Den vedervärdige telefonförsäljaren från Stockholm

Egentligen var dom två, och sålde inte telefoner men väl abonnemang. Att anmäla sig till Nix för att slippa eländet funkar tillfredställande för privatpersoner, men för nummer registrerade på företag är det kört. Det är ett sjujävla ringande, från morron till kväll. För att slippa den värsta trafiken svarar vi inte på okänt (anonymt) nummer, vilket sållar bort dom flesta oombedda och kallt ovälkomna frid- och arbetsstörarna. Ett fåtal teleterrorister, som i det har fallet, skyltar öppet med telefonnumren, vilka man snabbt lär sig.

Det gäller alltså den fasta telefonin. Mobilerna har hittills varit förskonade. Men i tisdags ringde ”Telia”.

Först provade man det fasta numret, inget svar. På mobilen svarade jag däremot automatiskt och insåg snabbt vad det var frågan om. På sedvanligt svenskt mjäkmanér bad jag inte vederbörande dra åt helvete direkt utan skicka över skriftlig information och återkomma. Det gjorde dom idag men blev bryskt avpolletterade av Hustru.

I onsdags ringde så ”Tele2”, märkligt nog från samma ställe som ”Telia”. Finns det bara en enda telefonkiosk i Fjollträsk?

Vissa kompisar kan man vara utan, sa mor

Den käcka telefonförsäljerskan förklarade att hon skulle ge oss ett mycket bättre pris, såväl fast som rörligt, än vad vi har på vårt nuvarande Tele2-abonnemang, bara som en skänk från ovan så där. Jag håller inte reda på om vi har Telehit eller Teledit, men en snabb konsultation i telefonspecifikationspärmen (jo, vi har en sån, på rikt) visade precis vad jag misstänkte, att vi inte alls har något med Tele2 att göra. Hon ljög mig således rätt upp mellan öronen och jag avslutade samtalet med:

– Här avslutar jag samtalet

Nu är det egentligen inte dom för den lilla kopparskärvan slitande ungdomarna som man ska vara oförskämd mot, utan mot skitvalparna som driver dessa vidriga telemarketingföretag, och inte minst mot bl a telejättarna som har det obefintliga omdömet att anlita företagen i fråga, för så verkar det faktiskt vara.