Gnällbyrån 2

Dags för nya uppstötningar. Den här gången ska vi titta lite närmare på sportfloskler. Följande variant förekommer nog främst bland hockeykommentatorer, men magåkomman har tyvärr spridits till andra lagsporter. Det jag tänker på är att ta skottet. När jag var ung var det målvakten som förväntades sköta den detaljen, men nu avser det tvärtom den som skjuter! Jag blir så trött – och förvirrad.

Att dissa sportkommentatorer är snart åt, exemplen äro legio. Går upp och nickar? Så vederbörande flänger som en iller till linjemannen, greppar en köksstege, återvänder till den förmodade nedslagsplatsen, klättrar upp och knoppar bollen? Suck!

klyschor2

Dumstrut av sekelskiftesmodell

Förr kallades de tre anfallarna (obs, inte forwardsarna) i ett lag på hockeyplan för kedja, nu ska det heta laajnen. Vad är det för skit?!

Låta bollen göra jobbet? Jahaa, bollen är förstås motordriven, tänkte inte på det, bara att stå och titta på, så händigt. Tror jag ska prova att sela dammsugaren – hoppla pålle!

Sen är det användningen i tid och otid av grundordet utan artikel, exempelvis han skulle förstås passa boll eller man måste vårda puck. Nämenvafan, det finns ju bara en enda boll eller puck på planen samtidigt: således bestämd form, basta!

Gnällbyrån 1

Språk. Det gillar jag. Märklig utveckling. När jag gick i grundskolan och gymnasiet var språkämnena en plåga, inte svenska kanske, bara halvplåga. Mitt mantra var ”matte, fysik och kemi” och så biologi på helgerna. Nä, nu far jag med osanning, var inte alls särskilt framgångsrik hos kullerullorna i stan. Om inte annat så avskräckte väl mantrat.

Nu ska jag öppna gnällbyrån. Trots, eller möjligen på grund av, att jag idag jobbar med facköversättning engelska–svenska och vice versa, får jag ibland spel av all onödig anglosaxisk influens och införsel. Ta exempelvis ”attityd” som egentligen betyder ”inställning” (eller pose/kroppsställning i balett). Ordet lär ursprungligen ha kommit in från franskan och fick säkert 1700-talsjernisen att reagera lika surkartigt som jag gör idag. Nu kan man t ex läsa ”En bil med attityd” – attityd till vadå? En bil kan för helvete inte ha en inställning till något, över huvud taget inte tänka. Det är förstås engelskans ”attitude” med innebörden ”personlig stil” som spökar. ”Attityd” har blivit värsta egotrippattributet framför alla andra, omhuldat av diverse sopsåpor, modebloggar, motorjournalister etc … … jag tror jag pizzar.

En annan, om möjligt ännu värre betydelseförskjutning har ordet ”karaktär” fått. Vad är det för fel på ”roll” eller ”rollfigur”? Och hur fan har cineasterna tänkt sig ”karaktärsroll”? ”Karaktärskaraktär”? Så där, nu kom det upp ännu en slajs.

karaktärsroll