Höstdagjämningsljus över sydöstra Öland. Grundfotot är taget härom året där den före detta järnvägen tvärs över Stora alvaret svängde in söderut mot mina somrars hemby Skärlöv. Då en levande lantbruksbygd, i dag nästan öde. Inget spår av själva spåret syns idag men väl en naturskön cykelväg. Nedläggningen skedde hösten 1961. En majdag samma år reste jag med morfar från Färjestaden och steg för sista gången av den gräddgula rälsbussen. Muren som ses är den ena av de två på ömse sidor om järnvägen som anlades för att förhindra boskap att ta sig upp på spåret.

Rälsbuss, motorvagn Y, trafikerande Ölands järnvägar. Foto: Bygdeband.se.
Skärlövs stationshus med klassiskt valmat mansardtak. Foto: Banvakt.se.
Ölandskarta: Svenska Järnvägsföreningens 50-årsskrift, bearbetad av Rolf Sten.

Åter till övre bilden. De till karakteristiska öländska väderkvarnar förklädda vindkraftverken liksom stationsskyltarna, ja, det skymtar en andra skylt på avstånd, finns förstås bara i min anakronistiska fantasi. En tidsresa med början i uråldrig teknik, via modernismens framtidstro – en nyhetens behagliga bubbelpool förnekande vår planets begränsningar och som Svenne Banan och våra demokratiskt valda politiker ännu tycks ligga och jäsa i – till dagens enorma, vingbestyckade kolosser som likväl i grunden bygger på samma idé som de ålderdomliga kvarnarna. Maskiner med vingar minnande om urets visare, tidens tänder: tick-tack, tick-tack.

Tvärs Öland i sakta mak, en lightversion, nej ultralight, av bombastiska Trans Europ Express (TEE), som trafikerade Kontinentens stambanor i min ungdom. Det är förstås ingen tillfällighet att bildmontaget till form och innehåll är ämnat att föra tanken till ett lp-fodral med pastischartade stilelement från flera av den legendariska tyska technogruppen Kraftwerks produktioner. Den grafiska utformningen och estetiken på fodralet till albumet Die Mensch-Maschine går igen både i det triangelformade hörnpartiet med dess titel och typsnitt liksom i de fyra bandmedlemmarnas röda skjortor och svarta slipsar, här överförda till kvarnbeklädnad respektive vingar, samt i själva blandningen av svartvita och röda bildelement. En mörk ton av hotfulla nazivibbar kan förnimmas.

Tågnörd beundrar TEE-lok på Frankfurt (Main) Hbf. Foto: okänd.

Kraftverken/kvarnarna med sina vingar associerar också till scenrekvisita och kroppsspråk vid Kraftwerks framförande av verket Roboter. Precis som skylten DÜSSELDORF HBF på Kraftwerks album Trans Europa Express, och som tyska stationsskyltar gör i gemen (om än med versaler), bär den i montaget ett typsnitt baserat på Bauhausinspirerade Futura. Futura, latin för ”framtida” med gammalstavningen SKÄRLÖF som en extra anakronistisk twist. Skyltens HLP står för ”håll- och lastplats”, ett slags diminutiv av stortyska ”Hauptbahnhof” förkortat HBF, båda i funktionalismens samma stilrena, effektiva anda som hos typsnittet i sig.

Det finns ytterligare en ingång till bildmontaget som vid en första betraktelse kan tyckas väsensskild den ovan. Världsarvsstatusen för Södra Ölands odlingslandskap uppges vara hotad på grund av alla förfulande vindkraftverk. Min egen åsikt är att de borde kunna accepteras i landskapsbilden, inte minst med hänvisning till de besläktade gamla kvarnarna. Antagligen rönte dessa samma kritik när det begav sig, när kvarnidén under senmedeltiden importerades från Holland (som i sin tur ett eller annat århundrande dessförinnan nåtts av den persiska uppfinningen från cirka 600 e.Kr.). Å andra sidan har jag ändå viss förståelse för dagens kritik och mitt montage ska inte uppfattas som ett inlägg i den debatten, utan som ett humoristiskt förslag på hur förfulningen skulle kunna åtgärdas.

Mera läsning och bilder:

Dagen D, om ett stycke symfonisk tågresa Gävle–Avesta Krylbo t.o.r i tredjeklass, majestätiskt framfört i andante av de dubbelkopplade loken D 101 och D 109.

Rälsbussblues, ett litet muséetågkåseri från Gävle.