Att träffa Hustru var inte lätt, eller snarare att träffa rätt var inte lätt (och inga ekivoka associationer om jag får be). Jag testade med att spela in ett ”raggningsband” med flera av mina favoriter men påpassligt nedsoftat med några för all del riktigt bra ”tjejlåtar”:

Zappa och Hendrix slog nog inte så väl ut, där tappade jag säkert en vecka. Åtminstone en vecka till förlorades på det avslutande bonusspåret (fick inte plats i låtlistan :-)): Gu nåda mej arma flicka från Bengt Sändhs och Finn Zetterholms klassiska skiva Folklår.

Men hon var heller inte särskilt lätt att tas med. Första frukosten vankades limpmacka med Lätta och Magré, dvs extra mager och mild Grevé-ost. Därtill minimjölk. ”Not my cup of tea” – om man säger så. Halvtorrt/sött vitt vin till ”kvällsmaten” var om möjligt ännu besvärligare.

På bandet finns som synes, för den som kan läsa kråkfötterna, Layla med Derik & The Dominos från plattan med samma namn. Enligt Wiki har dubbel-lp:n ett flertal gånger valts till en av världens bästa plattor. Bandets förgrundsfigur var Clap-Eric.

Mitt exemplar köpte jag på en beg-marknad i Amsterdam under slutklämmen på första tågluffningen 1972 till rövarpriset 35 gulden, motsvarande en bara bit över 100 kr. Min reskassa för en hel månad var 1000 kr, men så långt hade jag snålat. Tack och lov säger jag idag.