Kavajen gör mannen

Prolog: Dagen var just vacker, det skulle visa sig gå alldeles utmärkt att bli senior i kavaj. Till skillnad mot att som i sportens värld bli mästare i kavaj, kom här själva kavajen att spela en central, ja antagligen en helt avgörande roll. Det hela började illa, riktigt illa, en vecka tidigare.

***

Mina syskon och jag skulle sammanstråla i våra föräldrars forna hem för att under några dagar gå igenom kvarlåtenskapen och som avslutning föra mor till sista vilan. SMHI gissade på strålande sol och skapligt varmt vid dagen för ceremonin. Det fick bli min tunnaste kavaj, den grå, vilken dessvärre hade flera fula veck i ryggen. Jag vände mig till närmaste expert, det vill säga Hustru. Tro nu inte att jag är en handfallen mansgris vad gäller hushållsgöromål, husets köksmästare (blott undantagsvis i kavaj) som jag ändå är, men strykning är nu inte min bästa gren.

Hur det gick till i detalj vet jag inte, men plötsligt skrek Hustru Å NEJ! från tvättstugan. Hennes närmast osvikliga simultankapacitet hade klickat, något gick fel i tajmingen mellan bestyren. Max fem sekunders ouppmärksamhet räckte för att gemene strykjärnsnörd skulle kunnat utläsa både fabrikat och modell utifrån den inbrända bilden på kavajskörtet. Visserligen hörde den tunna grå till favoriterna, men lätt fånget, lätt förgånget. Det som grämde mig mest var att jag inte längre skulle kunna få njuta av min kompis Rogers lystna blickar på kavajen.

Hustrus ”bomärke”.

Jag reser kavajlös i hopp om att den lokala andrahandsmarknaden ska ha en snajdig sommarkavaj att erbjuda. Utbudet visar sig vara, tja, torftigt, men jag hittar en lätt och ledig, ljusblå, så gott som ny. Efter vederbörlig granskning kommenterar min syster sparsmakat att den sitter bra men att ärmarna skulle kunnat vara något längre. Inget ”urläcker”, inget ”snygg”, inte ens en godkännande nick, vilket så klart är en smula oroväckande, men vad göra och 150 spänn är ju inte hela världen. För all del, priset är lite högre än vad det var på den genom Hustrus försorg brännmärkta, fast det fyndet har å andra sidan ett antal år på nacken.

Inför tågresan hem köper jag på medsläpad laptop en ”sista minuten”-biljett till kraftigt rabatterat pensionärspris. En bokningsbekräftelse dyker snart upp i inkorgen men ingen biljett trots att pengarna bevisligen dragits från kontot. Otaliga försök att klicka på ”Hämta” på SJ:s hemsida hjälper nada, ingen biljett. Jag ryser vid tanken på kontrollavgift à 1500 kronor, något jag hört ryktats om hade drabbat resenärer i liknande situation. Nåväl, på stationen måste det rimligen finnas en biljettautomat, bara att mata in bokningskoden och få biljetten i handen.

Direkt efter akten på kyrkogården är det dags för hemfärd, iförd lätt och ledig, ljusblå sommarkavaj, vit skjorta och mörka byxor. Till min fasa saknar järnvägsstationen automat. Jag hade dock läst att i sånt fall kunde Pressbyrån bistå och en sån finns i alla fall. Javisst, mot en ”smärre” avgift à 100 kronor skriver de så gärna ut biljetten, hela pensionärsrabatten åt fanders. Jag är nu inte den som vill befrämja ocker, så det kan de fetglömma, det må bära eller brista.

Jag går till perrongen i god tid i hopp om att finna SJ-personal att rådfråga. Strax innan tåget kommer in dyker det upp två som ser ut att vara i färd att gå på sitt arbetspass. På min fråga om de ska vara tågvärdar (notera inte ”konduktörer”, man hänger väl med) svarar mannen av de två:

– Nä, inte jag, jag kör, det är hon som trakasserar passagerarna, haha.

Jag berättar om mitt bryderi, varpå kvinnan av de två snabbt fipplar med tjänstemobilen och säger:

– Per?

Häpen undrar jag om hon såg att just jag har haft biljettproblem:

– Nä, men det finns bara två pensionärer på passagerarlistan, Margareta och Per, och jag gissade på Per, haha.

– Jernberg, fyller jag i och därmed är biljettviseringen klar redan på perrongen.

Alldeles i onödan hade jag oroat mig men är förstås glad att det gick så smidigt, helt utan befarat nitiskt bemötande. Fast det där med pensionär suger, hur i hela friden kunde hon vara så säker? Ja-ja, jag ÄR pensionär men tänk att utan prut bli tagen för en sån, jag som bara för ett par–tre år sen anmodades visa leg för ålderskontroll. Svaret på gåtan kommer jag att få vid hemkomsten till Gävle.

Där möter Hustru mig vid parkeringen. På håll ser hon ut som en fågelholk för att när jag kommer närmre byta till ett sånt där försmädligt leende, ett sånt som just hustrur plägar vara förmögna till:

– Har du hittat den efter far? frågar hon med stinn blick på kavajen.

Alltså, min far blev 93 år.

***

Epilog: På vägen hem fastslog Hustru att ”den där kavajen behöver du inte ha mer”. Numera är Gävles andrahandsmarknad sålunda en lätt och ledig om än föga snajdig, ljusblå sommarkavaj rikare medan jag är 150 kronor fattigare.

Oraklet i Gävle

Det må vara en sak att överlåta spel och dobbel till robotar och AI-appar, men att tvinga en stackars simpel arbetsmaskin (hur nu en sådan definieras; en maskins förbannade uppgift är väl ändå att utföra just arbete, särskilt av jättejobbig och skittråkig karaktär) axla det tunga ansvaret att pricka in rätt resultat, tyckes mig övermaga tjaskigt:

För egen del säger jag som Putte Kock: grundtips deponi, gardera med återvinning.

Handikapp?

En rubrik i dagens webbnummer av DN:

Premiär minsann, månne i fotboll eller beachvolleyboll? Satsar Putins sista kopek på det förra, ty än ligger snön vit på taken, så ock på den oskottade tomten. Men ”topplagen”? Nej nu förstår jag inte, börjar inte alla lag på noll? Eller är det som i den lukrativa friskolebranschen med de så kallade elitskolornas glädjebetyg, där den ekonomiska gräddans av allt att döma osedvanligt korkade ätteläggar ges det försprång som krävs för att de i vår individualistiska värld alls ska kunna hävda sig mot de kommunala skolornas överbegåvade elever? En värld i vilken Djursholms FF och IFK Östermalm börjar säsongen med säg 20 poäng medan Tensta IK och Ortens IF startar på max noll.

Land kan med lag nedmonteras

Så har ännu en dag grytt i bananmonarkin Sverige. På sitt officiella Tjatterkonto meddelar statsminister Ulf Kristersson att enligt ny praxis kommer hädanefter lagrådet att konsulteras i lagfrågor enbart i den mån dessa avser inläggningar av sill, gurka och rödbetor. Justitieminister Gunnar Strömmer kallar till presskonferens vid vilken han stolt informerar om polisens nya vapen mot gängkriminalitet och terrorism: kebabspett smidda i svenskt kvalitetsstål från Sandvik.

(Inlägget är även publicerat i Arbetarbladet kultur 230307)

Nollsummespel

”Patrik Svenssons tre år gamla bok ‘Ålevangeliet’ har fått ett ordentligt uppsving sedan PM Nilssons ålskandal briserade” skriver DN. På de två stora bokströmningstjänsterna har lyssningen tydligen ökat med 20 till 30 procent sedan förra veckan, då det blev känt att statssekreterare PM Nilsson inte bara i närtid tjuvfiskat den utrotningshotade arten utan inledningsvis också ihärdigt förnekat brottet, trots att han ertappades med fingrarna i ”kakburken” i form av en ålryssja.

Å andra sidan kommer med all sannolikhet lyssningen på Spotify och Youtube på den fossila, veritabla landsplågan från 1975, Ålefeskarns vals med Kjell Kraghe, att minska i motsvarande grad, ska vi hoppas från fyra till tre spelningar per år. Jag avråder dig bestämt att klicka på pilen nedan, men observera att om du likväl gör det, sker det helt på egen risk; jag avsvär mig allt ansvar för eventuella medicinska konsekvenser, såväl fysiska som psykiska.

Statsminister Åkesson ute ur garderoben

Så har den tunna, illa påstrukna fernissan fallit av. 100 dagar höll den. Marionettminister Kristersson är därmed ute ur bilden, såväl bildligt som bokstavligt. Kanske på väg mot den lediga garderoben, takhöjden lär i alla fall räcka.

(Det fyndigt tagna eller beskurna fotot, vilket är från morgonens presskonferens om regeringens förslag mot gängkriminalitet, har jag snott från Aftonbladet (fast de bruna pilarna är förstås mina). Lille Krille befinner sig i själva verket till vänster om Ebba Gräbba. Hur som helst: rör det sig om en freudiansk felskyltning eller vad är det frågan om?)

Så ska Moder Jords klimateriebesvär lindras

Allt som oftast fångar Dagens Nyheters krönikör Alex Schulman min blick, så också i dag. Hans illa dolda upprördhet skvallrade redan rubriken om:

Jag vill skrika när Romina Pourmokhtari säger att vi har tid att grunna på klimatet

Ett par passager i den i sin helhet välformulerade krönikan kan räcka för att ge en lite djupare inblick i vad det är som väcker hans starka indignation:

/…/
Och när hon blir ställd mot väggen, som i DN häromdagen, blir hon diffus, utsökt i sin dunkelhet, hon säger att ”vi behöver sätta oss ner och mejsla fram politiken” och lite senare: ”Vi behöver sätta oss ner i lugn och ro.” I klimatministerns värld finns all tid i världen, att sitta ner och grunna i lugn och ro, på vad vi ska ta oss till med allt det här besvärliga.
/…/
Finansminister Elisabeth Svantesson får frågan om vi kommer nå klimatmålet och svarade: ”Går det inte så går det inte.” Liberalernas Robert Hannah skrev på Twitter att kunna nå klimatmålen till 2030 är ”som att tro på jultomten”. Men klimatministern själv fortsätter av oklar anledning att vara hoppfull. I Nyhetsmorgon häromdagen: ”Vi sitter just nu och jobbar fram analysarbetet för den här handlingsplanen som ska komma med mer politik så att vi faktiskt ser till att nå våra mål.”

Jobbar fram analysarbetet? För en handlingsplan? Vad betyder det? Vad är det som pågår?
/…/

Jag håller dock inte alls med Schulman. Faktum är att klimatministern är ett under av klarhet och visar på en dådkraft av sällan skådat slag bland politiker. Det må ändå vara Pourmokhtari ursäktat med tanke på hennes ovana i ministerrollen som tillsammans med ett ungdomligt oförstånd förstås lätt kan leda till att de grannlaga arbetsuppgifterna angrips en smula överentusiastiskt.

Vi tittar i backspegeln och vad hittar vi väl där, för tio år sen. Jo då precis som nu riktade miljöorganisationer hård kritik mot regeringen, för tillfället styrd av Alliansen. Riksrevisionen gav sig in i debatten och sågade regeringens klimatfientliga trafikpolitik vid fotknölarna. En ny rapport från Naturvårdsverket visade att Sveriges klimatutsläpp hade ökat de senaste åren, vilket överraskade exakt ingen.

I samband med detta fick bloggen en exklusiv intervju med statsminister Teddy Freddy, vilken här återges i sin helhet

Jag frågar statsministern hur han ser på den allvarliga kritiken. Som det anstår en verklig statsman spänner han sina cockerspanielögon i mig varpå han bestämt avfärdar denna som han menar ”hårt vinklade verklighetsbeskrivning” i vilken han ”inte alls känner igen sig” och undrar ”från vilken planet kritikerna kommer”. För att ändå gjuta olja på de av kritikerstormen uppiskade vågorna ger han bloggens trogna undrarkrets följande lugnande besked:

– Även om jag är förhindrad att yttra mig om det enskilda fallet vill jag understryka att det är min fasta övertygelse att vi inom Alliansen är praktiskt taget kompromisslöst överens om en målsättning att sannolikt redan under nästa mandatperiod internt starta förankringsarbetet i avsikt att börja sondera terrängen för en utvärdering av förutsättningarna för en bred politisk uppgörelse för tillsättande av en utredning för att skapa underlag för planering av ett första förarbete för programmering av en långtidsstudie i syfte att fastställa ett universellt gränsvärde för högsta rekommenderade koldioxidhalter i jordliknande atmosfärer, givetvis bara gällande under förutsättning att de ekonomiska målen inte äventyras, avslutar statsminister Teddy Freddy nöjt.

Statsminister Teddy Freddy kände sig trygg med klimaten.

Läs och lär Romina Pourmokhtari så ska det nog bli en fullfjädrad politiker av dig också vad det lider.

”Gamle Svarten”

Så är den här igen, vår käre gamle vän, Black Friday. den stora dagen för nedsippringen av skulorna från de rikas bord. Inte jättegammal kanske, men nästa år fyller den faktiskt tio, i Sverige vill säga. Inga problem med integrationen där inte. Fast i ärlighetens namn är det vi svenskar som med fröjd och gamman har anpassat oss, vi som formligen avgudar USamerikanska påfund.

För att uppnå full högtidsstatus och upptagande i svensk kulturkanon med egen dag i den officiella almanackan krävs emellertid vissa attribut såsom passande musik och tillhörande must. Black Friday-musten skulle med fördel kunna lanseras på sensommaren. När vi kräsna konsumenter tröttnat på etiketten i mitten av oktober släpps så äntligen julmusten för fortsatt god kommers.

Nyskrivna käcka visor, pampiga körverk och annan musik som hör storhelger till behövs förstås, men återvinning av äldre material är ju inte fel. Jag tänker främst på den gamla slagdängan ”Gamle Svarten” som spelades in i mitten av 50-talet av en man med det fantastiska artistnamnet Cacka Israelsson (Cacka var för övrigt landslagsman i både längdhopp och 110 meter häck). Så sent som långt in på 70-talet plågade låten radiolyssnarna närmast dagligen. Som Black Fridays svar på julens O helga natt med Jussi Björling skulle Gamle Svarten framförd av Marknadskören sitta som en galosch. Tänker mig att konsumentsektionen inleder smäktande med:

Gamle Svarten, kamrat på vida färden,
Gamle Svarten, den bäste här i världen,

varpå sektionen med handlare och producenter mäktigt klämmer i med:

när din vandringsfärd är över,
väntar gröna ängars klöver.

Ja, jag har läst att vissa handlare går på knäna i lågpristräsket men viktigt ändå är att upprätthålla illusionen av guld och dollargröna skogar, eller hur?

Precis som julen har Black Friday en benägenhet att breda ut sig; Black Week har redan blivit en institution. Snart lär vi kunna fira Black November innan vi tar steget fullt ut till Black Year, år ut och år in. Förresten är vi väl redan där, egentligen, med ett ständigt pågående rea, förlåt sale menar jag förstås. Mellanskillnaden faktureras istället den gren vi alla sitter på, ”vår” planet Tellus, planet A. Skönt då för barnbarnen att veta att Musk med flera piggelina entreprenörer är på språng efter planet B.

Skynda att fynda, snart bara bottenskrapet kvar!

(Inlägget är även publicerat i Arbetarbladet kultur 221125)