”Reklamen är livsfarlig” heter en bok från 1957 av Sven Lindqvist. Titeln som då ansågs starkt överdriven har i dagens extrema överkonsumtionssamhälle blivit bokstavligen sann. Reklamens skönmålade potemkinkuliss tycks oemotståndlig och skymmer samtidigt effektivt den sopstation till värld vi skapat. Det som vi främst förknippar med reklam är annonser men i begreppet ingår också ”varumärkesbyggande”. En viktig del är val av namn eller märke i sig. Om alltför grälla färger används på kulissen får det motsatt effekt. Ta till exempel den nya mikrobloggen Truth Social: hur trovärdigt är det på en skala? Om man sen vet att det är Trump som står bakom, blir namnet förstås rent löjeväckande.

Ett varumärke är ofta detsamma som företagsnamnet. Vi ska kolla lite på just företagsnamn, närmare bestämt namn med förment statusbringade latinstuk. Latin är ju sjangdoblt värre, bär liksom en klang av förfining, bildning och anrik historia. Tidiga exempel är Skandia, Scania Vabis, Gävles stolthet Gevalia och Volvo, på 90-talet Telia när Televerket bolagiserades.

Men så hände nånting under åren kring sekelskiftet. Bonusrusiga Skandiadirektörer fick frispel; bedrägerier och vidlyftigheter utmynnade i Skandiaaffären, i folkmun benämnd Skandalia. Tupparna på Telia ville inte vara sämre och gick i ”härnad” i österled i syfte tälja guld i alla stater som slutar på -stan samt deras grannländer, en affärsidé som de förmodligen, med all rätt, bedömde att Telia skulle vara ensam om. ”Konsultarvoden” och ”omkostnader för ”motivationshöjande åtgärder”, framför allt i Uzbekistan, blev dock väl höga i de rättsvårdande instansernas smak, med mångmiljardskadestånd till följd.

Det var här nånstans som proppen gick ur och vi fick en tsunamivåg som dränkte landet med företagsnamn som slutar på piffiga -ia; vad som står framför är inte så kinkigt. De som verkligen haft Skandia och Telia och deras kreativa direktörer som inspirerande förebilder kan jag förstå. Men övriga, för alla kan väl inte haft det? Hade de otur när de tänkte? Eller är det frågan om flockmentalitet, något sorts kollektivt självskadebeteende?

Friskole- och bemanningsföretag och liknande tycks vara särskilt benägna att haka på denna suffixfixerade trend. Här hittar vi bland andra Academedia, Lernia, Poolia och Prolympia. Det är ganska okej namn om du frågar mig, men ack så beigea jämfört med Utbildia. Smaka på det, helt jävla fenomenalt, som sprunget ur ett till sista synapsen hjärndränerande AW, fredag till söndag, i helg och töcken. Betyg AAA+++ (marknadsmässigt inflationspåslag inräknat).

Andra företag har bara ett ”-ia”-namn inbränt i sin platonska panna utan motsvarighet i sinnevärlden. Som de fyra storbankerna. Ledaren i det senaste numret av Grönköpings Veckoblad illustrerar sakernas tillstånd väl: I själva verket ha ju bankernas vinster åstadkommits genom ett framgångsrikt rationaliseringsarbete, där man dels avskaffat kontanthanteringen /… …/, dels givit kunderna förtroendet att mot en blygsam avgift vara sina egna banktjänstemän. För maximal avkastning kan banken dessutom avhända sig ansvaret när bedragaren tar kontakt och farbror Fridolf i sitt värv som plikttrogen bankvolontär skiter i det blå skåpet. Så genialiskt, den fria marknaden till alla lycka bär, ja med undantag då av en och annan farbror Fridolf, lite svinn får vi räkna med.

Storbankernas vinst för 2023 blev 200 miljarder, som vanligt under den käcka parollen ”det är bra att bankerna tjänar pengar.” Exempelvis cashade Swedbank in 44 miljarder. Jättebra faktiskt – för ägarna och de incitamentsdopade bankdirektörerna. Vi övriga får försöka ösa ur våra sinande källor för att fylla det uppskattade underskottshålet i vården om sisådär ynka 20 miljarder.

Tänk ändå, Swedbank, den fordom folkrörelsedrivna Sparbanken som var bland det folkhemskaste som fanns. I dag bara hemsk, på ett tragikomiskt vis symboliserat av hur djupt banken sjunkit i engelskträsket. Utan besvärande ideal tyngande i ryggan blir i alla fall de sugande stegen ner i det ultimata fusklatinträsket lättare.

Den numera tomma eken ekar tomt från fornstora dagar.

Nordea gjorde faktiskt redan från första början ett ärligt försök, det ska de ha all heder för. Att det blev lite fel ändelse skulle vi till och med kunna ha överseende med, latin är svårt, rena grekiskan. I sånt fall ska Nordea räknas till pionjärerna, bildat 2000 genom sammanslagning av svenska och finska banker. De svenska rötterna består av ett par provinsbanker och statliga PKbanken (PK står här för ”post och kredit” då namnet härrör från en svunnen tid innan SD fanns).

Nordea har väl på det hela taget inte utmärkt sig mer än andra storbanker. På meritlistan finns hjälp till skatteflykt genom placeringar i skatteparadis och tvättinrättning för svarta pengar. En mycket framträdande och ‑gångsrik företrädare var den tidigare ordföranden Valle Valross* vars topplock gick i jugendtaket när staten ville höja bankernas avsättning till riskreserven med några miljarder för att kunna rädda bankerna vid finanskriser. Och på det ett skrattretande hot om bankskatt. Näsvist, sa Ville, impertinent, sa Valle. Det enda som minner om Valles synder som ungkommunist är resterna av Stalinmuschtasen. Om någon tycker att jag svartmålar Valle så är det helt korrekt.

*Valle Valross heter egentligen inte något helt annat.

Den legendariske bank- och mörkermannen Björn ”Nalle” Wahlroos. Tooth fillersen för visdomständerna i överkäken kommer från Buttericks Beauty Shop. Bakgrundsfoto: Svenska Tändstickspalatset, styrelserum, Holger Ellgaard/Wikimedia.