Handla, eller shoppa som det heter nu för tiden, hur kul är det? Ok, handla mat och dryck kan vara ett nöje om man tar sig tid att botanisera i hyllorna och skaffa inspiration till nya dåd i köket. Men annat är bara så trist. Allra värst är nog kläder. Det ska letas och tyckas, nypas och slitas, provas och visas, köas och slantas, affär efter affär, gata upp och gata ner. Tröstlöst. Råkar det sen vara lönehelg urartar det till rena mardrömmen när man ska trängas och stångas med alla innehavare av tillfälligt överbelastade kontokort. Bara rea är värre.

Nu är Hustru nästan lika avogt inställd till att ränna i affärer. Således handlar vi väldigt sällan kläder. Ungefär vartannat år när de urblekta paltorna har fallit isär storhandlar vi, och då pratar vi STOR, däremellan ett och annat stödköp vid akuta behov. Effektivast är att handla allt i en butik: tre–fyra par byxor, ett halvdussin tenniströjor, två tjocktröjor, två skjortor, en packe strumpor och filsingar. Givetvis tjafsar jag inte med olika modeller – det finns ju oftast ändå olika färger att välja på – för då räcker det med att prova ut ett plagg av varje typ. Skönt.

För några år sen var vi på besök i Linköping, fick tid över och tog oss i den fransiga kragen. Tre affärer och nån timme senare var kontokortet 12 000 spänn tunnare, inte helt jämt spenderat oss emellan. Den sista affären var en sån där fin ”boutique” med damkläder, dyra som fan förstås. Men kostar det så smakar det, för mitt i butiken med uppsikt över provhytterna fanns en grupp jäsiga fåtöljer och bord dukat med kaffe, kakor och Teknikens Värld. Saknade bara konjaken.