Jag kollade lite på VM-simningen dom två sista dagarna när boken blev för tung i sjukhussängen (för övrigt kommer jag att ”anmäla” det goda men fläskiga verket i fråga, kanske redan i nästa inlägg).

Jag har inte tänkt på det förut, men nu blev jag helt förundrad av fri- och ryggsimningen. Däremot fattar jag bröstsim, grejar nog själv styvt femtio meter innan jag drunknar. Fjärilsim lämnar jag dock därhän, påminner mest om framfarten av en tvåarmad sjöelefant.

Det jag noterade är att simmarna vid fri- och ryggsim vevar med olika frekvens på armar och ben. Wiki kan berätta att vid frisim (i praktiken ”crawl”) nyttjas 6-taktspark, med 3 benspark per armtag eller 2-taktsspark med 1 benspark per armtag. Nåt liknande verkar gälla för ryggsim. Hur fan är det möjligt? Ja, för tjejer är det väl ingen konst, men hur är dom killar funtade som klarar dylikt? Prova själv att ihållande stampa med foten och slå näven i bordet var tredje gång. Fullständigt omöjligt.

Händelsevis råkade jag titta på när Therese Alshammar tog silver på 50 meter fritt. Schysst. Bisittaren Hans Chrunak gav på sin fryntliga “Hasse Alfredssons”-skånska en underbar kommentar efter målgången: … hon hade greppet här när de v … … nja, greppet hade hon inte, men var i vart fall i pole position när det var 15 m kvar. Va? Menade han måhända pool position? Fast det verkar ju å andra sidan väl “basic”. Kanske ett fall för Matte.

Visst är han fantastisk Michael Phelps. Nitar konkurrenterna i parti och minut trots det i sammanhanget grava handikappet. Egentligen skulle han ha åtminstone en sekund i förgåva per längd, men då bleve han förstås än mer oslagbar. Ja, tänk själv vilket strömningsmotstånd det underbettet måste generera.