Författare jernis

Ett underraskande avslöjande

jernis Lämna en kommentar

Inför senaste valet ansågs SD av vissa borgerliga företrädare då ha mognat som parti. Så fel de hade. Det gjorde SD kanske så tidigt som 2012, om vi med ”mognat” menar uppnått fullt utvecklad hatpotential. Sen dess verkar nämligen inget påtagligt ha hänt, förutom tillgång till mer tekniskt avancerade tillhyggen, från järnrör till trollarméer.

Dagens (240515) TT-intervju med statsministern var ungefär lika tjatigt intetsägande som intervjuer med statsministern angående SD-samarbetet plägar vara. Förutom en avslöjande detalj. Nu är det svart på vitt vad vi alla redan långt mer än anade, vem som är dikterande kapten i Tidölaget:

”Om hur han (Ulf Kristersson) ser på SD:s agerande med anonyma konton som orkestreras från SD:s kommunikationsavdelning, som de framställts i TV4:s program Kalla fakta, säger han:

– Det är bara Sverigedemokraterna som kan svara på de frågorna.”

Varpå, förmodar jag, TT:s journalist genast slog en signal till diktator Åkesson för att fråga om hur Ulf Kristersson ser på SD:s agerande med anonyma konton som orkestreras från SD:s kommunikationsavdelning, som de framställts i TV4:s program Kalla fakta. Vad Jimmie Åkesson bestämde vara Ulf Kristerssons bestämda åsikt i frågan framgår emellertid inte.

En av en händelse förskräckande ändelse

jernis Lämna en kommentar

”Reklamen är livsfarlig” heter en bok från 1957 av Sven Lindqvist. Titeln som då ansågs starkt överdriven har i dagens extrema överkonsumtionssamhälle blivit bokstavligen sann. Reklamens skönmålade potemkinkuliss tycks oemotståndlig och skymmer samtidigt effektivt den sopstation till värld vi skapat. Det som vi främst förknippar med reklam är annonser men i begreppet ingår också ”varumärkesbyggande”. En viktig del är val av namn eller märke i sig. Om alltför grälla färger används på kulissen får det motsatt effekt. Ta till exempel den nya mikrobloggen Truth Social: hur trovärdigt är det på en skala? Om man sen vet att det är Trump som står bakom, blir namnet förstås rent löjeväckande.

Ett varumärke är ofta detsamma som företagsnamnet. Vi ska kolla lite på just företagsnamn, närmare bestämt namn med förment statusbringade latinstuk. Latin är ju sjangdoblt värre, bär liksom en klang av förfining, bildning och anrik historia. Tidiga exempel är Skandia, Scania Vabis, Gävles stolthet Gevalia och Volvo, på 90-talet Telia när Televerket bolagiserades.

Men så hände nånting under åren kring sekelskiftet. Bonusrusiga Skandiadirektörer fick frispel; bedrägerier och vidlyftigheter utmynnade i Skandiaaffären, i folkmun benämnd Skandalia. Tupparna på Telia ville inte vara sämre och gick i ”härnad” i österled i syfte tälja guld i alla stater som slutar på -stan samt deras grannländer, en affärsidé som de förmodligen, med all rätt, bedömde att Telia skulle vara ensam om. ”Konsultarvoden” och ”omkostnader för ”motivationshöjande åtgärder”, framför allt i Uzbekistan, blev dock väl höga i de rättsvårdande instansernas smak, med mångmiljardskadestånd till följd.

Det var här nånstans som proppen gick ur och vi fick en tsunamivåg som dränkte landet med företagsnamn som slutar på piffiga -ia; vad som står framför är inte så kinkigt. De som verkligen haft Skandia och Telia och deras kreativa direktörer som inspirerande förebilder kan jag förstå. Men övriga, för alla kan väl inte haft det? Hade de otur när de tänkte? Eller är det frågan om flockmentalitet, något sorts kollektivt självskadebeteende?

Friskole- och bemanningsföretag och liknande tycks vara särskilt benägna att haka på denna suffixfixerade trend. Här hittar vi bland andra Academedia, Lernia, Poolia och Prolympia. Det är ganska okej namn om du frågar mig, men ack så beigea jämfört med Utbildia. Smaka på det, helt jävla fenomenalt, som sprunget ur ett till sista synapsen hjärndränerande AW, fredag till söndag, i helg och töcken. Betyg AAA+++ (marknadsmässigt inflationspåslag inräknat).

Andra företag har bara ett ”-ia”-namn inbränt i sin platonska panna utan motsvarighet i sinnevärlden. Som de fyra storbankerna. Ledaren i det senaste numret av Grönköpings Veckoblad illustrerar sakernas tillstånd väl: I själva verket ha ju bankernas vinster åstadkommits genom ett framgångsrikt rationaliseringsarbete, där man dels avskaffat kontanthanteringen /… …/, dels givit kunderna förtroendet att mot en blygsam avgift vara sina egna banktjänstemän. För maximal avkastning kan banken dessutom avhända sig ansvaret när bedragaren tar kontakt och farbror Fridolf i sitt värv som plikttrogen bankvolontär skiter i det blå skåpet. Så genialiskt, den fria marknaden till alla lycka bär, ja med undantag då av en och annan farbror Fridolf, lite svinn får vi räkna med.

Storbankernas vinst för 2023 blev 200 miljarder, som vanligt under den käcka parollen ”det är bra att bankerna tjänar pengar.” Exempelvis cashade Swedbank in 44 miljarder. Jättebra faktiskt – för ägarna och de incitamentsdopade bankdirektörerna. Vi övriga får försöka ösa ur våra sinande källor för att fylla det uppskattade underskottshålet i vården om sisådär ynka 20 miljarder.

Tänk ändå, Swedbank, den fordom folkrörelsedrivna Sparbanken som var bland det folkhemskaste som fanns. I dag bara hemsk, på ett tragikomiskt vis symboliserat av hur djupt banken sjunkit i engelskträsket. Utan besvärande ideal tyngande i ryggan blir i alla fall de sugande stegen ner i det ultimata fusklatinträsket lättare.

Den numera tomma eken ekar tomt från fornstora dagar.

Nordea gjorde faktiskt redan från första början ett ärligt försök, det ska de ha all heder för. Att det blev lite fel ändelse skulle vi till och med kunna ha överseende med, latin är svårt, rena grekiskan. I sånt fall ska Nordea räknas till pionjärerna, bildat 2000 genom sammanslagning av svenska och finska banker. De svenska rötterna består av ett par provinsbanker och statliga PKbanken (PK står här för ”post och kredit” då namnet härrör från en svunnen tid innan SD fanns).

Nordea har väl på det hela taget inte utmärkt sig mer än andra storbanker. På meritlistan finns hjälp till skatteflykt genom placeringar i skatteparadis och tvättinrättning för svarta pengar. En mycket framträdande och ‑gångsrik företrädare var den tidigare ordföranden Valle Valross* vars topplock gick i jugendtaket när staten ville höja bankernas avsättning till riskreserven med några miljarder för att kunna rädda bankerna vid finanskriser. Och på det ett skrattretande hot om bankskatt. Näsvist, sa Ville, impertinent, sa Valle. Det enda som minner om Valles synder som ungkommunist är resterna av Stalinmuschtasen. Om någon tycker att jag svartmålar Valle så är det helt korrekt.

*Valle Valross heter egentligen inte något helt annat.

Den legendariske bank- och mörkermannen Björn ”Nalle” Wahlroos. Tooth fillersen för visdomständerna i överkäken kommer från Buttericks Beauty Shop. Bakgrundsfoto: Svenska Tändstickspalatset, styrelserum, Holger Ellgaard/Wikimedia.

#haschtagg – en cigarettannons berättar

jernis Lämna en kommentar

På 60-och 70-talen översköljdes Sverige av cigarrettreklam med kändisar, i synnerhet skådisar och artister, som under käcka paroller bedyrade sin trohet till en viss sorts giftpinne, inte utan ett rundligt tilltaget honorar förstås. Flitigt förekommande varumärken i sammanhanget var Camel, Kent, Marlboro och Prince. Upplägget kan tyckas befängt, men betänk att det än i dag praktiseras med stor framgång genom så kallade influerare som väl kränger allt från smink till konserverad gröt. I den här artikeln tittar vi närmare på Prince och Kent, med betoning på det senare märket.

Värst i klassen var nog Prince vars minst decennielånga ”Jag har också gått över till Prince”-kampanj blev till en veritabel landsplåga. När lungcancerlarmen kom allt tätare modifierades sloganen i folkmun till den mer adekvata ”Jag har också gått under med Prince”. Förutom folkhumor och cancerlarm hade tobaksindustrin att kämpa mot flera regelrätta antirökningskampanjer. Inte sällan utnyttjades liknande strategi och formspråk som tobaksjättarna använde. Den mest framgångsrika och kända kampanjen, ”A non smoking generation”, lanserades så sent som 1979, i vilken unga, kända icke-rökare framträdde som förebilder. En av dessa var för övrigt Tomas Ledin.

Ett eget antibidrag, en satir av just en tidig Princeannons, är av betydligt senare datum. I originalannonsen syntes en nuna uppfyllande alla stränga krav på The American Svärmorsdream, förmodligen rörde det sig om A-skådisen Gregory Peck, som med en snuskigt belåten min och en cigg i ena handen intygar att också han minsann bytt till kungligt röka. Väck med Peck och in med en svensk A-skådis under den folkliga sloganvarianten.

Bengt Ekerot i den fräcka superhjältedräkt han bari rollen som Döden vid ett schackparti mot Max von Sydow i Ingmar Bergmans magnum opus Det sjunde inseglet.

Kents slogan var mer pang på rödbetan: ”känt folk röker KENT”. Inget hymlande där inte. Själva namnet Kent måste dock ha varit en belastning, marginellt bättre än vad till exempel Klas-Göran vore, på en cigg alltså. Men men, det väger Kent upp med råge i utformningen av annonserna, inte genomgående kanske men ändå. De baseras på snitsigt, ja rent av konstfärdigt komponerade fotografier som med finess och intresseväckande motiv förmedlar något mer än budskapet om rökningens saliggörande effekt. Kändisrökarna själva antyds bara så där lite sofistikerat, vilket funkade perfekt tillsammans med den visserligen skapligt töntiga men samtidigt smarta sloganen. Cigaretter och förpackningar framträder å andra sidan tydligt men utgör ändå bara en liten del av blickfånget i den skarpa förgrunden.

Allra bäst är en annons med den sobra interiören från Operakällaren där kulörerna för tankarna till kolorerade foton. I förgrunden syns utvalda kroppsdelar av Britt och Yngve Gamlin, närmare bestämt deras händer, vilket framgår av hälsningen från Sveriges krögarkung Tore Wretman som vid den tiden residerade på Operakällaren. Husmanskosten som i dag har fått en ny renässans var Wretmans skötebarn men han var samtidigt en nyskapare. Bland många nya rätter från hans hand kan nämnas Toast Skagen. Yngve Gamlin var en framstående, rikskänd kulturpersonlighet, estradör och kroginredare(!), exempelvis av den tillhörande Operabaren. Om Gamlin kan också framhållas att han grundade republiken Jämtland och var dess självutnämnda, första president.

”Axet”. Kändistätt i Operakällarens rökfyllda matsal. I dag får alla vackert gå ut för att blossa, ingen manna- och kvinnomån. Betydligt trevligare rekvisita är den eleganta, tidstypiska kaffekannan i glas.

I bakgrunden sitter tre rökande personer. Av de två kvinnorna som precis har anlänt från frissan kan den mellanblonda, oskärpan till trots, identifieras som Monica Zetterlund medan den andra möjligen är väninnan och skådespelaren Catrin Westerlund. Manliga kändisars bakhuvuden ligger dock utanför mitt kompetensområde.

Och så har vi den glade gamängen Carl Gustaf Bernadotte som på ett bananskal halkar in framför kameran. Det är klart att han vill vara med, Operakällarens celebraste stamgäst vars ståndsmässiga övernattningspalats kan skönjas i panoramafönstren.

”Limpan”. Än kändistätare, nu med rejäl röka.

Ja se det var tider det, livet lekte och kaffeflickor stod på den kungliga menyn. Sen dess har CG suttit fjättrad på tronen i 50 år, grattis till det förresten. Det kan tyckas att hans majestät sabbar hela upplägget med diskret framtonade kändisar, men så fanns han inte med i originalutförandet som ju heller inte gjorde reklam för piffiga På utan för klena Kent.

PRESSTOPP: Ge alla svenskar ett porträtt av kungen att hänga upp på väggen föreslår företrädare för Kristdemokraternas ungdomsförbunds (KDU) i en debattartikel i Göteborgsposten. Lysande. Varsågod.

Att reklambyråerna med de feta Prince- och Kentkontona missade prinsen/kungen är märkligt, särskilt när det gäller Prince (king size) kan tyckas, öppnare än så blir inte målet. Än värre är att de sumpade landets i särklass kändaste bolmare. Pengar till tjära och drevgarn för att täta den gistna skötekan och en hela Grönstedts trestjärnig hade nog räckt gott och väl för att ”sajna ett transferkontrakt”.

Sveriges kändisrökare nummer ett, ”Den gamle sjöbjörnen” men i folkmun ”Fiskargubben” av tysken Harry Haerendel, här utsatt för visst arketypiskt våld.

Kan med fördel hängas bredvid kungaporträttet, mäkta populär som också fiskargubben är i svenska stugor.

Mer läsning om cigarettreklam från förr finns att läsa i en artikel på Kungliga bibliotekets hemsida, ur vilken jag också hämtat en del fakta.

”The final countdown”

jernis Lämna en kommentar

Redan för de förhistoriska människorna uppfylldes vardagen, mellan jaktpassen, av gör, slit och laga. I brist på högmässor och andra förlustelser fortsatte man förmodligen av bara farten också på söndagen. Sålunda gick livet sin gilla gång, vecka ut och vecka in, häpnadsväckande nog helt utan bruk av veckonummer. Hundratusentals år gick innan vi kom på att byta grejer med varandra och nya inneprylen blev byt, slit och laga. Nu funkade det väl si så där eftersom man kanske inte alltid var i behov av en raffig body i finaste mammutull eller vad som nu erbjöds i utbyte mot ett piratkopierat solur.

Nästa paradigmskifte inträffade när herr Mammon uppfann penningen och sedermera checkhäftet och shoppingen. Vi gnetade sen på med vårt köp, slit och laga ända till medio 1900-tal ungefär, då ett nytt fenomen – massproduktionen – såg dagens ljus och ledstjärnan försköts till köp, slit och släng, alldenstund motsvarande masskonsumtion fordras för att upprätthålla den av Gud Fader instiftade heliga lagerbalansen.

”Dyrkandet av Mammon”, målning av Evelyn de Morgan.

Nu var vi nästan framme. Massproduktionen utvecklades vidare i rask takt till mastodontproduktion. I dag har vi äntligen nått det hägrande målet för människans utveckling, att slippa det omåttligt trista och utdragna mellansteget slit för att med ro i själen kunna inträda i det översinnliga sluttillståndet köp och släng.

Amen.

Trodde vi ja.

Med ett ryck vaknade nämligen den nyliberala översteprästinnan Sophia Jarl (M) i Norrköping en natt alldeles kallsvettig efter en veritabel mardrömsk uppenbarelse:

– Nä dra på trissor! (Må Herren förlåta henne, ty hon vet icke vad hon tänker, i det att moder Jarl är en inbiten så kallad SPÖP, alltså i svensk pilsnerfilm överförtjust person.) Kulturen för böveln, kulturen, all kultur måste också konkurrensutsättas på den allsmäktiga marknaden! Betala och glöm, det ska bli tidens melodi, ja, jag kan inte låta bli, med all min energi! Ja, kära jestanes.

Tji fick vi. Eller får, om vi inte tänker efter före.

Så vad kan vi ha att vänta här i Gävle efter nästa val om det skulle olyckas med ett blåbrunt maktövertagande? Jul-, påsk-, pingst-, Halloween- och Black Friday-konsert med symfoniorkestern och Tomas Ledin, däremellan varannan symfonisk konsert i samarbete med showrestaurangen Hits for You, är helt klart att betrakta som en överhängande risk. Eh … vid närmare eftertanke får det nog uppgraderas till ett i bästa fall-scenario.

Hela kultur- och fritidssektorn kommer naturligtvis att påverkas starkt. Ta bara en sån sak som kommunala lekparker. Varenda lekgrej kostar multum, upp emot som en konstinstallation i mellanprisklassen. Här finns stålar att dra in från de bortskämda små brukarna för full kostnadstäckning, det funkar ju fint på Furuvik. Utan blippkort fyllt med lekkassa blir det till att vackert titta på.

***

(Inlägget är även publicerat i Arbetarbladet kultur 230926)

Maktspel på kryckor och andarnas plakatpolitik

jernis Lämna en kommentar

Nä, nån klang och jubelfest blev den inte, Tidölagets första säsong som nu går mot sin ände. Den måste ha varit en grym besvikelse för fansen i Blue-Brown Army. Detta faktum kan inte ens lagkapten Kristerssons ständigt påklistrade kameraleende ändra på. Det taffliga spelet har för det mesta förlagts långt ut på högerkanten, där det allt som oftast varit rena myrstacken. Spelet har präglats av snedträffar och ilskna sparkar ut i publikhavet, inte minst riktade mot den kritiska och jobbiga forskarläktaren. Förmodligen har det gnisslat en hel del i lagbygget, något som spelarna är förbjudna att antyda utåt. Ansvaret för att ha tummen i ögat på kvasiliberon Johan Pehrson har vilat på extremhögeryttern Jimmie Åkesson, förmodligen av den enkla anledningen att han når upp.

Det går att se en tydlig parallell mellan katastrofen i Harrisburg och bildandet av Tidölaget, förutom då att båda är just förskräckliga olyckor. Före Harrisburgolyckan var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, faktiskt så otroligt osannolikt att det som trots allt hände i Harrisburg enligt en samlad expertbedömning, när allt kommer omkring, nog inte hade hänt, egentligen.

Ungefär så var det med det som skulle utmynna i Tidölaget, fast ännu värre. Några år före valet ansågs allt samarbete med SD inte bara ytterst osannolikt utan fastslogs som helt otänkbart. Vilket efter en kort tankepaus, blott en sketen rännil hann rinna under broarna, vändes till det fullt tänkbara. Rena magin.

Det hör till saken att SD:s vitbok inte blev någon kioskvältare utan istället kläggade igen dokumentförstöraren. Inte så konstigt ändå när den tänkta, vitt skimrande auran visade sig bli påtagligt brunsolkig. Vidare har partiets så kallade svans tydligt visat sig vara alls ingen svans utan i själva verket partiets kärna. Eller pudelns. Men, men, behändigt nog svepte raskt däröver borgerlighetens trollstav, simsalabim, ”botta”.

Hur Liberalerna kunde låta sig värvas är likväl en gåta. Har den liberala kluvenheten muterats till fullt utvecklad schizofreni? Hur som helst, efter valet 2026 blir det bänken, då menar jag inte riksdagsbänken, allt annat vore en skräll. Yppandeförbudet till trots ska jag försöka lirka en kommentar ur Johan Pehrson om hur han ser på läget och framtiden, försåvitt han har tid mellan stödkorvarna.

– Johan?! Johan?!

– Jooohan?! Jooohan?!

– JOOOHAN?! JOOOHAN?!

Inte ett knyst. Törs väl inte eller så har han måhända fått fatt på Ebbas falukorvsringar vilka han länge sägs ha kastat lystna blickar på.

Att kroka arm med nyssnassarna i kostym har krävt sin tribut. Opinionssiffrorna ligger på nivå illröd och många medlemmar har meddelat att de endera utträtt ur eller inte längre röstar på L, vilket numera med fördel kan utläsas Liberalerna Light eller kort och gott Light. Bland de tyngsta avhopparna finner vi Bengt Westerberg, Birgitta Ohlsson och Cecilia Malmström.

Liberaler från förr vänder sig i sina gravar. Bland dessa märks inte minst Torgny Segerstedt, under många år stridbar huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning (GHT). Han gjorde sig känd som stark tryckfrihetsförespråkare och glödande antinazist. Så tidigt som 1933 avslutande han en artikel i GHT med orden ”Herr Hitler är en förolämpning”, vilket som förväntat lättade på topplocken i Berlin.

***

(Inlägget är även publicerat i Arbetarbladet kultur 230808)

Dagens tistel

jernis 2 kommentarer

Bolltisteln (Echinops sphaerocephalus) kommer ursprungligen från sydöstra Europa och förekommer i Sverige främst som trädgårdsväxt. I södra delarna av landet finns den i förvildad form. Tisteln är en ståtlig pjäs som kan bli upp till två meter hög; de klotformade blommorna är blå eller vita. Blomningen sker normalt i augusti.

Blå bolltistel (Foto: Jonn Leffmann/Wikipedia)

Precis som är fallet för de svenska, naturligt förekommande tistlarna är bolltisteln mäkta populär bland humlor och fjärilar. Tyvärr har tistlar ett oförtjänt dåligt rykte och rensas ofta bort som ”ogräs”. Överhuvudtaget är ogräs ett begrepp, framsprunget ur ett ensidigt och kortsiktigt mänskligt perspektiv, jag ogärna använder. Om jag gör det är det med min egen definition: icke-gräs, dvs. en växt som inte ser ut som gräs.

För tiotalet år sen träffades vi båda på en handelsträdgård, min vita bolltistel och jag. Störtförälskelsen golvade mig. Sen dess frodas och sprider sig skönheten på vår lilla äng. Dessutom finns i förskingringen bortadopterade ”bebisar”.

Välhumlad trädgårdsfavorit med stickig, storblommig kropp. Rejält klös.

(Inlägget är även publicerat i Arbetarbladet kultur 230624/26)

Säg det rätta, säg Cloetta

jernis Lämna en kommentar

DN uppger att ”Johan Storåkers (L), oppositionsråd i Sundbyberg, tycker att kommunens konsthall Marabouparken bör byta namn.”

Javisst, och i samma veva kan han väl kontakta Johan Pehrsson (L) för att be honom kräva att Sveriges Ornitologiska förening – Bird Lifes taxonomikommitté omedelbart byter det svenska officiella namnet på maraboustorken, förslagsvis till cloettastork.

***

SVT var lite senare på bollen.

Hemmadébâcle i stortävling

jernis Lämna en kommentar

En ny Grönköpingsparafras:

***

I strålande sol och svalkande vind gick härförleden det anrika Grönköpingsvarvet av stapeln. Arrangörsstaben ur GISK:s gång- och flanörsektion såg till att allt flöt å till full belåtenhet. Hade loppet i år i upp-till-datumlyftande syfte förändrats en smula, ehuru det såsom brukligt gick över medeldistansen 5 km. Slutresultatet grundade sig precis såsom tidigare å avvikelsen mellan sluttiden och idealtiden 4 tim. samt å till bonussekunder översatta stilpoäng i ett antal, devis nya moment.

Hr författaren och statsmannen sir Winston Chuchill, London efter sin i världspressen omsusade seger i Grönköpingsvarvet anno 1945.

Av de tidigare traditionella momenten kvarstodo att belevat lyfta å hatten åt mötande madammer resp. ‑emoiseller, att med ackuratess snoppa en cigarr samt tända densamma medelst svavelsticka och att inmundiga trenne vederkvickande gr‑gg‑r å Bakfickan. De nya momenten utgjordes av att i beundrande ordalag berömma klassisk arkitektur, att ondgöra sig över modern dito därest sådan förefinnes och att artigt konversera den med AI-utensilie (s.k. neurotiskt nätverk) uppgraderade industriroboten Gusten.

I det starka startfältet av idel ädla elitflanörer märktes främst hrr Jolmar Österberg, Tidaholm och Gustav Flåbert, Hjo samt hr friherre Karl-Niklas Både Och, Skövde och Grönköpings stora hopp hr bataljonsveterinär Orvar Åkerström. Intervallstart om en halvtimme tillämpades för motverkande av s.k. ryggtagande resp. dito släppande. GV:s reporter fick en kort interview med hr bat. vet. Åkerström strax före start:

– Nå, hur är dagsformen, hr Åkerström?
– Nämen alla tiders, ser´ru.
– Så hr Åkerström tror att hr Åkerström kan infria de högt ställda förväntningarna hos Grönköpingsborna?
– Nämen jag går för seger.

Den å ålderns höst gravt lomhörde hemmasonen bat. vet. Orvar Åkerström, Grönköping ivrigt väntande å startskottet.

Sist ut av de tiotalet deltagande atleterna startade hr bat. vet. Å. iförd cylinderhatt och bonjour försedd med GISK:s klubbmärke och å ryggen en nummerlapp, därtill med cigarr samt välfylld pl‑nt‑ å fickan. Segervisst vinkande med silverkryckan tryggt i högerhanden spatserade vår hjälte in spe mot backen upp i Västra Tvärgränd, allt under smattrande applåder från den månghövdade, entusiastiska hemmapubliken.

Sträckte sig banan såsom sig bör huvudsakligen inom stadens hank och stör men med en avstickare t.o.r., medelst bus från Stora Torget och därå, från Knisslinge ‑ndhållplats, en maklig promenad längs stigen in i kronoskogen för att vid den rekonstruerade bosättningen ge de tävlande tillfälle att uttrycka sin djupa beundran för den klassiska stenåldersarkitekturen. I de låglänta partierna av terrainen kommo i busen medhavda pampuscher väl till pass.

Årets upplaga av Grönköpingsvarvet vanns i stor stil av rutinerade hr Gustav Flåbert, Hjo. Förrättades prisutdelningen såsom seden bjuder av hr postmästare Pontus Brunander som gratulerade hr Flåbert till promenadsegern under traditionsenlig allmän muntration, varå ceremonin avslutades till tonerna av ”Sakta vi gå genom stan” (hrr B. Wolgers/F. E. Ahlert/R. Turk) framförd av mässingssextetten Hopp & Seger.

”Merch photocard” (filmis) av årets triumfator hr Gustav Flåbert, Hjo.

Såsom den vakne läsaren redan insett svek den store hemmafavoriten. Hade hr bat. vet. Å. ännu en timme efter mörkrets inbrott icke kommit i mål, varvid polis jämte frivilliga ur organisationen Missing Orvar tillkallades för eftersökning.

EXTRA! Strax före denna upplagas pressläggning meddelas att hr bataljonsveterinär Orvar Åkerström återfunnits i vart fall behållen om än icke särdeles väl. Lyckades näml. polishunden Karolina snart nog få upp spåret för att å eget bevåg rusa till Bakfickan och där avgiva ståndskall. Enligt en centralt placerad, tillförlitlig källa (frkn servitris Asta Andersson) skall den gode bataljonsveterinären dessvärre ha tappat räkningen redan inne å den andra stadiga gr‑gg‑n.