Mannen som gav Agent Orange ett ansikte.

Så kallade årsböcker är en glödhet trend, både i Sverige och utomlands. I genren finner vi exempelvis Århundradets sommar. 1913 av Florian Illies, 1918. Året då Sverige blev Sverige av Per T Ohlsson, Ian Burumas År noll om 1945 och 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Månad för månad målar författarna i ord sitt personliga urval av händelser av särskilt stor historisk betydelse, vissa kanske redan för den dåtida samtiden medan andra först i retrospektiv. Senast i raden är, enligt förlaget, en episk skildring om allt av vikt som inträffade 1946 av ingen mindre än USA:s store efterkrigsförfattare (f. 1946) och tillika president Donald Trump.

För att vara ett epos är verket föredömligt kort, endast tolv sidor varav elva dessutom lyckligtvis är helt tomma sånär som på rubrikerna med månadernas namn. Ett beklagligt undantag är sidan 6:

Juni

Notis ur New York Post: ”Den 14:e juni nedkom hos Mr. Fred och Mrs. Mary Anne Trump, Queens, New York (NY) ett välskapt gossebarn.” UTSÖKT välskapat skulle det självklart ha stått, och synnerligen för att inte säga EXCEPTIONELLT välartat! Hade knappt hunnit utstöta mitt första vrål förrän det knackade på dörren. Ha! Där stod tre så kallade vise män från Princeton University, Harvard University och Massachusetts Institute of Technology. Påstod att dom ”till firande av lille Donalds födelse önskade överlämna en bägare, ett öskar och en karta till kunskapens källa”. MYCKET, MYCKET oförskämt! Som om min briljans inte redan då vida översteg de ”lärda” männens! Gav plattnackarna fingret. Pappa Fred gav dom Remingtonen. Visade sig ALDRIG igen. Dagen till slut ändå helt okej, fick av pappa i födelsegåva ett presentkort på ett FANTASTISKT högavkastande fastighetsbestånd.

I eftertexten på baksidan avslöjar president Trump att anledningen till att eposet inte kort och gott fick heta År 1 var för att slippa tjafset från sin VÄLDIGT, VÄLDIGT stora och trogna väljarskara inom den superkristna ultrahögern. Vidare berättar presidenten att hans kära hustru Melania varje kväll vid läggdags läser boken för honom. Han kan höra den precis hur många gånger som helst! Även om Melania brukar tröttna redan efter fem-sex gånger går hon oftast att övertala till jättemånga omläsningar genom det väl inövade sängkammartricket att sparka häftigt med benen och skrika IGEN!-IGEN!-IGEN!