Nollsummespel

”Patrik Svenssons tre år gamla bok ‘Ålevangeliet’ har fått ett ordentligt uppsving sedan PM Nilssons ålskandal briserade” skriver DN. På de två stora bokströmningstjänsterna har lyssningen tydligen ökat med 20 till 30 procent sedan förra veckan, då det blev känt att statssekreterare PM Nilsson inte bara i närtid tjuvfiskat den utrotningshotade arten utan inledningsvis också ihärdigt förnekat brottet, trots att han ertappades med fingrarna i ”kakburken” i form av en ålryssja.

Å andra sidan kommer med all sannolikhet lyssningen på Spotify och Youtube på den fossila, veritabla landsplågan från 1975, Ålefeskarns vals med Kjell Kraghe, att minska i motsvarande grad, ska vi hoppas från fyra till tre spelningar per år. Jag avråder dig bestämt att klicka på pilen nedan, men observera att om du likväl gör det, sker det helt på egen risk; jag avsvär mig allt ansvar för eventuella medicinska konsekvenser, såväl fysiska som psykiska.

Statsminister Åkesson ute ur garderoben

Så har den tunna, illa påstrukna fernissan fallit av. 100 dagar höll den. Marionettminister Kristersson är därmed ute ur bilden, såväl bildligt som bokstavligt. Kanske på väg mot den lediga garderoben, takhöjden lär i alla fall räcka.

(Det fyndigt tagna eller beskurna fotot, vilket är från morgonens presskonferens om regeringens förslag mot gängkriminalitet, har jag snott från Aftonbladet (fast de bruna pilarna är förstås mina). Lille Krille befinner sig i själva verket till vänster om Ebba Gräbba. Hur som helst: rör det sig om en freudiansk felskyltning eller vad är det det frågan om?)

Så ska Moder Jords klimateriebesvär lindras

Allt som oftast fångar Dagens Nyheters krönikör Alex Schulman min blick, så också i dag. Hans illa dolda upprördhet skvallrade redan rubriken om:

Jag vill skrika när Romina Pourmokhtari säger att vi har tid att grunna på klimatet

Ett par passager i den i sin helhet välformulerade krönikan kan räcka för att ge en lite djupare inblick i vad det är som väcker hans starka indignation:

/…/
Och när hon blir ställd mot väggen, som i DN häromdagen, blir hon diffus, utsökt i sin dunkelhet, hon säger att ”vi behöver sätta oss ner och mejsla fram politiken” och lite senare: ”Vi behöver sätta oss ner i lugn och ro.” I klimatministerns värld finns all tid i världen, att sitta ner och grunna i lugn och ro, på vad vi ska ta oss till med allt det här besvärliga.
/…/
Finansminister Elisabeth Svantesson får frågan om vi kommer nå klimatmålet och svarade: ”Går det inte så går det inte.” Liberalernas Robert Hannah skrev på Twitter att kunna nå klimatmålen till 2030 är ”som att tro på jultomten”. Men klimatministern själv fortsätter av oklar anledning att vara hoppfull. I Nyhetsmorgon häromdagen: ”Vi sitter just nu och jobbar fram analysarbetet för den här handlingsplanen som ska komma med mer politik så att vi faktiskt ser till att nå våra mål.”

Jobbar fram analysarbetet? För en handlingsplan? Vad betyder det? Vad är det som pågår?
/…/

Jag håller dock inte alls med Schulman. Faktum är att klimatministern är ett under av klarhet och visar på en dådkraft av sällan skådat slag bland politiker. Det må ändå vara Pourmokhtari ursäktat med tanke på hennes ovana i ministerrollen som tillsammans med ett ungdomligt oförstånd förstås lätt kan leda till att de grannlaga arbetsuppgifterna angrips en smula överentusiastiskt.

Vi tittar i backspegeln och vad hittar vi väl där, för tio år sen. Jo då precis som nu riktade miljöorganisationer hård kritik mot regeringen, för tillfället styrd av Alliansen. Riksrevisionen gav sig in i debatten och sågade regeringens klimatfientliga trafikpolitik vid fotknölarna. En ny rapport från Naturvårdsverket visade att Sveriges klimatutsläpp hade ökat de senaste åren, vilket överraskade exakt ingen.

I samband med detta fick bloggen en exklusiv intervju med statsminister Teddy Freddy, vilken här återges i sin helhet

Jag frågar statsministern hur han ser på den allvarliga kritiken. Som det anstår en verklig statsman spänner han sina cockerspanielögon i mig varpå han bestämt avfärdar denna som han menar ”hårt vinklade verklighetsbeskrivning” i vilken han ”inte alls känner igen sig” och undrar ”från vilken planet kritikerna kommer”. För att ändå gjuta olja på de av kritikerstormen uppiskade vågorna ger han bloggens trogna undrarkrets följande lugnande besked:

– Även om jag är förhindrad att yttra mig om det enskilda fallet vill jag understryka att det är min fasta övertygelse att vi inom Alliansen är praktiskt taget kompromisslöst överens om en målsättning att sannolikt redan under nästa mandatperiod internt starta förankringsarbetet i avsikt att börja sondera terrängen för en utvärdering av förutsättningarna för en bred politisk uppgörelse för tillsättande av en utredning för att skapa underlag för planering av ett första förarbete för programmering av en långtidsstudie i syfte att fastställa ett universellt gränsvärde för högsta rekommenderade koldioxidhalter i jordliknande atmosfärer, givetvis bara gällande under förutsättning att de ekonomiska målen inte äventyras, avslutar statsminister Teddy Freddy nöjt.

Statsminister Teddy Freddy kände sig trygg med klimaten.

Läs och lär Romina Pourmokhtari så ska det nog bli en fullfjädrad politiker av dig också vad det lider.

”Gamle Svarten”

Så är den här igen, vår käre gamle vän, Black Friday. den stora dagen för nedsippringen av skulorna från de rikas bord. Inte jättegammal kanske, men nästa år fyller den faktiskt tio, i Sverige vill säga. Inga problem med integrationen där inte. Fast i ärlighetens namn är det vi svenskar som med fröjd och gamman har anpassat oss, vi som formligen avgudar USamerikanska påfund.

För att uppnå full högtidsstatus och upptagande i svensk kulturkanon med egen dag i den officiella almanackan krävs emellertid vissa attribut såsom passande musik och tillhörande must. Black Friday-musten skulle med fördel kunna lanseras på sensommaren. När vi kräsna konsumenter tröttnat på etiketten i mitten av oktober släpps så äntligen julmusten för fortsatt god kommers.

Nyskrivna käcka visor, pampiga körverk och annan musik som hör storhelger till behövs förstås, men återvinning av äldre material är ju inte fel. Jag tänker främst på den gamla slagdängan ”Gamle Svarten” som spelades in i mitten av 50-talet av en man med det fantastiska artistnamnet Cacka Israelsson (Cacka var för övrigt landslagsman i både längdhopp och 110 meter häck). Så sent som långt in på 70-talet plågade låten radiolyssnarna närmast dagligen. Som Black Fridays svar på julens O helga natt med Jussi Björling skulle Gamle Svarten framförd av Marknadskören sitta som en galosch. Tänker mig att konsumentsektionen inleder smäktande med:

Gamle Svarten, kamrat på vida färden,
Gamle Svarten, den bäste här i världen,

varpå sektionen med handlare och producenter mäktigt klämmer i med:

när din vandringsfärd är över,
väntar gröna ängars klöver.

Ja, jag har läst att vissa handlare går på knäna i lågpristräsket men viktigt ändå är att upprätthålla illusionen av guld och dollargröna skogar, eller hur?

Precis som julen har Black Friday en benägenhet att breda ut sig; Black Week har redan blivit en institution. Snart lär vi kunna fira Black November innan vi tar steget fullt ut till Black Year, år ut och år in. Förresten är vi väl redan där, egentligen, med ett ständigt pågående rea, förlåt sale menar jag förstås. Mellanskillnaden faktureras istället den gren vi alla sitter på, ”vår” planet Tellus, planet A. Skönt då för barnbarnen att veta att Musk med flera piggelina entreprenörer är på språng efter planet B.

Skynda att fynda, snart bara bottenskrapet kvar!

(Inlägget är även publicerat i Arbetarbladet kultur 221125)

VM i Qatar kickar off

Aktuell repris från 2015:

howdy partner

Donken är nu bara ett av flera multinationella företag som sponsrar brott mot de mänskliga rättigheterna. Vid samma skampåle finns flera sponsorer att blänga på, kolla både här och där.

Nyhetens obehag

Några aktuella rubriker:

Ulf Kristersson (M): ”Mitt mål är inte att människor ska ställa om sina liv” (dn.se 220823)
Kommentar: I alla fall inte under innevarande mandatperiod, dvs. enligt samma paradigm som har härskat under de senaste 30–40 åren. Eventuellt paradigmskifte får som vanligt vänta till senare mandatperioder.

Varningen från FN: Bara total omställning kan rädda oss (etc.se 221104)
Kommentar: Överflödig.

Klimatminister Romina Pourmokhtari: ”Man kan inte bara köra över folk” (svt.se 221105)
Kommentar: Med ”folk” avses potentiella väljare vid 2026 års riksdagsval. Att därmed yngre medborgare inklusive ofödda drivs mot en framtida undergång är givetvis inte den sittande regeringens bissniss.

Kristersson: ”Även stora problem går att lösa” (dn.se 220914)
Kommentar: Efter maximalt antal snoozeperioder har Uffes korv-och-sovklocka skakat honom till liv så att han med regeringsplanet sent omsider kan bege sig till klimattoppmötet COP27 i Egypten för att på plats lova att rädda världen om det, trots alla fakta som talar däremot, skulle uppstå ett trängande behov därav.

(Inlägget är även publicerat i Arbetarbladet kultur 221109)

Alfapetisk oordning och språklig oreda

Plötsligt, ur djupet av det undermedvetnas virvlande strömmar ploppade den upp, Frågan: Hur många poäng ger Z i polskt Alfapet? Det är åratal sen jag spelade det ädla sällskapsspelet, osvikligt osämjeskapande det påbjudna saolomoniska rättesnöret till trots. Jag minns ändå att i den svenska varianten ger Z maximala tio poäng; den som lyckas placera Z-brickan på 3× skapar ofta ett ointagligt försprång till motspelarnas stora fasa. Så icke i Polen visar en googlekonsultation. Ånej, inte ens i närheten utan tvärtom ger Z blott en ynka poäng!

Polska lättingar.

Tänk så det kan vara, ja outgrundliga äro sannerligen Herrens vägar. Samma njugga poängsättning gäller även för Z försett med de i Polen begagnade diakritiska tecknen flärp och fnutt, alltså Ź respektive Ż, vilka precis som svenska Ä och Å har egna brickor.

Apropå SAOL (Svenska akademiens ordlista) finner jag som sann vän av semantisk ordning det djupt bekymmersamt att den inte ger något som helst stöd för att den triviala motsatsen till akterseglad är förseglad.

(Inlägget är även publicerat i Arbetarbladet kultur 221112)

Tidölaget – om omoral och tystnadskultur

Bristande vandel, det vill säga omoraliskt leverne som inte nödvändigtvis är otillåtet i lagens mening ska likafullt enligt Tidölagets* mening kunna leda till utvisning för individer av urartat, icke-svenskt ursprung som beslagits med dylikt leverne. Inte tvåminuters, ej heller matchstraff, utan livstids avstängning lär påföljden bli. Till bristande vandel räknas bland annat ”association” med kriminell organisation; hur många mellanliggande släktled som krävs för att bryta associationen framgår inte. Annan asocialitet som är att betrakta som bristande vandel är till exempel prostitution och missbruk. Näthat och Twittertrakasserier tycks däremot inte räknas som asociala beteenden, alltså inte ens de som är utförda av icke-etniska svenskar, utan anses väl tvärtom vara fullt normala umgängesformer meningsmotståndare emellan.

De näthatande SD-sympatisörer, vars med resårband under hakan fästa topplock rök när Moderaterna i Sölvesborg i god demokratisk ordning valde att bryta sig ur koalitionen med SD, riskerar sålunda inga repressalier oavsett hudfärg. Inte heller verkar de omfattas av den munkavle som stipuleras i Tidöavtalet vilken påbjuder partimedlemmar att prata ”respektfullt” om partiernas centrala företrädare. Om så ändå vore fallet finns naturligtvis bland dessa nättroll inga SD-medlemmar och absolut inga tillhörande SD:s avlönade trollarmé. Självklart finns inte heller något som helst samband mellan näthatet och den partikultur som SD är marinerad i. Varje antydan om motsatsen skulle Tidölagets stjärncenter Jimmie Åkesson betrakta som synnerligen respektlös. Av detta lär vi oss att Ulf Kristersson och hans expeditionsministär har lagt en brun bamsekabel i det blå skåpet till förfång för sig själva och framförallt för demokratin.

* Det fyndiga begreppet Tidölaget har myntats av Fredrik Björkman, kulturredaktör på Arbetarbladet.

Slitna språk- och nattdräkter

Den politiska floskeltoppen har under flera år ohotat toppats av ”Jag känner mig trygg med …”, vilket översatt i vardagstal vanligen betyder ”Jag har inte jävla susning om vad som gått snett men har ingen som helst avsikt att gräva i skiten.” Under senare tid har emellertid en annan klyscha seglat upp som en stark konkurrent. Jag tänker på det i politikerbranschen i dag mäkta populära uttrycket ”Den/det har tjänat oss väl”, inte sällan med en rågad skopa illa inlindat självberöm.

Det ospecifika, undflyende ”oss” gör dessutom påståendet så gott som omöjligt att kritisera i sak och kan därmed sägas tjäna i vart fall politikerna synnerligen väl. Ta till exempel den förda skogspolitiken som också den givetvis påstås ”ha tjänat oss väl”. Det frambringar ett försåtligt sken av att omfamna hela svenska folket, men där ”oss” i själva verket främst omfattar stora skogsägare och alla politiker som stöder det kortsiktigt lukrativa men ohyggliga hyggesbruket i utbyte mot röster och framtida reträttposter. Se där ett om än inte moraliskt så likväl semantiskt oantastligt mumbojumbo.

Pensionerade pyjamasbyxor som under dussintalet år tjänat mig väl.

(Inlägget är även publicerat i Arbetarbladet kultur 221016)