Fisk och bröd

… var ju lite av Jesus grej. Men jag tänker lik förbannat svära i kyrkan igen, rutinerad som jag är i den grenen. Jag börjar i Feskekörka. Är det nån mer än jag som inte funnit tjusningen att med kniv och gaffel förtära 98,5 % vatten, återstoden tämligen intetsägande proteinhinnor och så några ben? Gissar du lutfisk gissar du rätt. För säkerhets skull brukar den balsamerade firren serveras med bechamelsås, en av världens absolut smaklösaste maträttsaccessoarer. Men det är klart: ”lika barn leka bäst”.

 

Även surströmming har jag svårt för, men det beror nu inte på att den är karaktärslös. Det är nåt med smaken jag inte lyckats fördra, eller så är det bara lukten. För ärligt talat luktar den för jävligt. Men jag ska på’n igen, och lära mig, nån gång. ”The fragrance of the year – because I’m worth it”.

Åter till smaklösheten. Är det nån mer än jag som inte funnit tjusningen med vitt julknäckebröd bakat på vete som löses upp som ett dammoln kring gomseglet? Den ursprungliga användningen lär väl ha varit som lutfiskstillbehör …

Raka motsatsen är finska 

vilket är just det surdegsknäcke som jag efterlyste i Grovdoppa och jag gissar världens smakigaste. Har du ätit Finn Crisp nån gång? Det är en blek, för industriell bakning tillrättalagd ostbrickskopia av den här kvalitetsprodukten.

Surdegsbröd är ju verkligen inne. Det vore ett perfekt läge för Leksandsbröd att som första (?) svenska spisbrödsfabrik erbjuda konsumenten en svensk variant av varras leipä.