Det statistiska underlaget är inte alltför imponerande, men likväl. Jag är nu inne på min andra maka. Visst, dom är olika på många vis, men så lika på andra. Då tänker jag inte på det uppenbara faktum att båda är kvinnor utan på andra utmärkande egenskaper, till exempel

PANIKHUNGER!

Igår övergav mig Hustru hastigt plågad av svårartad svält för att på närmast möjliga, därför avsedd inrättning trycka i sig en Big-Max med pommes.

Jodå, jag kan väl också bli hungrig, men så gott som aldrig panikartat. Däremot kan blodsockerhalten tillfälligt sjunka under komfortnivå, men en banan, en Japp eller en näve jordnötter brukar raskt undanröja obehaget.

Sen har jag förstås också två utflugna döttrar, men jag tror inte åkomman utvecklar sig förrän i vuxen ålder. Gud signe mågarna.

Själv håller jag bröd för det främsta livsmedlet (dock med omfattande kvalitetskrav, se tidigare inlägg  Grovdoppa och Mackaper). Det gör verkligen inte Hustru: ”Jag vill ha MAT!!” (och därmed avses alltså INTE smörgås etc) och om hon inte är fullt så desperat, gärna med tillägget: ”… och det ska va gott”. Som den hemmakock jag är gör jag förstås mitt bästa för att tillfredsställa önskemålen. Soppa ingår med nöd och näppe i den godkända menyn, men av nån outgrundlig anledning definieras italiensk varm macka, dvs pizza, som mat. Hänger ni med?