Slitna språk- och nattdräkter

Den politiska floskeltoppen har under flera år ohotat toppats av ”Jag känner mig trygg med …”, vilket översatt i vardagstal vanligen betyder ”Jag har inte jävla susning om vad som gått snett men har ingen som helst avsikt att gräva i skiten.” Under senare tid har emellertid en annan klyscha seglat upp som en stark konkurrent. Jag tänker på det i politikerbranschen i dag mäkta populära uttrycket ”Den/det har tjänat oss väl”, inte sällan med en rågad skopa illa inlindat självberöm.

Det ospecifika, undflyende ”oss” gör dessutom påståendet så gott som omöjligt att kritisera i sak och kan därmed sägas tjäna i vart fall politikerna synnerligen väl. Ta till exempel den förda skogspolitiken som också den givetvis påstås ”ha tjänat oss väl”. Det frambringar ett försåtligt sken av att omfamna hela svenska folket, men där ”oss” i själva verket främst omfattar stora skogsägare och alla politiker som stöder det kortsiktigt lukrativa men ohyggliga hyggesbruket i utbyte mot röster och framtida reträttposter. Se där ett om än inte moraliskt så likväl semantiskt oantastligt mumbojumbo.

Pensionerade pyjamasbyxor som under dussintalet år tjänat mig väl.

Val 2022 – i sista minuten

Saxat ur debattartikel i Gefle Dagblad signerad Gästriklands egen riksdagsman och tillika Tjattermaestro Lars Beckman och John Widegren, landsbygdspolitisk talesperson, båda M:
Vi vet att de (skogsägarna) kombinerar produktion och naturhänsyn på ett sätt som gjort svenskt skogsbruk till en förebild i omvärlden.
Tja, president Bolsonaro, den brasilianska regnskogens självutnämnda bödel, utgör onekligen en delmängd av omvärlden, så alldeles tokigt är det väl inte.

Min profetia om uppståndelsen av Det Blågula Blocket under valrörelsen kom på skam emedan vi istället hemsöktes av Den Blåbruna Sörjan. Ehuru inte långt ifrån, mörkgult som brunt trots allt kan betraktas vara.

Medan sju av åtta riksdagspartier med varierande hastighet bränner på i fel körriktning varav fyra med ”Få´nt ja´ en körv så huppe´ ja´ i älva” på högsta volym så kör i alla fall Miljöpartiet åt rätt håll, dessvärre med inte mycket mer än styrfart. Då är draget fan så mycket bättre hos både Klimatalliansen och FI. Men med tanke på det prekära läget med risk för fascistiskt regeringsinflytande lägger jag i det här valet som fjortondegångsröstare ändå min röst på MP.

Sådan är liberalismen – sköt dig själv och skit i andra, eller?

”Sådan är kapitalismen …” skaldade Fred Åkerström. Hur är då liberalismen, denna till kapitalismen edsvurna politiska ideologi? En knepig frågeställning som det redan skrivits hyllmetrar om och än fler är att vänta. Här bidrar jag med ännu någon tiondels millimeter i vilken jag ger min syn på liberalismens grunder och hur de kommer till uttryck. Mycket gott kan förvisso framhållas om liberalismens visioner – ett rosenrött (eller självfallet av annan valfri kulör, fattas bara) skimrande Samarkand åt alla – men det finns samtidigt högst besvärande inbyggda omöjligheter, motsägelser och tillkortakommanden som får det ideologiska bygget att skälva.

Jag har flera gånger med såväl för- som beundran betraktat aktiviteten vid Furuviksparkens attraktion Woody, den där det gäller att snabbare än Fantomen klubba tillbaka cylindrar som poppar upp ur hål. När en cylinder resolut bankats på plats så poppar en annan jäkel upp en millisekund senare. Inte så lite påminner de bångstyriga cylindrarna mig om liberalismens olika ideal, om deras oförmåga att samtidigt vara på plats, om de liberala tankesmedernas ihärdiga men till synes tröstlösa hamrande. I det följande ska jag förklara närmare vad jag menar.

Woody i Furuvik – en lek för blixtsnabba ”reaktionärer”. (Foto: Lillemor Jernberg)

Frihet, ett av liberalismens honnörsord, är ett svårgripbart begrepp. Meningsfullt blir det först i ett sammanhang där också dess motsats föreligger, åtminstone som ett hot. Frihetslängtan förutsätter rådande ofrihet. Liberalismens stora mål kan alltså sägas vara att utradera förutsättningen för sitt eget berättigande. Nåväl, det går ändå att köpa och är knappast unikt, men ändå intressant att notera. Ett annat av dess honnörsord är äganderätt. Att ägande är en rent mänsklig, juridisk konstruktion för att organisera vårt samhälle som inte har någon som helst bäring i ett ekologiskt sammanhang bortses tyvärr alltsomoftast ifrån. I sin extremaste tolkning ger äganderätten den ägande en oinskränkt makt över sina ägodelar och domäner, som vore den instiftad av Gud fader (eller annan valfri omnipotentat) själv.

Vi kollar vidare på liberalismens grunder, där portalparagrafen lyder: Liberalismens idé är att varje människa ska ha frihet att göra vadhelst den vill, så länge det inte är till skada eller nackdel för någon annan, på’t ungefär. Portalparagrafens första tillägg är om än inte lika tjusigt så väl så högtravande: Du skall icke moralisera över andras ditten och datten, där ditten och datten efter eget gottfinnande ersätts med någon eller några handlingar, till exempel köttätande och flygresande. Visst låter det misstänkt likt ett budord, det elfte, bland liberala ledarskribenter och opinionsbildare förmodligen kort och gott benämnt Budordet. Finns säkert att beställa som korsstyngsbroderi med valfria handlingar hos välsorterade partihandlare.

Det är stora ord som i någon mening är inbördes motstridande; den som i sin egen frihetssträvan kastar skiten i någon annans fläkt och därigenom bryter mot portalparagrafens andra halva, bisatsen, kan enligt Budordet likväl slippa att få fan för det, åtminstone verbalt. Men det förstås, det ingår väl i det liberala kluvenhetskittet. Nu ska portalparagrafen heller inte tas så där jättebokstavligt, otillämpbar som den har visat sig vara.

Så vad är kruxet med portalparagrafen? I en fysiskt begränsad värld påverkar de allra flesta av dina handlingar – emellanåt genom hävdande av äganderätten – en annan människa eller art, ibland positivt men förmodligen betydligt oftare negativt. Att leva på vår jord innebär därför oundvikligen att många av dina handlingar, förr eller senare, är till skada eller nackdel för någon annan. Den enes tillägnade frihet inkräktar inte sällan på den andres frihet. Ständigt uppstår olika situationer med motstridande intressen där någon part eller flera måste göra avkall på sin handlingsfrihet, levnadssätt eller, vid Gud förbjude, sin förment oinskränkta äganderätt. För att förhoppningsvis på bästa och mest rättvisa sätt kunna lösa sådana intressekonflikter under ständiga förhandlingar krävs starka offentliga institutioner som genom demokratiskt stiftade lagar och fastställda förordningar har makten att fatta beslut som medborgarna har att respektera (allemansrätten och hastighetsbegränsningar är tydliga, vardagliga exempel). Här är det av största vikt att talan, baserad på beprövad kunskap och värderingar, också förs för påverkade parter som inte har någon röst i den demokratiska processen, dvs. barn, framtida generationer och andra arter. Dessvärre är starka offentliga institutioner och regleringar inte liberalismens starka sida.

Betraktad som den utopi den faktiskt är, är portalparagrafen förvisso vacker, något att sträva mot om än ouppnåeligt. En kraftig invändning är dock dess totala fokus på individens självförverkligande utan något som helst som berör individens betydelse för samhällsbygget och vår gemensamma frihet. Men ack, utvecklingen har istället lett till en än starkare betoning på individen, den egna vinningen och starkare äganderätt; tja möjligen kan någon tanke tillägnas sina närmaste också – simsalabim.

Denna urvattning av bisatsen så länge det inte är till skada eller nackdel för någon annan till i bästa fall en bisak har dessutom tyvärr skett och sker med våra folkvaldas välvilliga assistans till förmån för den (ekonomiskt) starkes rätt:

  • I den liberala demokratin Sverige inte bara tillåter vi utan inbjuder riskkapitalister, lobbyister och expolitiker verksamma inom välfärdssektorn att sko sig grovt på det allmänna till stor skada för sammanhållningen i landet, och låter oss istället förfasas över höga skatter och förvånas över sociala oroshärdar.
  • I den liberala demokratin Sverige inte bara tillåter vi utan uppmuntrar till kalhyggen och trädplantager som är till stor skada för den biologiska mångfalden och klimatet och därmed för allt levande, nu och i framtiden, och låter oss istället förfasas över barkborreangrepp och omoraliska älgar som tuggar i sig av skogens håvor såsom de gjort långt innan människan invaderade Skandinavien.
  • I den liberala demokratin Sverige inte bara tillåter vi utan … (fyll i ditt eget favoritskräckexempel ur det proppfulla kabinettets gömmor med andra horrörer såsom groteskt växande ekonomiska klyftor, djurfabriker, rovfiske och behandlingen av samer).

Gång på gång visar sig liberalismen oförmögen att ställa sig på den svagares och mindre röststarkares sida.

Människoskador på skog. (Foto: Fredrik Björkman)

Avslutningsvis ska vi ta en närmare titt på Budordet, alltså Du skall icke moralisera över andras ditten och datten. Vilka handlingar kan ditten och datten tänkas stå för? Inte gärna moraliserande i alla fall, eftersom Budordet i sig är moraliserande och skulle då liksom fördöma sig självt. Visserligen är logisk kullerbytta-bakåt med trippel skruv ett väl inövat cirkustrick i den politiska manegen, men att därigenom sätta munkavle på sig själv vore givetvis sällsynt korkat. Moraliserande över andras moraliserande, det vill säga metamoraliserande, är således ett självklart undantag från Budordets liberala bannbulla, inte minst då det utgör en av liberala opinionsbildares paradgrenar.

Vi har alla olika uppfattningar om vad som är omoraliskt och i vilken grad, exempelvis årliga Thailandsresor. De som tycker resorna är schyssta eller i vart fall inget tjafsa om har förstås ingen anledning att moralisera, det ligger i sakens natur. Vi som inte håller med borde givetvis i god ordning, i frihetens namn, kunna få framföra vårt ogillande utan att serveras metamoralkakor av typen ”man ska inte moralisera över …” ur den välfyllda liberala kakburken. Inte bara den liberala förresten, nybakade serveras oss numera även från vänster, där ideologin visat sig vekare än trånaden efter maktbringande röster.

Det är ju inte så att vi andra ständigt önskar eller orkar framföra protester; problemet är försöken att tysta oss, att förvägra oss möjligheten att moralisera över det vi finner starkt omoraliskt, sådant som vi anser bryter flagrant mot portalparagrafen. Moral är trots allt en förutsättning för samhällets stabilitet och att öppet kunna förmedla den är en grundpelare i det sociala samspelet och demokratiska samtalet. Så snälla liberala skribenter och andra metamoralister, kan ni vara så goda att sluta moralisera över vårt moraliserande, som vore er moral högre stående än vår.


(Inlägget är i något annorlunda version även publicerat i Arbetarbladet kultur 220818)

Äktsvenska kulturyttringar ur butikshyllornas gytter

Bland kritiker brukar Sverige betecknas som ”mellanmjölkens land”. För att utröna relevansen beslöt jag mig för att genomföra en fältstudie, som med dagens digitala teknik bekvämt nog kan hanteras från skrivbordet. På webbsidan för en stor, lokal livsmedelslada kunde jag sålunda räkna till 15 mellanmjölksartiklar, ett besvärande blygsamt resultat för ett lands påstådda galjonsprodukt kan jag tycka.

På de virtuella yoghurthyllorna fanns däremot hela 165 artiklar att välja mellan, varav cirka 140 av mild typ och resten av åtminstone någorlunda omild, huvudsakligen naturell typ. Härmed utropar jag Sverige till ”mildyoghurtens land” eller mer specifikt till ”fruktmildyoghurtens land” eftersom en förkrossande majoritet av de milda var smaksatta med socker, frukt, bär, aptitretande E-nummer etc.

Jag klickar vidare till en på sätt och vis snarlik typ av produkt med en uppsjö av smakvarianter, fabrikat och storlekar. Vi snackar bubbelvatten, historiskt tillsammans med mildyoghurt en marknadsledare i antalet varianter. Resultatet är rena dråpslaget för bubbelvattnet, endast 83 artiklar, varav 65 smaksatta. När mildyoghurtbranschen, trots mjölksyra upp över öronen, satte in stöten hade bubbelvattenbranschen uppenbarligen inget att svara med, jisses vilken utskåpning!

I bubbelvattensortiment upptäcker jag tre artiklar benämnda ”funktionsvatten”. Hmm … månne det ska antyda någon funktion utöver de för vatten gängse användningsområdena, såsom att släcka törsten, att vattna blommorna, att kyla kärnreaktorer eller för all del att bada i för den som är begiven? Ja, så tycks faktiskt vara fallet kan jag konstatera efter granskning av de exceptionellt exklusiva tillsatserna för invärtes påverkan som driver upp literpriset trefaldigt (från 200 gånger kranvattenpriset för standardbubbel till 640 gånger).

Men inget nytt under solen. Även om begreppet ”funktionsvatten” är nytt så lanserades redan för dussinet år sen en läskande trio innehållande tillsatser som gav väl så kraftiga kroppsliga effekter. Med den nostalgiska blinkningen åt folkhemmets hulkande campingsemestrar var dundersuccén given, det vill säga ända tills Socialstyrelsen via ett regeringsdekret resolut satte p för sommarpimplandet.

Funktionsvatten med vintagestuk. Bildmontage från nödens år 2010.

(Inlägget år även publicerat i Arbetarbladet kultur 220805)

Promenader med guldstänk

Ur en outsinlig, nättopp särimnersk källa tycks de springa, de som ”går för guldet”. Tänk friidrottens supermegafinal 100 meter, alltså för män, män som sedan koltåldern ammats med ryssfemmor, män i startblocken spelande med groteskt överdimensionerade muskelmassor. Plötsligt smäller det, startskottet. Fältet reser sig för att artigt konverserande med eller utan käpp spatsera mot det hägrande målsnöret. Tänk Monty Python.

Eller tänk simningens motsvarighet. Är det frisim så är det, alla stilar tillåtna, men i god sportmannamässig anda nöjer sig givetvis alle man i bassängen med att trampa vatten för guldet.

Näe, så kan vi verkligen inte ha det, ja förutom i den ädla gångsporten då, där hängivna elitflanörer gör upp om promenadsegern.

Avslutningsvis, apropå sportfloskler: vad har kommentatorerna i tankarna, egentligen, när de svänger sig med klyschor som ”ligga i vinnarhålet”, ”sätta in stöten” och ”komma på upploppet”?

(Även publicerad som ”Krumelurika” på Arbetarbladet kultur 220629)

Tanken vindlar 15

Det hände sig då seklet var ungt att jag råkade snubbla över en tomflaska i vilken det hade varit olja för båtmotor. På etiketten uppgavs stolt: ”Oljan för yrkesproffsen!” Ett oslagbart svenskt rekord i tautologi förstås. Faktum är att ingen har varit ens i närheten förrän igår då rekordet överraskande tangerades enligt vad som framgår i en DN-artikel: ”… så vi ser fortfarande att det är de fattigaste som kommer att drabbas av de här limitbegränsningarna, säger Marie Ottosson, överdirektör på Sida.” Jernis gratulerar.

Från den afrikanska djungeln meddelas att Cheeta i protest mot indragna bananransoner lämnat Tarzan för att starta eget på Youtube som influenser:

Den svarta tuppen

“Los Gallos” är en frihetssång skriven av José Antonio Sanchez Ferlosio 1963 mitt under den fascistoide diktatorn general Francos spanska lågkultur. I den svenska översättningen ”Den svarta tuppen” från 1968 av Jacob Branting lyder den ikoniska första versen:

Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.

(Notera att för 50 år sedan när livet var mindre hektiskt togs det för givet att läsarna alltjämt iddes ägna uppmärksamhet åt titlar och rubriker innehållande bestämda artiklar.)

Franco är sedan länge död. Den svarta tuppen har sträckt nordostvart till hönsgården Kreml där han gal och sprätter och vid minsta kritik eller motgång drar kärnvapenkortet ur bröstfickan.

Begreppet salamitaktik sägs ha myntats 1945 av Ungerns kommunistiske diktator in spe Mátyás Rákosi som beteckning på sin egen strategi att inifrån splittra eller ”skära sönder” sina politiska motståndare i majoritet i ”tunna skivor” genom intriger, mutor, misskreditering, utrensning och spionerianklagelser – exakt den spetskompetens den svarta tuppen besitter. Javisst, på likartat vis har den svarta tuppens ständiga kackel om förtryck av ryska minoriteter i Ukraina syftat att skapa inre splittring som sedan utgjort en av flera förevändningar för den ryska ”specialoperationen”. Låt oss storsint upphöja denna uppdaterade variant till supersalamitaktik, i god samklang med hans förmenta fysiska företräden (med anspelning på den genomosympatiske, genomkorrumperade och grovt kriminelle kriminalkommissarie Evert Bäckström, känd från Leif GW Perssons romaner, som ogenerat skryter över sin pillemoj såsom ”supersalamin”).

Den svarta tuppens ”specialoperation” går icke förty snorsegt. En mig närstående släkting hade som levnadsprincip att övervinna fysikens lagar med våld. Om det mot förmodan inte fungerade tillgrep han (ja, det var också en man) mera våld. Fast det var alltså mot maskiner, inte människor. ”Specialoperationens” syfte uppges ”endast” vara att demilitarisera Ukraina och lämna en ”stark rekommendation” till en förändring av landets konstitution där det slås fast att det är neutralt. Givetvis är den svarta tuppen en virtuos på att uttrycka sig i pluralis majestatis. Exempelvis ska ”vi tvingades till operationen av väst” tolkas som ”jag tvingades beordra invasionen för att tillfredsställa mitt enastående ego med total likgiltighet för andras liv”.

Men huru kommer det sig att du o Svarta tupp ser grandet i ditt broderlands öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? Varför inte föregå med gott exempel och demilitarisera Ryssland och förklara landet neutralt så löses problemet säkert till allas båtnad (alternativt ge fan i förhållanden du inte har ett dyft med att göra)? Fast det förstås (1), i den rysk-ortodoxa versionen av det nya testamentet är måhända just ovanstående passage om grandet och bjälken vederbörligen censurerad.

Fast det förstås (2), religiösa urkunder, andra moraliska rättesnören, folkvett och normal empati gäller ändå inte i det cyniska spelet för att tillskansa sig makt och rikedom och framför allt då inte för den starke – han roffar eller tvingar åt sig vad han kan. I vetenskaplig skrud benämns detta spelteori, vilken ursprungligen, med hjälp av matematiska modeller, avhandlade strategiska interaktioner inom ekonomi mellan rationella beslutstagare. Spelteorin är numera tvärvetenskaplig och används inom en mängd områden, till exempel för att studera militära konflikter där våld eller hot om våld utgör valutan.

En av teorins upphovspersoner var ungraren (ständigt dessa ungrare) John von Neumann, ansedd som en av 1900-talets främsta matematiker, konstruktör av den alltjämt allenarådande datorarkitekturen och medarbetare i Manhattanprojektet (ständigt dessa kärnvapen). (von Neumann var för övrigt en av de första som insåg den omvälvning inom teoretisk filosofi, logik och aritmetik som Gödels ofullständighetsteorem kom att utgöra. Se inlägget Jernis alter ego på gammelmedia.)

Den svarta tuppen är en ivrig spelare på flera planer. Geopolitiskt lattjar han med trasan både på den ekonomiska och militära arenan, ehuru på ingen av dem som en storspelare men ändå långt ifrån ofarlig i kraft av innehav av strategiska råvaror och kärnvapen. Rationaliteten kan dock ifrågasättas, den svarta tuppen kastade ju på eget bevåg skiten i fläkten. Det gör honom tyvärr inte mindre farlig, tvärtom. På sikt är han ändå dömd att förlora, aggressivt uppbröstande med erigerad tuppkam till trots. Frågan är hur många han ska dra med sig i fördärvet.

I den privatekonomiska disciplinen är, eller var, den svarta tuppens ställning betydligt ljusare. När han förskansade sig i Kreml hade den oförblommerade huggsexan av det ryska folkets tillgångar visserligen pågått ganska länge, men än fanns tack och lov jättejättemycket kvar till honom också. Numera anses den svarta tuppen tillhöra den yppersta världseliten i grenen kleptokrati, ja kanske rentav vara nummer ett och därmed den förmögnaste personen i världen, om än via bulvanägande.

Inledningsvis tycktes nationalismen med fascistisk dramaturgi och narcissistiska förtecken mest ha varit en avdragsgill hobbyverksamhet till förmån för plundringen, för att med tiden bli alltmer central, vilket också förde det för den svarta tuppen goda med sig att rikta bort folkets blickar från korruptionen. Den allt hårdförare repressionen mot Rysslands oppositionella, radikala kulturutövare och fria medier har därmed fyllt dubbla syften.

Föremål för uteslutning ur tävlingen Årets glasstrut 2022.

Trots alla tecken på den svarta tuppens diktatoriska ambitioner närdes i väst möjligen en fåvitsk förhoppning om att den interna repressionen och den externa aggressionen – inte minst mot grannländer – istället för vägen mot ett fascistiskt Storryssland utgjorde en bisarr variant av en potemkinkuliss à la Kalle Ankas husvagnssemester i syfte att rikta bort blickarna från hans och oligarkkumpanernas fortsatta plundring av det egna landet. All sådan förhoppning pulveriserades dock i och med invasionen av Ukraina.

Att försöka skyla ett av historiens största ekonomiska brott med ett folkrättsbrott av närmast hitlersk kaliber vore förstås inte bara monumentalt cyniskt utan också direkt korkat. Som megarik superskurk kunde den svarta tuppen ju lätt ha dragit sig tillbaka, på tronpinnen installerat en vodkamarinerad målvakt från plattan på Röda torget och sträckt vidare till ”Londongrad” med ett diamantkantat platinakort på fickan. Windsor Castle som representativ datja, Queen Elizabeth 2 som dito lyxjakt, Big Vlad praktfullt tornande mot Londonhimmeln och så hela premiärligan förstås, rubbet hade kunnat varit hans. Men se nu har det tåget gått.


Kommentar: Även publicerad i något kortare version i Arbetarbladet kultur 31 mars.

Det blågula blocket – ett olustspel


För övrigt ”uppmuntrar” jag dig Jimmie Åkesson att återvandra till Skåne. Bidrag till rejäla kängor kan du söka hos Återvandringsverket. Undvik E4:an, det är strängeligen förbjudet att promenera på motorväg. På landsvägarna söderut kan du gnola glatt på Edvard Perssons gamla dänga. Väl hemma är det fritt fram att öppet bejaka den skånska kulturen. Men var inte blygsam, satsa stort med detsamma. En replika i skala 1:1 av Lars Vilks konstverk Nimis i form av en spettekaka borde få dig sysselsatt gott och väl till pensionen, till fromma för vårt kära fosterland.