Gnällbyrån 1

Språk. Det gillar jag. Märklig utveckling. När jag gick i grundskolan och gymnasiet var språkämnena en plåga, inte svenska kanske, bara halvplåga. Mitt mantra var ”matte, fysik och kemi” och så biologi på helgerna. Nä, nu far jag med osanning, var inte alls särskilt framgångsrik hos kullerullorna i stan. Om inte annat så avskräckte väl mantrat.

Nu ska jag öppna gnällbyrån. Trots, eller möjligen på grund av, att jag idag jobbar med facköversättning engelska–svenska och vice versa, får jag ibland spel av all onödig anglosaxisk influens och införsel. Ta exempelvis ”attityd” som egentligen betyder ”inställning” (eller pose/kroppsställning i balett). Ordet lär ursprungligen ha kommit in från franskan och fick säkert 1700-talsjernisen att reagera lika surkartigt som jag gör idag. Nu kan man t ex läsa ”En bil med attityd” – attityd till vadå? En bil kan för helvete inte ha en inställning till något, över huvud taget inte tänka. Det är förstås engelskans ”attitude” med innebörden ”personlig stil” som spökar. ”Attityd” har blivit värsta egotrippattributet framför alla andra, omhuldat av diverse sopsåpor, modebloggar, motorjournalister etc … … jag tror jag pizzar.

En annan, om möjligt ännu värre betydelseförskjutning har ordet ”karaktär” fått. Vad är det för fel på ”roll” eller ”rollfigur”? Och hur fan har cineasterna tänkt sig ”karaktärsroll”? ”Karaktärskaraktär”? Så där, nu kom det upp ännu en slajs.

karaktärsroll