglig tillvaro. Efterfrågan däremot avser allt från behov till ett hejdlöst sug efter lyxkonsumtion. I en värld av begränsade resurser omöjliggör tillgodoseende av efterfrågan av en sak inte sällan detsamma av en annan. På en fri marknad prioriteras vid sådan intressekonflikt den efterfrågan som ger störst vinst. I synnerhet prioriteras allting som ger vinst framför det som inte alls ger det, alltså är gratis eller fritt. Till det senare hör behovet av drägliga miljöbetingelser, eller snarare hörde eftersom livsmiljön ända sedan kapitalismens genombrott varit det första att prioriteras bort, allt enligt marknadens superfiffiga logik.

Naturligtvis har den allsmäktiga marknaden lösningen även på detta; lystna blickar riktas mot den miljö den har fördärvat. På Chicagos råvarubörs handlas rent vatten med så kallade terminskontrakt. Ju sämre miljön blir desto fler människor är beredda att betala desto mer för en dräglig miljö. De som inte kan betala, den fattigaste delen av mänskligheten och alla andra arter, blir utan. Ja, något spiller väl över på dessa stackare också, lite svinn får vi räkna med. Det hela kommer att kunna fortgå tills en dag när vi överlevande upptäcker att vår välfärd, ja våra liv var beroende av allt vi utplånat.

Men vänta nu! Om mänskligheten inte har förmåga eller vilja att anpassa sig till naturens lagar kan vi ju vända på kuttingen och anpassa naturen efter människans ”behov”, eller hur? Det är i alla fall något som Grönköpingsmoderaterna har tagit fasta på.

(M)ilda (M)akter! (ur arkivet, 2012, uppdaterad 2021).

Grönköping är som bekant en spegel av hela landet, inte minst beträffande den av Gud Fader själv sanktionerade hybris som har rått ända sedan Mose vid Nilens strand (en allegori för den gamla klappbryggan vid Grönköpingsåns mynning) på sin reseremington knackade ner den första boken i sin bästsäljande pentalogi. Och mycket riktigt: att döma av den fullständigt orealistiska strategi som den svenska borgerligheten förfäktar för att råda bot på naturens förfall tycks de, precis som Grönköpingsmoderaterna, stå med båda benen på en annan planet, typ Mars (i gott sällskap med Elon Musk). Nu ska vi i ärlighetens namn inte beskylla bara flumhögern även om den är värst, då hållningen, eller snarare bristen på densamma, dessvärre är spridd i breda folklager.

Åter till planet A. Det ovan nämnda ”elbehovet”, var på efterfrågeskalan ligger det? Som samhället är organiserat i dag är det rimligt att uppfatta en mindre del av ”elbehovet” som ett faktiskt behov. Övrig efterfrågan utgörs av mer eller mindre skäliga önskemål utspridda längs skalan, önskemål som i en ideal värld bara borde tillgodoses i den utsträckning detta inte inkräktar på behoven för alla människor och fortlevnaden av alla jordens arter. Moral kallas det och är om inte annat lätt att stava till. Elbehovet i sin egentliga innebörd lär hur som helst vara tillgodosett med råge under lång tid framöver. Samma resonemang gäller förstås för alla förmenta ”behov”.

De mest basala behoven är inneboende nödvändigheter för att överhuvudtaget uppehålla livet, till exempel tillgång på rent vatten. Att den nödige måste uträtta sina behov är sålunda allmängiltigt även om vi har nischat innebörden av uttrycket en smula.

Behovsstyrt resursutnyttjande (ur arkivet, 2011).

Se där ett tips på ännu ett behov att kapitalisera på. Betalningsviljan vid dylika, trängande lägen lär vara högst tillfredsställande till exceptionellt god. Jo, jag vet att det sedan länge finns betaltoaletter, ehuru inte i direkt kommersiellt syfte. Som barn blev jag omåttligt road av uttrycket ”May I spend a penny?” vilket fritt översatt från den av viktoriansk prydhet ännu påverkade engelskan betydde att vederbörande var i trängande behov av att kila på muggen.


Inlägget i en något förkortad version finns också publicerad i Arbetarbladet kultur 210321.

Behovsstyrt resursutnyttjande

*

*

*

*

Så här såg originalet ut:

OBS: Fler liknande alster från bloggen finns samlade i galleriet Kul kultur. I blogghuvudet finns länkar till ytterligare gallerier med egna humorbilder, satirklipp och språkkrumelurer.