Prolog: Dagen var just vacker, det skulle visa sig gå alldeles utmärkt att bli senior i kavaj. Till skillnad mot att som i sportens värld bli mästare i kavaj, kom här själva kavajen att spela en central, ja antagligen en helt avgörande roll. Det hela började illa, riktigt illa, en vecka tidigare.
***
Mina syskon och jag skulle sammanstråla i våra föräldrars forna hem för att under några dagar gå igenom kvarlåtenskapen och som avslutning föra mor till sista vilan. SMHI gissade på strålande sol och skapligt varmt vid dagen för ceremonin. Det fick bli min tunnaste kavaj, den grå, vilken dessvärre hade flera fula veck i ryggen. Jag vände mig till närmaste expert, det vill säga Hustru. Tro nu inte att jag är en handfallen mansgris vad gäller hushållsgöromål, husets köksmästare (blott undantagsvis i kavaj) som jag ändå är, men strykning är nu inte min bästa gren.
Hur det gick till i detalj vet jag inte, men plötsligt skrek Hustru Å NEJ! från tvättstugan. Hennes närmast osvikliga simultankapacitet hade klickat, något gick fel i tajmingen mellan bestyren. Max fem sekunders ouppmärksamhet räckte för att gemene strykjärnsnörd skulle kunnat utläsa både fabrikat och modell utifrån den inbrända bilden på kavajskörtet. Visserligen hörde den tunna grå till favoriterna, men lätt fånget, lätt förgånget. Det som grämde mig mest var att jag inte längre skulle kunna få njuta av min kompis Rogers lystna blickar på kavajen.

Hustrus ”bomärke”.
Jag reser kavajlös i hopp om att den lokala andrahandsmarknaden ska ha en snajdig sommarkavaj att erbjuda. Utbudet visar sig vara, tja, torftigt, men jag hittar en lätt och ledig, ljusblå, så gott som ny. Efter vederbörlig granskning kommenterar min syster sparsmakat att den sitter bra men att ärmarna skulle kunnat vara något längre. Inget ”urläcker”, inget ”snygg”, inte ens en godkännande nick, vilket så klart är en smula oroväckande, men vad göra och 150 spänn är ju inte hela världen. För all del, priset är lite högre än vad det var på den genom Hustrus försorg brännmärkta, fast det fyndet har å andra sidan ett antal år på nacken.
Inför tågresan hem köper jag på medsläpad laptop en ”sista minuten”-biljett till kraftigt rabatterat pensionärspris. En bokningsbekräftelse dyker snart upp i inkorgen men ingen biljett trots att pengarna bevisligen dragits från kontot. Otaliga försök att klicka på ”Hämta” på SJ:s hemsida hjälper nada, ingen biljett. Jag ryser vid tanken på kontrollavgift à 1500 kronor, något jag hört ryktats om hade drabbat resenärer i liknande situation. Nåväl, på stationen måste det rimligen finnas en biljettautomat, bara att mata in bokningskoden och få biljetten i handen.
Direkt efter akten på kyrkogården är det dags för hemfärd, iförd lätt och ledig, ljusblå sommarkavaj, vit skjorta och mörka byxor. Till min fasa saknar järnvägsstationen automat. Jag hade dock läst att i sånt fall kunde Pressbyrån bistå och en sån finns i alla fall. Javisst, mot en ”smärre” avgift à 100 kronor skriver de så gärna ut biljetten, hela pensionärsrabatten åt fanders. Jag är nu inte den som vill befrämja ocker, så det kan de fetglömma, det må bära eller brista.
Jag går till perrongen i god tid i hopp om att finna SJ-personal att rådfråga. Strax innan tåget kommer in dyker det upp två som ser ut att vara i färd att gå på sitt arbetspass. På min fråga om de ska vara tågvärdar (notera inte ”konduktörer”, man hänger väl med) svarar mannen av de två:
– Nä, inte jag, jag kör, det är hon som trakasserar passagerarna, haha.
Jag berättar om mitt bryderi, varpå kvinnan av de två snabbt fipplar med tjänstemobilen och säger:
– Per?
Häpen undrar jag om hon såg att just jag har haft biljettproblem:
– Nä, men det finns bara två pensionärer på passagerarlistan, Margareta och Per, och jag gissade på Per, haha.
– Jernberg, fyller jag i och därmed är biljettviseringen klar redan på perrongen.
Alldeles i onödan hade jag oroat mig men är förstås glad att det gick så smidigt, helt utan befarat nitiskt bemötande. Fast det där med pensionär suger, hur i hela friden kunde hon vara så säker? Ja-ja, jag ÄR pensionär men tänk att utan prut bli tagen för en sån, jag som bara för ett par–tre år sen anmodades visa leg för ålderskontroll. Svaret på gåtan kommer jag att få vid hemkomsten till Gävle.
Där möter Hustru mig vid parkeringen. På håll ser hon ut som en fågelholk för att när jag kommer närmre byta till ett sånt där försmädligt leende, ett sånt som just hustrur plägar vara förmögna till:
– Har du hittat den efter far? frågar hon med stinn blick på kavajen.
Alltså, min far blev 93 år.
***
Epilog: På vägen hem fastslog Hustru att ”den där kavajen behöver du inte ha mer”. Numera är Gävles andrahandsmarknad sålunda en lätt och ledig om än föga snajdig, ljusblå sommarkavaj rikare medan jag är 150 kronor fattigare.