Ett sjätte sinne brukar det pratas om som om det vore nåt hokuspokus. Fel. Om jag räknat rätt så finns det i SAOL förtecknat 40 st högst påtagliga, presumtiva sjätte sinnen, exempelvis argsinne, egensinne, lättsinne, småsinne, storhetsvansinne, trångsinne och ölsinne. Det är bara välja och vraka vilket som passar dig bäst. Förresten, välj gärna ett sjunde, åttonde eller ännu fler, för en fullödig, mångfasetterad karaktär.

Av dom fem ursprungliga, medfödda sinnena, så kallade ursinnena, är smaken och lukten besläktade, liksom synen och hörseln om än inte lika starkt. Det tycker man förstås skulle avspegla sig i språkliga uttryck. Det gör det också – ibland, såsom ”luktar orm” och ”smakar bäver”, eller ”Nämenvafan, är du både blind och döv!?”

Ibland inte: en av bak- och samtidens stora gåtor gäller uttrycket ”se i syne”. Då menar jag alltså inte betydelsen utan dess blotta existens under det att inte en käft nånsin påstått sig ”höra i ljude”. Märkligt kan tyckas. Återigen kan Jernis framlägga en teori som bygger på ren spekulation, helt i tidens anda.

Svenska språket härstammar från urnordiskan och senare vikingarnas runsvenska. Och vad roade sig vikingarna med på lördagarna? Jo, drack mjöd och gick på svamputflykt. Visserligen hördes kanske ett eller annat mysko ljud, men synhallucinationer eller ”synseenden” var utan tvivel den helt dominerande effekten, vilket framgår med all önskvärd tydlighet i nedanstående rekonstruktion jag låtit göra: