Jag fortsätter på toffelspåret, lämnande fåglarnas sexualliv därhän, i alla fall för stunden – men, men, man vet ju aldrig. För herrans några år sen slog vi till med ett storpack billiga frottétofflor från IKEA. Självklart tog jag dom blå såsom det anstår husets herre.

Fast billiga och billiga. Med tanke på engångskaraktären är mina norska filttofflor, den enorma skillnaden i inköpspris till trots, säkert tiofalt överkomligare. En annan inte helt oväsentlig fördel förutom komforten är att man vet var dom är, på fötterna.

Normalt ikläder jag mig hjälterollen med min sällsynt naturliga talang därför. Undantag förekommer … … nästan aldrig. Jag blev i dag påmind om den senaste, måhända enda, gången genom Hustru när Lakrits, efter att ha sovit bort hela jäkla solskensdagen, snofsade till sig för att gå ut skymningen:

H: – I mörkret är alla katter …

J: – … grå (gäller även L givet att svart räknas som mörkgrå). Apropå det, kommer du ihåg när vi köpte IKEA-tofflorna?

H: – Nja, vad då?

J: – Jo, jag råkade ju ta fel tofflor när jag var uppe och kissade och ställde dom på fel ställe. Det fick man förstås fan för på morron, men jag gick resolut till oförvägen motattack: ”I mörkret är alla tofflor blå” – och den ovillkorliga kapitulationen var ett faktum.

H: – Haha, men det var på den tiden jag tyckte du var charmig!

J: – Ja, visst är det helt obegripligt.